Nyckelord

Blogg

Besöker

FÖRLÅT för att jag inte bloggat på så länge. Det är inte okej, jag förstår ju det. Men ändå så… Jag vet inte. Det är inte så kul att blogga längre. Jag har ingenting att skriva om. Det händer ingenting.

Att jag ska blogga om mitt liv på någon sorts kontinuerlig basis är just nu lika svårt som att jag skulle försöka skriva en 400 sidors avhandling om olika sorters elementarpartiklar. Så antingen har jag tappat det. Eller så är jag deprimerad. Eller så har jag bara fått en osynlig stroke som förhindrar mig från att ha något som kan liknas vid fantasi och inspirationsförmåga.

Men jag kommer tillbaka, så fort jag hittar fantasin igen.

Förlåt, kära läsare! Med tanke på min långa historia av psykisk sjukdom (eller något i den stilen) så var det nog lite otaktiskt av mig att skriva att jag inte mår bra, och sedan göra ett uppehåll vad gäller både bloggande, twittrande, facebookande, onani, och saftdrickande.

Jag lever.

Det här med att jag inte mår bra bestod ”bara” av en förkylning, vissa magproblem, och en annan relationsmässig fadäs från min sida vilken även den löste sig till slut. Så nu är allt tip to the top! Ingen fara på taket! Hurra! Osv.

För att illustrera min skam inför det obehag detta avbrott orsakat er, och även som plåster på såren, kommer här en bild på en struts.

Fattade ni rubriken? En aff? Enough? Svenska? Engelska? Hihi! *ler* *busig* *fnissar* *osv*

Eh. Ja. Okej. Det senaste dygnet har varit ganska jobbigt. Jag har blivit kallad kvinnohatare och kvinnoföraktare av människor som inte har en aning om vad de pratar om. Det har kommit rena elakheter från typ trettiotvå olika håll. Så nu vill jag försvara mig.

När jag publicerade mitt förra inlägg så var det enda syftet att berätta om mina känslor och hur jag mår. Jag har alltid haft en kärlekslängtan som förmodligen inte är särskilt hälsosam. Jag vet inte om jag har haft särskilt svårt att skaffa tjejer egentligen, men det har alltid känts så eftersom jag uppfattat perioder av singelskap som längre och mer händelselösa än de nog varit.

När jag känt så har det varit väldigt lätt att känna sig enormt ensam, vilket i sin tur har lett till vissa stunder av bitterhet och irritation över ditt och datt. Och jag har något sorts kompulsivt beteende i att jag måste låta världen få veta hela tiden. Kalla det verbal diarré vid missnöje, eller nåt.

Sedan fann jag Twitter, och tyckte det var jäkligt spännande. Även där lyste missnöjet igenom de stunder jag kände så. Problemet med Twitter är dock att man inte kan förklara sig. Man har 140 tecken på sig, och ett klassiskt tweet består av en kort och rapp kommentar, ofta smått elak. Typ ”Ser på Skavlan. Kräks.” eller ”Gud, var är Lasse Kronérs hårlinje någonstans?”. Det finns inte utrymme till att vara politiskt korrekt.

Vad jag inte räknat med var att Twitter är en högborg för feminister och anti-rasister. Och det är absolut inget dåligt, men det finns ibland en ganska obehaglig ”är du inte med oss så är du emot oss”-känsla. Tycker man inte likadant så blir man direkt placerad i ett fack och spottad på. Alla är naturligtvis inte så, men det är en speciell gemenskap för likatyckande på Twitter. Och jag har flera gånger försvarat de som, enligt mig, felaktigt blivit placerade i dessa fack. Exempelvis att ALLA som röstar på Sverigedemokraterna automatiskt är rasister eller att ALLA som inte öppet kallar sig feminister automatiskt är anti-feminister. Det är inte så, och folk är väldigt snabba på att kategorisera andra människor. Precis som att jag själv har blivit kategoriserad som anti-feminist med unkna värderingar bara för att jag skrivit kritiska inlägg om fenomen som ”Vita kränkta män” (som vid ett tillfälle hånade en kille som skrivit en insändare där han beklagade över att tjejer är så kräsna nu för tiden – och ja, det var väl lite generaliserande, men jag tycker att det var fel att låta honom utstå offentligt bashande för det).

Hur som helst. Jag är väl känslig, men jag blir genuint ledsen av att bli kallad dessa saker av anonyma människor som inte ens känner mig. De har placerat mig i negativa fack enbart beroende på några tweets och några blogginlägg (som för det mesta varit ett försök till humor, och i vissa fall varit skrivna för flera år sedan – även jag har utvecklats sen dess, jag gillar t.ex ordet ”hen” nu till skillnad från för ett halvår sen då jag tyckte det var rent trams).

Ingen behöver gilla den här bloggen, men var inte så snabba på att döma mig som person. Att jobba för feminism (och anti-rasism) är en självklarhet, men jag klarar inte av att vara politiskt korrekt i precis allt jag skriver. Jag är inte perfekt. Skriver jag ibland något som kan tolkas som att jag generaliserar, är sexistisk eller nånting annat dåligt så är det förmodligen bara på grund av att jag inte tänkt efter, inte för att jag hatar kvinnor och är en allmänt ond människa. Ska bloggen bli 100% PK så måste jag anställa ett team av korrekturläsare. Det funkar inte. Jag är jag, och jag har sunda värderingar om det mesta, tro det eller ej.

Så, vad gör vi för att det här inte ska hända igen?

Jag har skapat en ny blogg på hemlig ort, där jag kommer att fortsätta skriva småbittra saker om jag känner för det. Nej, det är ingen fristad för flashback:ig anti-feminism, för sådana värderingar har jag som sagt inte. Det kommer att vara en blogg som fokuserar på humor, precis som den här gör (förutom nu på sistone då det blivit en del psykisk ohälsa – jag ska bättra mig). Men jag behöver få ha möjlighet att ventilera sådant som ibland kan tolkas som bittert och cyniskt. Då bloggar jag det där, och inte här.

Kram.

Såhär inför det nya året tänkte jag publicera lite sköna nyheter på den här bloggen. Jag ska nämligen börja publicera smakfulla nakenbilder på mig själv!

… Nej okej, kanske inte. Men däremot har jag ändrat textstorlek, så nu är det storlek 14 istället för 12.

Vad sägs? Skönt för ögonen va? Nu njuter ni va? Erkänn!

Det har gått över ett halvår sen den senaste frågestunden. Så då kör vi igen tycker jag.

FRÅGESTUND!

Fråga mig vad ni vill. Kom igen. Det blir kul! Jag svarar på allt, hungrig som jag är. Fråga gör ni i kommentarsfältet nedan. Och se till att det blir åtminstone hyfsat många frågor. Inget får en att känna sig så ointressant som en frågestund utan frågor. Då kommer jag bara bli ledsen och tröstäta rent ister.