Nyckelord

Blogg

Besöker

Lite bloggdeppig såhär en söndagkväll.

Nu har jag varit en så duktig pojke så, och bloggat flitigt. Mycket beror väl på annonserna tror jag. Jag vet, de är säkert störande, men tanken på att jag får nånting för bloggandet är ju lite motiverande. Det är bara det att… jag har ju tamejfan inga besökare! Varför inte? Min blogg är rolig! … Eller?

Jag vet inte riktigt… Det är ju svårt att få besökare till en personlig blogg om egentligen ingenting, om man inte är helt unik. Men ptja, det är jag ju kanske inte. Jag är rätt vanlig, förutom att jag berättar om saker andra inte skulle berätta, som mina bestyr med blue balls. Är inte det unikt då? VA?!

Jag vet inte riktigt. Kanske finns det ingen plats för Daniel Werners blogg. *ser lidelsefullt mot himlen*

Kära läsare. Vänner. Medmänniskor. Katter. Hundar. Hyndor. Racerbilar.

Jag addresserar er idag för att förmedla glädjens budskap. Idag har nämligen jag, Daniel Werner, ägare och tillika överstebloggare på bloggen, fattat ett mycket viktigt beslut. Ett beslut som kommer att ändra stora delar av hur vi ser på livet idag. Ett be… Okej, komma till saken? Jag har uppgraderat mitt webbhotell till ett ca 70% snabbare, via Oderland. Yay!

PS. Någon som känner av att bloggen går snabbare? Det borde den göra.

Det senaste året har jag känt att jag har tappat det, bloggmässigt. Kan inte skriva längre. Kommer inte på saker. Tappat all inspiration. Har konstant hjärndimma. Min blogg har blivit en 7-årskrisande ko som ätit för mycket skräpmat och blivit så fet att hon omöjligt kan användas till att göra hamburgare av, men ändå vill ingen avsluta eländet utan hon får självdö när hon själv behagar.

Kanske bloggens bästa metafor.

MEN! Idag var jag med om nånting underbart. Jag var påväg till jobbet, och hade precis klivit av pendeltåget för att byta till buss (egentligen tar det bara fem-tio minuter att gå, men jag är lat och jobbar på hjärtinfarkten). Extremt trött, med kraftigt ovårdat utseende rent generellt, och lyssnandes på Filip och Fredriks podcast skulle jag precis runda en farbror när någon ropade bakom mig.

”Ursäkta! Ursäkta!”

Min första tanke var att jag har tappat nånting. Minns att jag tänkte ”men hörlurarna sitter ju i öronen?” innan jag vände mig om. Där stod en tjej, gissningsvis jämnårig eller några år yngre, och berättade att hon känner igen mig från min blogg och bara var tvungen att gå fram och säga att hon tycker den (och jag?) är grym.

Jag blev superglad! Jag tackade flera gånger, men på klassiskt jantelagsmanér drog jag direkt ner byxorna på mig själv och sa att jag trodde den var dålig nu för tiden, men hon försäkrade om att så var inte fallet, även om jag inte bloggar lika ofta. Sedan gick hon igen, och jag stod kvar med en värme i bröstet.

Galet. Jag inser väl att rätt sak att säga är att jag får höra sånt här hela tiden, eftersom jag är en sådan elit-bloggare med miljoner skrikande fans, men… nä. Det händer att man får höra fina saker i kommentarsfältet och på diverse communities, men jag har nog aldrig varit med om att någon sagt något liknande såhär i verkliga livet. Awesome! Nu ska jag få hybris, gå omkring i fjäderboa och bara peka på saker jag vill ha. Fall på knä, undersåtar!

Om du läser detta, o okända tjej: Det var genuin glädje som infann sig i min späda manskropp! Tack för det!

  1. Mången är personerna som tycker att jag, via min Facebooksida, borde lägga upp en feed med mina inlägg, så man lätt kan se när jag skrivit något nytt.
  2. Jag gör detta.
  3. Jag får färre medlemmar, eftersom folk blir trötta på mitt inläggsspammande, och går ur gruppen.

(Som extra bonus lär jag på grund av detta inlägg få ännu färre medlemmar, eftersom folk troligen lär går ur den enbart för att jävlas. Väl mött!)

Ikväll är det Eurovision Song Contest, och vad händer då? Förutom att Christer Björkman mysrunkar åt sin egen makt, och 98% av Sveriges befolkning äter tacos till middag.

Jo! Undertecknad har en traditionsenlig liveblogg-afton, till spektaklet. Häng med!