Nyckelord

Blogg

Besöker

Allas vår vän Nadia har mailat mig igen. Visste väl att hon inte glömt mig! Vår kärlek är för stark för det.

God morgon Daniel,

Tack för ditt svar. Dessvärre verkar du inte seriös för att inleda ett
samarbete med.
Dessutom så skulle jag vilja be dig att ta bort mitt mail ifrån din
blogg, samt ditt svar till mailet och alla andra kommentarer som kretsar
runt mailet. Du vet mycket väl att man inte kan lägga upp text/bild utan
ett samtycke av personen i fråga.

Ha en bra dag!

Hälsningar,
Nadia

Jag svarade så kärleksfullt hela mitt väsen kunde förmå.

Hej Nadia!

Det var tråkigt att höra. Hoppas fortfarande att du tycker lika mycket
om min blogg, och fortsätter att läsa den lika frenetiskt som
tidigare.

Jag tänker dock inte ta bort något från min blogg. Gör jag det så
visar jag ju svaghet, och då kommer Ryssen att invadera på en gång.
Det blir helt enkelt inte kul för någon.

För övrigt har jag bara nämnt dig vid förnamn, och jag vill tro att
det finns många Nadior här i världen. Jag har inte skrivit ut ditt
efternamn eller företaget du jobbar på, så när det inte är tydligt vem
det gäller finns det inga restriktioner för att publicera mail.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Mvh
Daniel

… följt av radiotystnad från Nadia-gullet igen. Hmm… Känns som att det finns en del kommunikationssvårigheter i det här förhållandet. Vi får köpa en bag-in-box och prata ut om det ikväll.

Ja, ni läser rätt! Det har skett en uppgradering här på bloggen! Numer finns det en sprillans ny kommentarsfunktion där man kan logga in med Fecesbook och Twatter. Är inte det awesome så säg?

Tar gärna emot input på det hela. Fungerar det överhuvudtaget att kommentera? Hur fungerar det? Är det buggigt? Sparar den ert namn mellan sessioner, som förut? Känns det kul? Ligga? Ser jag tjock ut i den här klänningen?

… Nån slags cred för uppfinningsrikedom måste det väl ha. I förmiddags fick jag nämligen följande kommentar på min blogg.

Tjena Danne!

Du är ett geni, ett true genious! Jag har följt din blogg ett tag nu och blir lika hjärtförd som skrattet kittlar i magen av dina anekdoter som jag själv kan känna igen mig i många av dem! Detta är något som inte ens vi gamla tråkgubbar ifrån killing-gänget skulle kunna komma på! Har du någonsin tänkt på att göra något av detta material? Skulle vara kul och trevligt att få träffas över över en fika eller kopp kaffe.

Yours truly,
Henrik Schyffert

Ps. Här är mitt nummer på Lindau productions, säg till Malin att hon ska vidarekoppla dig till mitt kontor, så kan vi snacka mer om saken Danne! simma lugnt!

0708-23 99 00

Jag tog dock det hela med ro. Jag tycker att min blogg är ganska bra, men den är långt från Killinggänget-bra. Sen tror jag inte att Henrik Schyffert skulle skriva sådär, han gillar ironisk och rättfram humor, och jag har svårt att se hur han skulle formulera sig så ödmjukt.

Så jag mailade helt enkelt Henrik, förklarade att det känns som att det går fler Schyffert-scammers på varje äkta-Schyffert-som-gillar-ens-blogg men att han gärna får bekräfta saken, varpå han efter en stund svarade ”Haha, det är inte jag.”

”OMG ÄGD!” tänker säkert du eller ni som tyckte det här var ett roligt practical joke. Men jag är inte säker på att jag håller med. Jag trodde inte för en sekund att det här var något annat än nån som ville jävlas. Jag blev inte ledsen. Inte besviken. Min mamma blev däremot väldigt arg och ledsen, och tyckte det var extremt elakt gjort.

Men för mig… Nej, det känns helt okej. Inga tårar som trillar nedför kinderna. Bättre kan ni!

Efter ett par dagars bloggångest återkommer jag till er, när allt verkar som mörkast. Eller hur nu Gandalf säger. Jag funderade i säkert ett par dagar på att lägga ner bloggen. Men då den är en stor del av min identitet, så… nej. Dessutom ska jag ju bli Sveriges nästa Blondinbella; detta livsmål kan jag ju inte bara ge upp sådär! Att absolut ingenting pekar på att min blogg blir mer populär, och att antalet beundrarmail bara minskar och minskar, det tycker jag att vi låter bli att prata om.

Så hej! Jag tänkte fira min återkomst med att berätta en kort grej som hände igår.

Jag köpte en fralla på ett café i närheten av jobbet, efter att hungrigt ha ögnat igenom de olika delikatesserna som just detta café erbjöd. Kvinnan i kassan räckte vant fram kortläsaren; hon lät maskinen glida över disken likt en näckros på en spegelblank sjö. Våra blickar möttes och allt blev stilla, bara för att någon sekund senare avbrytas av det dova ljudet som uppstod när mitt kontokort långsamt trycktes in i skåran. Kortläsaren reagerade med ett blipp som tydligt signalerade dess vällust. Sen lät jag mina fingrar gå som lärkvingar över de olika knapparna, medan jag utan förbehåll masserade in min kod. Sen stod vi där i några sekunder, medan köpet registrerades, och bara andades in den erotiska spänningen som var så tät att man kunde klyvt den med yxa. Kort därpå var allt klart, och jag fick min smörgås.

Det märkliga i situationen uppstod dock när jag skulle få tillbaka mitt kort. Hon började att dra tillbaka kortläsaren till sig, samtidigt som jag sträckte mig efter mitt kort. Hon drog läsaren närmare sig. Jag sträckte mig ännu längre. Till slut kändes det nästan som att jag blev lite irriterad, och demonstrativt tog mitt kort medan jag tittade henne i ögonen. Sen gick jag. Snacka om att sumpa stämningen sådär.