Nyckelord

bok

Besöker
boken

Okej, jag har tänkt på en sak. Ni kanske inte vet det här, men jag håller på att skriva på en bok. En bok som är tänkt att bli nån slags självbiografisk, självutlämnande kavalkad av mina kärleksmässiga fadäser genom åren. Absolut inte menat som något självömkande, utan som humor som ibland kanske kan få det att hugga till lite i hjärtat (eller få folk att tycka jag är patetisk, det finns den sorten också). Precis som den här bloggen, tänker jag mig. ”Dissar vi minns” är i alla fall arbetsnamnet.

Jag skrev säkert en tredjedel av boken runt 2009-2010 men sen lade jag det hela på is eftersom jag dels inte kände ork efter jobbet. Och dels för att jag blev så fruktansvärt självkritisk. Jag har ju som bekant inte världens bästa självkänsla eller dito förtroende, så jag fann mig själv med att plötsligt känna att boken blev skit. Verkligen skit. ”Ingen kommer att vilja läsa detta. Varför försöker jag ens?”

Nu har jag dock fått upp ögonen för projektet igen, och har fått en idé. Kickstarter! För er oinvigda är det en sida där man kan berätta om sitt projekt för att få bidrag för att förverkliga det hela, mot att bidragsgivarna sen får ett exemplar av det projektet handlar om. Så jag tänkte att jag helt enkelt startar en insamling för detta projekt. Om man gillar bloggen och tror att en bok skulle kunna bli kul så bidrar man med valfri summa, och bidrar man med en viss summa eller mer så får man ett exemplar av boken. Jag har ju verkligen ingen aning om hur många som skulle vara intresserade av det här, och jag förväntar mig ju knappast en halv miljon på 30 dagar. Men tänk om jag kunde få ihop tio tusen eller något; det hade underlättat enormt!

Pengarna skulle gå till att få boken publicerad och tryckt (planen är senast till våren), till korrekturläsning, research och annat jox, samt inte minst som ren motivation. Jag vet att det finns folk som skulle köpa boken, men inte ALLS hur många. Om låt oss säga hundra personer aktivt låter mig veta att de är intresserade av boken genom att bidra med lite pengar till dess realisation, då blir det sen väldigt svårt att påstå att ”ingen kommer att vilja läsa detta”.

Så… Vad tror ni? Kan det vara en idé?

Jag fick plötsligt en enorm lust att fortsätta skriva på min bok ”Dissar vi minns”. Och ja, boken lever fortfarande. För er oinsatta så är det någon slags tragikomisk resa i mitt kärleksliv genom åren.

Frågan är bara hur jag borde genomföra det hela. Bör jag ta med de riktigt tragiska delarna som inte innehåller någon komik, eller bara fokusera på att få allt med självdistans och en rolig underton? Och borde jag dela upp allt i kapitel beroende på tjej och kärlek, eller ska jag skriva allt i en lång rad?

Vad tycker ni?

Jag sitter och skriver på min bok. Det går inte så bra. Jag är i det skede där jag är övertygad om att den blir asdålig på alla sätt och vis. De uteblivna hyllningarna från teasern hjälpte inte heller. Ack och ve.

Däremot har jag gjort omfattande experiment av största vikt. Bland annat så har jag kommit fram till att Word förstår ordet ”kuksugarkarlsson”, men inte ”kuksugarnilsson”. Hur kommer det sig?

Här kommer en liten teaser om vad som komma skall. Det är lite work in progress just nu, men nåt i denna stil ska det bli. Här är en bit ur kapitel tre:

Så småningom började jag mellanstadiet. En hel ny skola, smockfull med större barn. Vi som gick i trean och kunde vara malliga över detta hade förvandlats till små fyror, minst på skolan. Där fanns retande femmor, mobbande sexor, smygrökande sjuor, hånglande åttor (men inte hånglande med mig uppenbarligen), och allra värst de mopedåkande och skräckinjagande niorna. Niorna kändes som utomjordingar när jag gick i fyran. De var finniga och långa, flera meter minst, och ibland kom de med stora guppande bröst som man inte trodde folk i någon annan ålder än mammas kunde ha.

Det var dock efter att ha gått på detta ställe i ett år, och börjat femte klass, som jag träffade Erika för första gången. Hon började nämligen fyran i samma klass som jag, och… Ja, det var nog kärlek vid första ögonkastet. Sådär filmiskt magiskt, ni vet. Änglakörer, bländande ljus, hela konkarongen. Den dagen var episk. Åtminstone för mig. För henne var det måndag.

Tyvärr hade jag lite väl mycket konkurrens i klassen. Det vill säga… Alla. ALLA killar var intresserade av den tösen. Hon var verkligen docksöt, med sitt ljusa självlockiga hår, sin näpna lilla potatisnäsa, och sina charmiga fräknar… Okej, det låter kanske inte som världens bäst säljande docka, men för mig och resten av klassens killar var hon det sötaste vi sett.

Hursomhelst! Det var faktiskt ingen mindre än undertecknad som tog första steget till att visa intresse, av alla dreglande killar. Detta skedde när årets skolfoton släpptes. Ni vet, det kom en karl och ställde upp stora paraplyer i aulan, försökte få en att le in i en kamera, och två månader senare kom det en bunt foton på eländet. Sen tvingades man köpa alltsammans till överpris bara för att ens mormor inte skulle missa en årgång av samlingen i bokhyllan. Just denna högtid hade nu nått min skola, och efter att ha tänkt igenom situationen och mina valmöjligheter letade jag upp Erikas nummer, slog darrhänt in siffrorna, och lyfte luren.

To be continued, sådär dramatiskt och bra…

Mitt stora bloggbökande de senaste dagarna (nu ser det ut som det ska göra igen, right?) har förstört lite bloggportalsfunktioner för mig, vilket gör att bloggen inte syns så mycket längre. Det ska dock fixas, och vet ni vad? När allt är igång och fungerar så ska jag bjuda på en TEASER från min bok! Ja det stämmer, den är uppe i 20 sidor nu, så ett rungande ”HA!” och en loska i ansiktet på er som inte trodde på mig.