Nyckelord

Beroende

Besöker

Jag tror jag behöver hjälp. Jag har säkert köpt Star Wars-Lego för fem tusen kronor de senaste veckorna. Jag säger detta till er nu, innan det går för långt. Annars ser jag framför mig hur det kommer bli en Lego-intervention i framtiden. Där alla jag känner säger att de älskar mig, men att det måste bli ett slut på Legohandlandet.

🙁

Igår var en av mina bästa vänner här och hälsade på. Vi brukar ha Nordsjön mellan oss så det är alltid kul att träffa honom. Så han och hans flickvän avnjöt varsin kebab och filmen ”Blades of glory” tillsammans med mig. Allt var jättetrevligt naturligtvis, men också extremt jobbigt. Jobbigt för att jag inte har någon. Jobbigt för att jag i flera års tid varit abnormt kärleksberoende.

Jag trivs verkligen inte som singel. Det är inte fråga om någon desperation, tvärt om så vet jag hur otroligt svårt det är att träffa någon det känns sådär superrätt med. Och när krogen inte är ens grej, nätdejtingen bara genererar otrevliga eller inga svar, och allt man får på facebook är inbjudningar till ninjalekar… Ja, då känns det jävligt tungt faktiskt. Jag vill också ha någon att krypa ihop med i soffan när regnet faller mot fönsterblecket.

De flesta människor tycker nog om kärlek, men inte på det här sättet. Och jag tror inte att någon som inte gör det förstår hur det verkligen känns för mig. Det är nog delvis mitt eget fel eftersom jag hela tiden skrattar bort det. ”Haha, nä inget smuttande i helgen.” ”Haha, i helgen ska jag gråta ihop med en bag-in-box i badet.” ”Haha.” Jag har skrivit just precis den här texten många gånger, sparat det som ett utkast, och sedan tagit bort det, eftersom jag vet hur jag kommer att stämplas som desperat och psykiskt sjuk och ointressant… Och allmänt dålig.

Det värsta är nog att ingen kan hjälpa mig i detta. De terapeuter jag pratat med står handfallna; jag har inga psykologiska men och jag tycker om mig själv. Det enda tips de har är att jag bör aktivera mig mer. Och det har jag gjort i form av dansen, teatern, och vännerna. Men ändå känner jag mig tom inombords. Jag går runt och bara finns. Jag lever inte, utan jag bara existerar. Existerar, och känner att livet rinner ifrån mig.

Bäst vore det om det kunde vara som på ”Vänner”. ”Hey Chandler, I’ve got the perfect woman for you!” säger de. Så är det ju inte i verkligheten, trots att jag nog frågat alla jag känner. Kanske känner de inga singlar, kanske har de svårt att tänka sig två separata vänner ihop, kanske vill de inte para ihop sin bästa väninna med någon som är kärleksberoende och så tydligt kommer att krascha. Hur som helst måste jag hitta någon på egen hand, och det känns oftast omöjligt.

Sen finns det såklart stunder av hopp, men de blir färre och färre. Innerst inne tror jag att min kärleksfulla och givmilda personlighet kommer att uppskattas mer och mer ju äldre jag blir. Jag menar, tryggheten jag ger kommer att vara jackpot runt trettio, när tjejernas biologiska klocka börjat ticka.

Men vad gör man under tiden när det känns som att man går sönder inuti?