Nyckelord

Barnvagn

Besöker

Ofta är det här med ålder en långsam historia. Man är ett berg som genom eoner av erosion vittrar sönder. Eller något. Men poetiskt lät det. Eller kanske inte ens det. Fuck you! Ni är inte min riktiga pappa! *smäller i dörren och gråter på sängen*

Så var det i alla fall inte idag. Jag kunde faktiskt säga exakt när jag blev gammal. Jag gick direkt från ungdom till gammal, utan att passera vuxen. Det hela hände när jag skulle nedför pendelstationens trappor. Grabben framför mig åkte längsmed barnvagnslisten. Själv gick jag ner. Samt höll i räcket.

I morse, när jag skulle kliva av pendeln, så gick inte det så bra. Det var alldeles smockfullt med folk, och en tant med barnvagn hade taktiskt nog ställt sig mitt i dörren och planerat att komma in med vagnen innan nån annan fått kliva av. Jag funderade på att gå fram till henne, klappa henne på huvudet, och ge henne en kaka. Sånt intelligent tänkande måste ju premieras liksom.

När jag sedan, 9 timmar senare, stod och väntade på pendeltåget hem uppstod barnvagnssituation nummer två. En annan tant kom gående mot mig, då hon lokaliserat någon vän till henne som stod bakom mig. Jag kände att det var på gång. Jag tittade på tanten. Tittade på barnvagnens hjul. Såg att kursen var alldeles för snäv; det här skulle inte gå. Men ändå vägrade jag att flytta på mig. ”Jag stod faktiskt här först”, tänkte jag grinigt. Och det var inte så att jag tog upp mycket plats direkt, utan jag stod i ett litet hörn av kurens utsida.

Mycket riktigt. BUMP, och så hade barnvagnen rullat över min ena fot. Inte ens en reaktion från tantens sida. Jag övervägde att gå fram och antingen stämpla henne på foten, fisa henne i ansiktet, eller göra en ful min så att barnet i vagnen börjat skrika. Nåt straff skulle hon ju ha, tänkte jag. Men jag lät bli. Jag är en sån god människa.

Kan man bannlysa dessa hemska krigsmaskiner på nåt sätt? Förbjuda dem i alla offentliga sammanhang? Tvinga föräldrar att vara hemma med sina barn tills ungarna själva kan gå?

Jag har märkt det, när jag är ute på äventyr, att jag blir mer och mer irriterad på människorna omkring mig. Inte de som jag känner alltså, utan de andra. Statisterna. De som bara finns där, och vars enda uppgift i livet är att:

  • Stå i vägen för en
  • Gå långsamt framför en
  • Gå i sin egen värld och sedan tvärstanna framför en
  • Ha barnvagn

Dessa människor kommer jag snart att få fullständigt psykbryt på. Jag bara säger det redan nu, så kan jag ta detta som ett rop på hjälp och således förmildrande omständigheter, om jag skulle åka fast för dråp. Idag hämtade jag ut min nya Xbox (Jag har uppgraderat min Xbox eftersom den gamla var inköpt för flera år sedan (!) – det är varje ung prylnörds uppgift att hålla sina prylar a jour med det senaste) och gick mot kassorna, med det tunga paketet i händerna. Postkontoret ligger nämligen inne i affären. Efter att ha passerat ett helt gäng med pensionärer utan nån som helst uppfattning om andra människor, så kom jag till kassorna. Där stod en typisk white trash-morsa, med barnvagnen smidigt placerad på ett sätt som gjorde det totalt omöjligt att gå förbi.

”Jaaaaaaa…” sa jag med hög stämma, för att signalera något i stil med ”Hur har du tänkt här, din förbannade såskopp?”. Jag vågar dock inte säga såna saker rätt ut än, men jag känner att det är nära. Det är väldigt nära.

Alltså, fan vad jag avskyr människor som inte kan bete sig som folk.

Man åker pendeltåg/tunnelbana/buss. Jag blir irriterad nästan varje dag där. Att man har barn är ens livs stora glädje. Inte för att man fått sprida sin säd för vinden och fört vidare sin skolios, utan snarare för att man då per automatik blir Kejsare utaf Kollektifvtrafik™. Har man barn får man ha barnvagn, och får man ha barnvagn får man bete sig precis hur man vill. Massor med människor vill av tåget, men barnvagnsmänniskan är snabbt framme och ska av först av alla. Vilket resulterar i att ingen kommer av. Och att ingen kommer förbi barnvagnen för att kunna hjälpa till att lyfta den av tåget.

Precis samma sak hände idag, fast med en tjock gubbe och hans fru. De tyckte att det var en bra idé att ta med precis allt de äger på tåget. Så tre enorma resväskor och flera mindre sådana trängdes tillsammans med oss på en fullsatt pendel. Bravo. Och sen skulle gubben såklart av först och blev arg för att han hade svårt att komma förbi med sin enorma koffert med förslagsvis hålfotsinlägg och Y-frontkalsonger i. Det är inte vårt fel att du var för snål för att ta taxi från Arlanda, din såskopp.

Sen kan man gå på centralen också. Det är ju alltid ett äventyr. Tänk värsta rusningstid och folk kämpar för att komma snabbast från punkt A till punkt B. Någon som redan går snabbt blir omkörd av någon som går ännu snabbare. Mitt i detta inferno går en gubbe lugnt och stillsamt, och läser på sin handdator. Troligtvis är han nog mer sund än stressarjag.

Men barnvagnar på centralen, däremot, är en helt annan femma. Där är det som att bli jagad, oavsett hur fort man går. Jag känner att jag måste skutta fram för att inte få hälsenorna avskurna av de där sylvassa kanterna som helt klart är designade av någon som inte kom in på vapenskaparlinjen på gymnasiet.

Nu ska jag laga köttbullar och ris med sweet chili.