Nyckelord

bloggen

Besöker

Avdelningen ”Sådant som kan få en att tappa sugen totalt och bara gräva ner sig”:

bloggstatistik

Vilken tur då att jag lägger upp den här bilden, så jag kan påminnas om eländet! 😀

Men ja, så är sanningen. Antalet läsare här har sjunkit med ungefär 85% sedan sommaren 2014. Antal inlägg har å andra sidan sjunkit med typ 99%, så det är inte så konstigt. Jag träffade ju Martina just sommaren 2014; jag fattar inte att jag får sån extrem skrivkramp så fort det kommer ett kjoltyg i närheten. Jag vill påstå att jag är betydligt lyckligare nu jämfört med då, men singeldeppigheten var nån sorts drivkraft där jag kunde tycka synd om mig själv lite mer. Den var en sån stor del av mig. Jag var den evige ungkarlen, som bloggade om livets alla motgångar. Och sen fick jag partner och tappade min identitet.

Men på plötsligt, efter två år, har jag delvis fått lusten tillbaka. Prisa Gud m.fl! Jag är dock lite kluven i hur jag ska göra. Det finns två alternativ:

  1. Jag börjar blogga ordentligt här igen, på äkta ”Let’s make Bloggen great again”-manér. Försöker lansera mig själv som humorkungen nummer ett, vilket inte kommer att lyckas eftersom jag kämpar mot horder av 20-åringar med ADHD. Jag blir då kraftigt deprimerad och börjar söka uppmärksamhet genom att dricka batterisyra på Hötorget.
  2. Jag gör en komplett reboot. Jag lägger ner bloggen på riktigt, och låter den stå kvar som nån sorts kulturskatt från en svunnen tid. Sedan börjar jag blogga anonymt någon annanstans, där jag kan vara bitter och självutlämnande utan att diverse mammor, chefer, och haters hittar mig.

Nå? Ett eller två? ETT ELLER TVÅ? Rösta i kommentarsfältet. Ni kan väl göra det, så jag vet huruvida någon överhuvudtaget bryr sig om vilket.

Igår Lördag såg jag att jag hade det lägsta besökarantalet på månader. MÅNADER! Det var typ hälften så många som vanligt.

Så… Varför? Varför gör ni så? Varför hatar ni mig? Är jag inte rolig längre? VA?! ARE YOU NOT ENTERTAINED?! Fyfan. Jag trodde bättre om er. Jag trodde vi hade nånting VACKERT tillsammans. Men okej. Bra. Då vet jag. Då vet jag var ni står. Kul. Det ska jag komma ihåg. Fine. Mmmhm. Oj så skoj.

Och förresten, jag fejkade varje gång vi låg med varandra. *smäller i dörren*

Jag känner ganska ofta att jag vill lägga ner den här bloggen.

Jag har sagt det flera gånger. Publicerat inlägg om att jag lägger ner alltihop. Sen har jag hejdat mig. Ångrat mig. Tagit bort inlägget och ersatt det med någon lättsmält humoranekdot.

Men faktum kvarstår att jag börjar bli ganska trött. Trött på mig själv, och vad jag använder bloggen till. Den är trots allt ingenting annat än ett verktyg för min egen bekräftelse. Jag vill att alla ska tycka om den här bloggen,och att alla ska tycka om mig. Så fort jag får negativ respons på ett inlägg så tar jag det personligt och blir deppig.

Som idag. Nu hände det visserligen på Twitter, men det är samma princip där. Twitter är ett rent helvete när man har låg självkänsla. De som följer en blir man lite glad för, men om någon avföljer en blir det en personlig katastrof varje gång. Idag avföljde en gammal kollega mig. En person som jag tycker väldigt bra om, och som har läst den här bloggen i många års tid. Nu avföljde han mig eftersom vi inte setts på väldigt länge, och för att ”det blev lite för mycket”. Jag blev lite för mycket. Och det är nog samma på bloggen.

Det kändes ungefär som att Robin hade bett Batman fara åt helvete. Dvs hemskt. Genast fick jag flashbacks till när min dåvarande bäste vän Patrick sade upp bekantskapen med mig för att jag blivit för självömkande och tråkig. Nu händer samma sak igen. Alla försvinner ur mitt liv. Flickvänner gör slut, vänner orkar inte med mig.

Nu vet jag väl kanske någonstans att han inte ogillar mig för det. Men i mitt stilla sinne känns det faktiskt väldigt ofta som att ingen tycker om mig.

PS. Ovanstående inlägg skall inte tolkas som ett rop efter bekräftelse, även om det må verka så. Jag vill bara, typ, berätta hur jag mår.

Jag ska försöka SKRIVA lite mer på den här bloggen. På sistone har jag funnit Twitter och undermedvetet har således bloggen förvandlats till nåt slags simpelt postande av bilder eller klipp. INTE okej.

Nånting jag däremot ska göra i klippväg är att filma Matlagning med Daniel, del… vad blir det nu… sex? Ja, sex blir det (som flickan inte sa). Jag kan avslöja att det kommer att handla om japansk snabbmat som jag köpt på nätet. Det kommer att bli fullständigt awesome. Dessutom fick jag ett bra tips från en kollega: att göra hemmagjord pizza! Det finns liksom oändliga möjligheter att misslyckas! Underbart!

Problemet med allt det här är bara att jag är så fruktansvärt trött. Sådär abnormt trött. Jag minns inte exakt när det började, men det har varit så i säkert 1½ år nu. Och ”äh, lite trötthet har väl alla människor” tänker ni säkert. Ja, absolut. Men det här är inte trötthet; detta är en Muterad Supertrötthet, smidd i Domedagsklyftans eldar! Från dess att jag vaknar klockan 7, tills ungefär 20-tiden på kvällen, fullkomligt SVIDER det i ögonen av trötthet. Och huvudet bara snurrar. Och det är svårt att fokusera blicken. Och jag känner mig slö och tänker långsamt. Det är som att vara bakfull. Som att man inte sovit på typ en vecka. Då vet man att det inte är normalt.

Vad kan då detta bero på?

  • Kroniskt trötthetssyndrom. Låter kanske extremt, men det är faktiskt en relativt normal sjukdom. Det debatteras en del om huruvida orsakerna är fysiska eller psykiska (i stil med fibromyalgi, det är en liknande sjukdom fast med smärta), och jag kan helt och hållet köpa om det är psykiskt. Men det är lika verkligt för mig för det.
  • Ångest. Ångest är en klassisk pryl som kan orsaka trötthet. Och jag har visserligen vissa ångestproblem. Däremot är det inte ens i närheten av att vara lika jobbigt som för två år sedan. Men tröttheten består.
  • Usla mat- och sovvanor. Alltså sure, jag äter ganska lite på jobbet. Lite = en (ganska stor) macka om dagen. Men äter jag mer än så blir jag illamående, så det är ett lätt val att göra. Hemma äter jag dock som en häst utan att symptomen försvinner. Och gällande sömn så vet jag inte heller. Jag lägger mig allt från 22 till 01, utan skillnad. Går upp runt 7 varje morgon. Det intressanta är att om jag går och lägger mig kl 21 och sedan går upp 7, så är jag trött. Men går jag och lägger mig 01 och får sova till 11, då är jag inte trött. Samma antal timmar! Enda gången jag inte är trött är alltså på helgerna, när jag får sova ut.
  • Sexuell undernäring. Man kan dö av sånt har jag hört.
  • Annan sjukdom, typ cancer, AIDS, Lupus, analfistel, eller rabies. Jag har ingenting av det där vad jag vet. För ungefär ett år sen gjorde jag en genomgående hälsocheck, och då var alla värden perfekta. Förutom att jag hade lågt D-vitamin, men det har å andra sidan de flesta. Jag tar vitamintillskott nu, for the record.
  • Sömnstörningar, typ snarkning eller sömnapné eller något sånt skoj. De som genom åren haft turen att få sova bredvid min lekamen har inte sagt nåt. Jag pressar tydligen tänder litegrann, men inget extremt.
  • Coca cola. Denna djävulens dryck som har mig i sitt våld. På vardagarna dricker jag en, högst två burkar om dagen. Det är inte extremt på något sätt. Koffeinet kan knappast orsaka såna här problem; de flesta vuxna dricker kaffe som innehåller koffein av en helt annan magnitud. Och sockret… ja, det är mycket socker. Men det känns ändå extremt. Jag är väl inte den ende som konsumerar mycket socker? Och två burkar? Come on.

Så som ni förstår är det ganska knepigt att ta sig tid att spela in ett avsnitt, klippa allting, ladda upp det på youtube, och skriva ett sånt här inlägg, när man mår som en zombie. Nåja. Mer matlagning ska det bli inom kort. Det kommer bara ta lite längre tid.

Den som kan komma på vad jag lider av vinner ett fint pris. Kanske ett porträtt av mig. Kanske någon form av erotisk upplevelse. Kanske ett skohorn.