Nyckelord

Bio

Besöker

Jag var på bio idag, med min fader konungen. Vi såg The Stig-Helmer Story, som faktiskt var riktigt bra. Det enda dåliga var att vi satt ganska långt fram, och längst ut på ena sidan. Så resultatet är nackspärr med ett visst inslag av åksjuka.

Jag hade köpt mig ett paket nappar (godiset alltså, jag är ju för tusan en vuxen man) och en liten fanta utan is. Jag spillde ut en tredjedel av fantan när jag råkade slå till den innan bion. När vi gått och satt oss i salongen slog jag ut en tredjedel till eftersom bägaren var för liten för hållaren på stolen. Nåväl, den sista tredjedelen var god.

Sen funderade jag över ett märkligt fenomen. Folk som går på bio, och så skrattar de åt diverse reklamer som går innan filmen börjar. Samma jävla reklamer som går hemma! Varför skrattar de? Jag vägrar att tro på att ingen av dem har en egen TV hemma. Det är märkligt. Vill de imponera på andra? Berätta att de minsann också har humor? Vill de försöka passa in genom att förenas under humorns baner? Vad handlar det om?

Temat till Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Underbar film; den har en unik blandning av mysig framför-brasan-romantik och en melankolisk ensamhet. Den filmen förkroppsligar just den abstrakta känsla av ensamhet jag alltid känner. Det är något jag inte kan förklara. Kanske är känslan bara en kemisk obalans i hjärnan, men jag vill hoppas på mer än så. Att den är ett tecken på att jag ännu inte uppfyllt min dröm, men att bättre tider kommer.

Musiken, och filmen, får mig att tänka tillbaka på Nådens år 2004. 23:e Oktober, dagen innan min födelsedag. Då var jag på min första dejt med vad som skulle bli min första flickvän, och vi såg just Eternal Sunshine of the Spotless Mind på bio. Det var ett speciellt väder ute; solen sken men kylan skapade kondens när man andades. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att tänka på detta just ikväll, men det var väl en blandning av musiken och att hösten är på väg.

Såhär skrev jag i min dåvarande dagbok, efter att ha kommit hem samma kväll:

Det verkar som att jag får ta tillbaka det jag skrev tidigare, ty det gick… Skitbra.

Jag kom till Medborgarplatsen ca 14.50, väntade en sisådär tio minuter innan jag träffade henne. Hon fick en kram. Vi hade kommit överens om att vi skulle köra kram om jag gillade henne, annars skaka hand eller nåt. Kram blev det.

Vi gick och tog ut biljetterna. Vi gick först till fel biograf och kunde inte få några till den vi hade tänkt oss, men sedan blev det rätt. Efter biljetterna var i vår ägo så gick vi och tog nånting att dricka och pratade lite. Jag köpte mig en cola och hon ville bara ha vatten. När vi pratat en stund gick vi till biografen, pratade lite innan filmen började. Vi såg ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Inte så bra, men sällskapet var det verkligen inget fel på. Hon smög sin hand bort till min, jäkligt mysigt.

Efteråt gick vi och tog nåt att äta. Ingen av oss var särskilt hungriga så hon tog en sallad och jag en ostmacka. När vi pratat och ätit en stund så var det dags att bege sig hemåt. Jag följde henne till tunnelbanan och bestämde mig för att åka med till T-centralen. I vagnen fick jag en puss på kinden. Sedan, väl ute, fick jag en på munnen också, innan vi skildes åt. Efter typ två minuter skickade jag ett SMS där jag skrev hur jäkla fin hon är. Fick som svar att hon fortfarande tycker det är konstigt att jag är singel, och att jag är en jättegullig kille.

Nu vill jag bara träffa henne igen alltså… Ja herrejäklar… Nu, mina vänner, är jag kär.

Det verkar som att jag inte tyckte filmen var så bra när det begav sig, men jag anar att det beror på det faktum att jag var supernervös och kunde ta in ungefär 10% av vad som hände på duken. Efter att hon tog min hand sjönk det till ungefär 2%.

Tre månader senare gjorde flickvännen i fråga slut, men den där höstkänslan har alltid förföljt mig. Jag tänker ofta på 23:e Oktober 2004.

Jag drar mig till minnes en episod som utspelade sig 2005, kort efter uppbrottet med min första tjej. Jag var allmänt nedstämd och sådär. Men så, i den mörkaste av timmar, så kom detta i ett mail på Helgon.net:

Öh.. hej.
Det här kommer låta jättedumt. Och du får tycka jag är konstig och låta bli och svara på det här mejlet om du vill 😛
Men öh.. får jag bjuda dig på bio? :S

Jag såg direkt att det icke var nåt för mig. 15 år, där tog det stopp för mig direkt. Tänkte svara snällt och skrev:

Hejsan.
Det var roligt att du skrev, blev jätteglad. Men tyvärr är du lite för ung för mig.
Hang in there och lycka till. 🙂

varpå jag fick svaret:

Haha, vad läskigt att du ens svarade.
Men.. jag ville ju bara bjuda dig på bio jag tänkte ju inte.. men.. aja. 😛
Tack för svaret iaf ^^

… Hahaha! Hon ville inte ens något! Fyfan, man kände sig både dum och dissad på samma gång.