Nyckelord

blod

Besöker

Vet ni vad det här är för nånting?

”Karameller” säger ni? ”Godis” kallar ni det? Ni borde veta bättre. Det här är dödsfällor. Ting enkom skapade för massförstörelse.

Lyckligt ovetandes om dess destruktiva effekter stoppar man in en av dem i munnen. Vispar runt lite med tungan. Plötsligt får man den där metalliska smaken. Sen börjar det svida.

Man tar ut karamellen igen, och gör damage control. Munnen är nu full av blod; och det är då man märker varför. Hur allt hänger ihop. Nazistingenjörerna som skapat ”godiset” har listigt designat det så att det vid munkontakt skapas små kratrar, med rakbladsvassa kanter. Detta märker användaren givetvis inte förrän det är för sent.

Jag vill nu gå ut med en varning till alla läsare. Akta er för såna här hemskheter! Och kom ihåg var ni läste det först. Jag spår att ”karamellinducerad oral ruptur” redan inom några år kommer att vara den vanligaste dödsorsaken. Ingen kommer att bry sig om cancer längre. Hjärtattacker kommer att vara trivialt. Stroke, vad är det?

Nej, sanna mina ord. Akta er för karamellerna! Karamellerna!

Sådär ja, då var det som om ingenting hade hänt. Så att säga.

En liten episod utspelade sig. Dorthe skulle komma kl 14.00, och då var tanken att jag skulle vara långt därifrån. En sisådär tjugo i började jag bege mig, och eftersom jag nu ändå skulle ut så passade jag på att slänga lite sopor. En kartong med Webhallen-emballage, papper och annat bråte i, som skulle till grovsoporna, och så en plastpåse med matrester och en krossad mugg i, som skulle till det vanliga soprummet. Och nej, jag krossade inte muggen för egen maskin, i ett raseri över att jag har för få läsare av bloggen, utan det var faktiskt diskmaskinen som råkade vara lite för våldsam.

Jag placerade plastpåsen ovanpå kartonglasset, och drog alltsammans som värsta bagladyn. När det hela skulle över tröskeln vid ytterdörren började påsen längst upp att kapsejsa. Jag kastade mig mot den, men för sent. KRAAAASCH lät det, och påsen var i backen, och på något sätt hade jag lyckats skära upp hela långfingret på kuppen. Jag antar att den trasiga koppen var inblandad. Blodet forsade. Nej, inte ”hypokondrisk-man-forsade”, utan det FORSADE verkligen.

”Aaaaaaaaj faan” skrek jag så det ekade i trapphuset, eftersom jag stod med halva kartongen utanför lägenheten och andra inuti. Mycket irriterad och stressad, och med blodet rinnande längs underarmen, sprang jag in igen, stängde ytterdörren så att inte Salahuddin mitt i allt skulle se sin chans att rymma, och letade efter någon form av plåster. Allt skedde under mängder av både svordomar och könsord.

Inom kort var plåstet på och jag var iväg. Efter att ha plockat upp muggskärvorna från hallen, släpat ut kartonger och påse via hissen och ut genom porten, låtit bli att mitt i ilskan strypa två barn som undrade vad jag skulle göra, slängt kartongen i grovsoporna, gått med påsen till soprummet, insett att jag glömt nyckeln i låset till grovsoprummet, svurit, gått tillbaka och hämtat nyckeln, och slutligen slängt soppåsen så var allting äntligen klart. 13.55 stod klockan på. Jag hade undkommit med blotta förskräckelsen och ett långfinger som troligen aldrig kommer att kunna spela dragspel något mer.

Sen gick jag och tröståt en glasstrut, kraftigt självömkande. Se själva.

Kära vänner. Det jag nu ska berätta kommer att chocka och beröra er. Men jag ber er lyssna. Kanske blir det min sista önskan.

Runt sjutiden på söndagskvällen skulle jag sträcka mig efter den cola-burk jag bestämt mig för att dricka från. Men pga en grov felberäkning från min sida träffade handen istället ena sidan av min laptop. En bit hud slets loss av de enorma krafter som frigjordes, och inom sekunder var katastrofen ett faktum.

Blodvite uppstod snart, och jag fick hämtas med ambulanshelikopter och i ilfart föras till Sahlgrenska för ett specialistutlåtande.

Läkarna säger att utgången ännu är oviss. Läget är just nu kritiskt men stabilt, och amputation kan bli nödvändig.

Be för mig.