Nyckelord

berusad

Besöker

Med tanke på mitt senaste inlägg så var det inte utan att man fick lust att känna historiens vingslag en stund. Jag gick igenom en del gamla bilder, och hittade ett gäng tagna under några av mina väldigt få fyllestunder i livet.

Jag har nämligen aldrig varit något fan av alkohol. Jag skulle i nuläget kalla mig nykterist, eftersom jag dricker högst några gånger om året (nykterist är inte samma sak som absolutist, där den senare aldrig dricker en droppe). Anledningen är väl mest att jag inte tycker att det är gott. Öl smakar som flytande bröd, vin är bara beskt och jävligt, och all starksprit mer bränner än smakar. Tacka vet jag Smirnoff Ice. Det är ganska gott. Det och en en cider som smakade vilda bär, som jag smakade i fredags. ”Jävla fjortis som bara dricker alkoläsk” tänker ni säkert. Ja, sure. Men är det inte mer fjortis att dricka för att bli full istället för att dricka för att det är gott?

Sen är det ju det där. Jag tycker inte att det är sådär jätteroligt att vara full. Om man inte är i extremt goda vänners lag, och är på superbra humör. Vilket inte är så ofta. Ännu värre är det med andra i ens närhet som är fulla, när man själv inte är precis lika berusad. Då blir det snabbt olidligt.

Därmed inte sagt att jag inte kan tycka att det som HÄNDER på fyllan kan vara roligt. Den här bilden är tagen när jag var… vad kan jag ha varit? 17-18 kanske. Det var första gången då jag var rejält på dojan. Minns jag rätt så groggade vi coca cola och vaniljvodka. Efter det kunde inte jag dricka coca cola på säkert ett år. Istället gick jag över till fanta. Då groggade jag vodka och fanta istället, och vips gick det inte att dricka det något mer heller. Slutsatsen måste vara att vodka är djävulens påfund.


Jag insåg ganska snabbt att det där med supande inte riktigt var min grej. Första gången jag drack var det tillsammans med en vän och två feta finskor. De kunde dricka sprit, minsann! Själv var jag inte så van, vilket slutade med att jag hamnade i det där stadiet där jag knappt kunde stå på benen. Jag minns att jag misslyckades med att sätta mig i en soffa, och satte mig på golvet istället. Tre gånger.

En annan gång fick jag timslånga minnesluckor. Jag minns att jag underhöll gästerna med att sjunga ”800 grader” ála Karaoke (och folk säger att jag inte vet hur man festar). Nästa sekund var det morgon, och jag hade spenderat åtminstone fem timmar med att titta på TV medan de andra sov.

En tredje gång ska vi inte ens prata om.

Hur som helst. Notera bilderna. Ansiktsuttrycken. De är identiska! De tillhör en man som befinner sig i ett enda stort töcken. Och det, mina vänner, är skrämmande. Därför håller jag mig nog mest till gammal hederlig coca cola. Utan vodka.

I fredags var det firmafest. Vi har en sån om året. En stillsam och ansvarsfull tillställning, där alla medverkande satt på varsin stol och smuttade på varsin lättöl. En av deltagarna hade köpt sig en mellanöl och blev givetvis portad på en gång. Fruktansvärt. Jag blev bestört!

Hur som helst. Till följd av detta blev jag berusad, för första gången på ungefär ett år. Jag tror senaste gången var förra sommaren, när jag blev ilurad av mina kollegor att beställa Cidraie, eftersom det inte fanns någon Smirnoff Ice på syltan vi var på (Scandic Malmen). ”Det smakar precis som cider!” sa de. Inte FAN gjorde det det! Det smakade som vitt vin.

Men till bilden alltså. Visst är den hemsk? Jag menar, TITTA PÅ ANSIKTSUTTRYCKET! Det tillhör en man som är fullständigt borta. En man som inte vet var han är, knappt heller vem han är. En man som skulle kunna bli daterape:ad precis när som helst. Notera också svullnaden i ansiktet, och det maniska leendet.

Det är en fullständigt hemsk bild, detta.

Idag var det fest för alla oss teknikermänniskor på jobbet. Ett sjuttiotal kundhärdade kämpar som nu skulle inmundiga Bacchi brygder, och förtära Bacchi… eh… hamburgare. Själv tog jag ingen burgare utan gick mest runt och snyltade chips från olika fat, men däremot drack jag faktiskt alkohol kvällen till ära. Ja, det är sanning! Jag brukar dricka mig berusad en eller ett par gånger om året, eftersom:

  1. Jag tycker det är tråkigt att vara full.
  2. Jag tycker det är tråkigt när andra är fulla.
  3. Jag tycker inte alkohol smakar gott.

Nummer tre på listan är dock sanning med modifikation, eftersom det finns en dryck jag faktiskt tycker är god. Och då menar jag inte fjortis-god ála ”azzå ja tycker faktisst ren vodka explorer e asgo!!” utan faktiskt välsmakande på riktigt. Och denna dryck är Smirnoff Ice, som ikväll fanns att beställa. Så det gjorde jag.

Efter en och en halv var jag småpackad. Då drack jag en och en halv till, och sen var det high life på riktigt. Jag kände mig ungefär som Robert Aschberg, när han testar att köra rattfull, och snackar om att han känner sig ”huääh uurgh häää uuuh”. Så kände jag mig. Riktigt ”huääh uurgh häää uuuh”. Kanske en smula tragiskt att bli drängfull på tre smirnoff, men jag skyller på att jag bara käkat en macka på hela dagen. Så jag bestämde mig för att åka hem och sova ruset av mig. Och här är jag nu.

På vägen hem uppstod det dock lite problem. Nu kanske det är för mycket information om mina urineringsvanor, men det får ni ta.

Jag kissade precis innan jag begav mig hemåt. Exakt tjugo minuter senare kände jag hur det var dags igen. Men då var det för sent; det fanns ingen toalett att tillgå. Så jag satt på pendeln och kände mig obehagligt nära att kissa på mig. Tittade ut genom fönstret. En station av nio hade passerat. Detta skulle inte gå, det visste jag. Jag kunde se framför mig hur det hela skulle sluta med att jag skulle stå och pinka i ett hörn i pendeltågsvagnen, i nåt slags fylletöcken, och hur alla i närheten äcklat skulle röra sig därifrån.

Men jag lyckades låta bli, åtminstone i ett tag till. När jag hade kommit så långt som centralen, dvs ungefär halva resan, var det inte roligt längre. Jag satt och bokstavligen knep tag om penis med jämna mellanrum. Det såg ut som om jag hade svårartad klamydia, men jag brydde mig inte ens längre. Stockholm Södra passerade. Där kunde jag inte gå ut och pissa, toaletterna fanns vid spärrarna och det var för långt att gå. Lite strategi hade jag, trots fyllan. Årstaberg kom. För mycket folk. Älvsjö. Jag kunde se ljusningen någonstans bortom skvalpandet i öronen.

… Till slut var jag hemma. Jag sprang in i lägenheten, slet våldsamt av mig kläderna i farten, och lät sedan juicerna forsa ur min späda pojkkropp. I säkert en minut forsade de, och sedan föll jag utmattad ihop och bara gladdes åt att jag överlevt det hela.

Jag kan inte hantera alkohol, så är det bara.

För några år sedan var jag på firmafest på mitt förra jobb. Där bjöds det på en aldrig sinande ström av lakritsshots, vilka jag glupskt inmundigade en efter en. Efter ett tag spelade det inte så stor roll vad jag drack längre, så en kompis lurade i mig ren vodka och sa att det var en lakritsshot. Jag märkte ingen skillnad. Då var jag i det stadiet där jag säkert hade kunnat dricka bensin och tyckt det smakade lakrits.

Nåväl, jag tänkte ge er som ännu inte äcklas av mig en ärlig chans att börja göra det, så här kommer den alltså igen. Daniel Werner presenterar: Berusad i Stan.

Har ni tänkt på det engelska ordet ”cursed”? Som i curse, förbannelse. Ska man översätta cursed så blir det förbannad. Och förbannad på svenska för snarare tankarna till att någon är arg. ”The cursed mansion” t.ex. Det låter skitläskigt, som ett stort hus fullt av zombies. Men på svenska… näe. ”Den förbannade herrgården”. Då låter det bara som vilken svennebanan som helst, som svär när han inte lyckas bygga en ny altan.

Nåja, nu var det inte det jag skulle skriva om. Häromdagen, när Mimmi var här, hände något märkligt. Något märkligt, som fått mig att befara att både jag och Mimmi är… eh… påverkade av en förbannelse. Vi hade precis handlat, och på hemvägen möttes vi av någon som gick omkring och skrek. Det visade sig vara en överförfriskad herre, sådär en 50+, som ragglade runt och ropade att folk var trevliga.

”Duuuu är trevlig! Och du! Nämen hej, du är jättetrevlig!”

Varenda person han mötte fick sig en komplimang av liknande sort. Men när mannen passerade oss tystnade han, och gick förbi utan ett ord. Sen fortsatte komplimangropandet bakom oss. Jag och Mimmi såg på varann, och insåg den hemska sanningen. Vi är otrevliga personer enligt Huddinges fyllon. Tusan också!

Mamma är här. Vi sitter och tittar på hockey-vm. Eftersom jag varit på teater (mer om det senare) så kom hon till mig lite tidigare. Och jag märker att hon druckit lite. Hon dricker inte ofta, och hon har inte druckit några enorma mängder nu precis, men tillräckligt för att jag ska märka att hon är lite larvigare än vanligt. Nu kommer jag med gliringar hela tiden.

Daniel: Mamma?
Mamma: Ja?
Daniel: I det här huset nyttjar vi inte alkohol.

Mamma: Salahuddin luktar på mig.
Daniel: Usch ja, ”uktar prit” säger han.

Mamma: Försökte du ringa mig?
Daniel: Japp. Skulle säga åt dig att inte dricka mer vin.

Jag är snäll mot min mor.