Nyckelord

bitter

Besöker

Fattade ni rubriken? En aff? Enough? Svenska? Engelska? Hihi! *ler* *busig* *fnissar* *osv*

Eh. Ja. Okej. Det senaste dygnet har varit ganska jobbigt. Jag har blivit kallad kvinnohatare och kvinnoföraktare av människor som inte har en aning om vad de pratar om. Det har kommit rena elakheter från typ trettiotvå olika håll. Så nu vill jag försvara mig.

När jag publicerade mitt förra inlägg så var det enda syftet att berätta om mina känslor och hur jag mår. Jag har alltid haft en kärlekslängtan som förmodligen inte är särskilt hälsosam. Jag vet inte om jag har haft särskilt svårt att skaffa tjejer egentligen, men det har alltid känts så eftersom jag uppfattat perioder av singelskap som längre och mer händelselösa än de nog varit.

När jag känt så har det varit väldigt lätt att känna sig enormt ensam, vilket i sin tur har lett till vissa stunder av bitterhet och irritation över ditt och datt. Och jag har något sorts kompulsivt beteende i att jag måste låta världen få veta hela tiden. Kalla det verbal diarré vid missnöje, eller nåt.

Sedan fann jag Twitter, och tyckte det var jäkligt spännande. Även där lyste missnöjet igenom de stunder jag kände så. Problemet med Twitter är dock att man inte kan förklara sig. Man har 140 tecken på sig, och ett klassiskt tweet består av en kort och rapp kommentar, ofta smått elak. Typ ”Ser på Skavlan. Kräks.” eller ”Gud, var är Lasse Kronérs hårlinje någonstans?”. Det finns inte utrymme till att vara politiskt korrekt.

Vad jag inte räknat med var att Twitter är en högborg för feminister och anti-rasister. Och det är absolut inget dåligt, men det finns ibland en ganska obehaglig ”är du inte med oss så är du emot oss”-känsla. Tycker man inte likadant så blir man direkt placerad i ett fack och spottad på. Alla är naturligtvis inte så, men det är en speciell gemenskap för likatyckande på Twitter. Och jag har flera gånger försvarat de som, enligt mig, felaktigt blivit placerade i dessa fack. Exempelvis att ALLA som röstar på Sverigedemokraterna automatiskt är rasister eller att ALLA som inte öppet kallar sig feminister automatiskt är anti-feminister. Det är inte så, och folk är väldigt snabba på att kategorisera andra människor. Precis som att jag själv har blivit kategoriserad som anti-feminist med unkna värderingar bara för att jag skrivit kritiska inlägg om fenomen som ”Vita kränkta män” (som vid ett tillfälle hånade en kille som skrivit en insändare där han beklagade över att tjejer är så kräsna nu för tiden – och ja, det var väl lite generaliserande, men jag tycker att det var fel att låta honom utstå offentligt bashande för det).

Hur som helst. Jag är väl känslig, men jag blir genuint ledsen av att bli kallad dessa saker av anonyma människor som inte ens känner mig. De har placerat mig i negativa fack enbart beroende på några tweets och några blogginlägg (som för det mesta varit ett försök till humor, och i vissa fall varit skrivna för flera år sedan – även jag har utvecklats sen dess, jag gillar t.ex ordet ”hen” nu till skillnad från för ett halvår sen då jag tyckte det var rent trams).

Ingen behöver gilla den här bloggen, men var inte så snabba på att döma mig som person. Att jobba för feminism (och anti-rasism) är en självklarhet, men jag klarar inte av att vara politiskt korrekt i precis allt jag skriver. Jag är inte perfekt. Skriver jag ibland något som kan tolkas som att jag generaliserar, är sexistisk eller nånting annat dåligt så är det förmodligen bara på grund av att jag inte tänkt efter, inte för att jag hatar kvinnor och är en allmänt ond människa. Ska bloggen bli 100% PK så måste jag anställa ett team av korrekturläsare. Det funkar inte. Jag är jag, och jag har sunda värderingar om det mesta, tro det eller ej.

Så, vad gör vi för att det här inte ska hända igen?

Jag har skapat en ny blogg på hemlig ort, där jag kommer att fortsätta skriva småbittra saker om jag känner för det. Nej, det är ingen fristad för flashback:ig anti-feminism, för sådana värderingar har jag som sagt inte. Det kommer att vara en blogg som fokuserar på humor, precis som den här gör (förutom nu på sistone då det blivit en del psykisk ohälsa – jag ska bättra mig). Men jag behöver få ha möjlighet att ventilera sådant som ibland kan tolkas som bittert och cyniskt. Då bloggar jag det där, och inte här.

Kram.

Ja, hörni. Det här med julen.

När jag var liten var julafton årets höjdpunkt. Jag minns tydligt hur jag kunde vakna redan vid sextiden (då menar jag alltså runt klockan sex; jag blev inte antastad som barn) och gå in och väcka mamma som vänligt men bestämt sa åt mig att sova lite till. Sen lade jag mig i sängen och stirrade i taket i någon halvtimme, för att repetera proceduren. Nån gång vid åtta-nio fick jag äntligen kasta mig över de julklappar som låg under granen. Visst älskade jag julmaten och gemenskapen också, men julklapparna var ändå drivkraften. Som för så många andra barn.

Såhär i vuxen ålder är det väl… inte lika roligt. Jag har en väldigt liten familj, vilket innebär få klappar och ganska lite gemenskap. Julmaten får jag mest ångest över, eftersom jag i allmänhet tycker att det är jobbigt att sitta till bords och äta.

Men det värsta är den genomborrande känsla av ensamhet som jag inte kan hjälpa att känna. Det spelar faktiskt ingen roll hur många familjemedlemmar som sitter vid bordet. Hur mycket de kramar om mig och säger att de tycker om mig. Hur många eller hur dyra julklappar jag får. Känslan består; en känsla av att jag inte riktigt hör hemma nånstans.

Jag anar att det är tvåsamhet jag längtar efter. Jag är visserligen ingen psykolog, men det känns inte som att det behövs heller. De få gånger jag varit i ett (fungerande) förhållande har inte den här känslan funnits. Go figure.

Jag gjorde det ödesdigra misstaget att gå in på Instagram, såhär en julaftonsmorgon. En enda stor kavalkad av bilder på par som klär granen, par som önskar oss alla en god jul, par som glatt visar upp sina välutrustade hem som bara osar av mysighet, par som håller varann i handen, par som pussilipussas, och par som goseligosar. Här par, där par, överallt par par.

Jag vill också bli en del av ett sånt par, nån gång. Då tror jag att jag skulle kunna bli lycklig på julen, på riktigt. Och kanske även annars. Jag har inte gett upp, än kan nog det här bli bra.

Här kommer några tankar utifrån en killes synvinkel: Jag, i egenskap av att vara aktiv på ett gäng internet-communities och sociala medier, ser väldigt ofta samma sak från er unga tjejer som välsignats med ett icke alltför hemskt utseende. Observera att allt det här är generaliseringar, alla är inte likadana, plötsligt händer det, osv. Men ändock.

Det är ett väldigt gnällande på att män dreglar över er. Att män på stan tittar på er, visslar efter er, och behandlar er som lustobjekt. Och att män på internet skickar skamliga förslag via mail. Ibland visar ni till och med avsky mot att överhuvudtaget bli raggade på.

Jag förstår att det kan vara jobbigt ibland. Män är ofta riktiga äckel, det är inget nytt. Jag fattar hela grejen med att det är störande att aldrig få vara i fred. Men jag skulle ändå vilja be er att uppskatta det ni har. Tänk åtminstone på saken. Jag hade bytt med er när som helst, om det innebar att tjejer raggade på mig. Tänk, denna outtömliga källa av bekräftelse! Och alla valmöjligheter sen! För nej, ni kan inte få mig att tro att det bara är ointressanta killar som hör av sig.

Jag ska berätta hur det är för mig. Jag är en sån där mellanmjölk-kille, på gott och ont. Jag tillhör inte de perversa, som presenterar sig med att berätta att de inte har några kalsonger på sig. Men jag tillhör inte heller alfahanarna, de som lyckas få en tjej intresserad genom ren utstrålning. Jag är någonstans mitt emellan, och försvinner ofta i mängden.

Är man mellanmjölk är det ganska knepigt i nätdejtandets värld, ska jag säga er. Det brukar se ut som följer:

  1. Jag snubblar över en intressant profil på valfri community eller dejtingsajt.
  2. Jag läser ovan nämnda profil.
  3. Jag skriver något till ägaren av ovan nämnda profil. Vad jag skriver varierar, mest beroende på vad det står på profilen (står det bara ”hej” där så förstår jag inte hur ni kan förvänta er djupare diskussioner än ett ”hej” tillbaka, eller möjligen ett ”hej, du är söt”).
  4. Profilägaren läser mitt meddelande.
  5. Profilägaren besöker min profil.
  6. Profilägaren låter bli att svara, eller svarar något väldigt kort för att markera sitt ointresse.

Såhär är det för mig och andra killar (även om min pessimism intalar mig att det är något som är unikt för just mig) hela tiden. Varje dag. Och vi måste ju fortsätta! Vi befinner oss på er marknad. Ni kan bara luta er tillbaka och ta emot mail efter mail av grabbar. Såna är reglerna. Spelar man inte efter reglerna så sjunker ens chanser att träffa någon från 0,5% till 0%.

Det som är tråkigt är bara vilka katastrofala följder det här får för självkänslan. Jag är aldrig så deprimerad som när jag varit aktiv på en dejtingsajt i några veckor. Detta eviga ratande. Det går helt enkelt inte att bibehålla någon form av självkänsla när det är så.

De killar som är s k dejtingtrålare (ett ord att ta patent på minsann), och skickar mass-mail till varenda attraktiva tjej de hittar, tar ju inte så stor skada av det här. De har skickat samma sak till tusen andra, varpå den enskilda individens diss känns ganska lite. Men tillhör man oss som tar oss tid att läsa någons profil och sedan skriver i syfte att lära känna personen i fråga, då gör det ganska ont att få ett kort svar i stil med ”Tack men nej tack”.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här. Det är knappast som att jag kan ändra på något. Jag hoppas i alla fall att jag gett er tjejer någon form av insikt av värde. Det kanske inte är så farligt? Att få en busvissling eller ett och annat snuskmail i inkorgen kanske inte är hela världen, om man jämför med alternativet.