Nyckelord

Barn

Besöker

Jag har funderat en del över mina skeva matvanor. Jag kan t.ex må dåligt om det är mycket mat på tallriken, eftersom jag sen barnsben blivit inpräntad att jag måste äta upp allting jämt. Man får absolut inte lämna kvar mat. Tänk på barnen i Afrika, herregud!

Värst var det i lågstadiet, i mitten av nittiotalet nån gång. Jag gick i Stenmoskolan här i Huddinge. Och jaha, det var väl en helt okej skola. Förutom just det här med ätandet. Det hölls extremt hårt på det, och jag minns allting obehagligt väl. Vi barn utsattes för utstuderad tortyr, speciellt av en lärare som hette Eva Z (som för övrigt senare blev lesbisk med parallellklassens lärarinna – lite fun fact sådär). Eva Zäta sade folk, men vi kallade henne för Eva CP. Det var alltid samma sak. När Eva CP stod för bespisningen så gick ingen säker. När det var min tur, och det var något äckligt till lunch (vilket det ofta var), så bad jag om ”lite”. Och fick givetvis mycket. ”BLAFF!” dundrade det i tallriken, när lapskojsen eller tonfisken föll ner.

Trots att man bett om lite, så var man tvungen att äta upp. Man fick helt enkelt sitta kvar tills man gjort det. Jag minns oräkneliga eftermiddagar, där man ensam fick sitta kvar och peta i maten medan de andra lekte. Den skammen alltså. Man blev bestraffad för att ätandet inte var ens största intresse, och det fanns inget att göra åt saken. Gick man och slängde maten så fick man skäll, och en ny tallrik med ännu mer.

En gång satt jag och några till kvar vid bordet långt inpå kvällen, ty vissa gånger var maten så äcklig att flera barn fick sitta kvar. Klassens mobboffer (dock inte av mig, jag var faktiskt snäll när jag var liten) nös plötsligt, och fick klungans uppmärksamhet. En annan tjej fullkomligt skrek ut att ”HON NÖS RÄTT I MATEN”. Känslig som jag var, redan då, blev jag så äcklad att jag nästan började gråta.

Det är såna där saker som man minns. Så tvinga inte i era barn någon mat, folk.

Det händer ganska mycket på det lokala kebabstället, har jag märkt. Idag var jag där och skulle beställa. ”Kebabtallrik eh?” sa gubben innan jag hunnit säga något. Jag nickade skamset innan jag gick och satte mig.

Under tiden hamnade blicken på två barn, typ tre år styck. Det var inte så konstigt, eftersom ungarna sprang fram och tillbaka i restaurangen, fullkomligt sprängfyllda av energi. Allt till öronbedövande skrik och gap. Att inte någon av kebabgubbarna sa till går över mitt förstånd, och att inte föräldrarna gjorde det går över mitt förstånd ännu mer. Istället satt white trash-mamman och white trash-pappan där och bara tittade på.

Jag vände mig om och tittade på dem, med en så irriterad uppsyn jag kunde få till. De märkte mig inte, så jag får jobba lite på den. Till slut skulle de i alla fall gå, och då började white trash-pappan larva sig. ”Akta så ni inte får stanna hos den här killen” sa han, och pekade på mig. Barnen såg vettskrämda ut, och plötsligt hade jag förvandlats till 2000-talets pepparkakshus-häxa.

Han slutade inte heller. ”Vill du sitta barnvakt?” frågade han med ett flin. ”Nej” svarade jag, med en ton som så hundraprocentigt signalerade att jag äcklades av hans bråkiga skitungar. Han skrockade lite, och sen gick de.

I morse på pendeltåget klev det på en lite missnöjd dam. En sådär 3-4 år var hon väl, och höll pappa i handen. Mamma hamnade lite på efterkälke, och den lilla människan uttryckte då sitt starka missnöje över det hela. ”Uuuäääääääääääääärgggh, jag vill sitta MAMMAS knä!!” lät det i vagnen.

Dramat fick mig att fundera över vilken ålder man börjar bry sig om vad andra människor tycker. När börjar man inse att man kanske bör vänta med att gallskrika tills man åtminstone är i enrum med sina föräldrar? Jag menar, jag är 25 år och ni ser inte mig storgråta ”Uuuäääääääääääääärgggh, jag vill LIGGA!!” i tid och otid.

Det känns som att det är många i min närhet som skaffar barn just nu.

Jag tycker att det är märkligt hur vissa personer som fått barn verkar förlora sin egen identitet. Man ser det ganska ofta. Allting kretsar kring barnet, och de benämner sig själva som ”Edvins mamma” och sånt. EDVINS MAMMA?! Man är väl fortfarande en egen person, med eller utan en Edvin?

Det är samma sak med graviditeter. Alla blivande föräldrar verkar tro att de går igenom något som ingen någonsin har gjort förut. Jag minns en episod på jobbet, då en avlägsen kollega skulle bli pappa. Hans chef kom och frågade hur det går med hans frus mage, och han ropade tillbaka – i nästan obehaglig extas skall tilläggas – att slemproppen hade gått. Slemproppen hade alltså gått. Och alla bara ”åh, grattis!”.

Måste man säga så till alla? Att slemproppen har gått? Man kan inte säga att barnet beräknas komma inom 24 timmar eller vad det nu kan vara? Man måste nämna just den där slemproppen? Fy fan vad äckligt. Det fattades bara att han kunde visa upp bild på eländet på sin telefon.

Men jag vet ju inte. Jag kanske blir likadan. Om några år kanske det är jag som bloggar om att slemproppen har gått.

Haha! Jag trodde aldrig att jag skulle hitta en bild på det här spelet, som tidigare bara fanns i några vaga minnesbilder från en reklam på barntrean när man var sju-åtta år. Men här är den. ”Ring around the nosy” heter den tydligen på engelska, och går ut på att barn iförda elefantmasker ska plocka upp ringar med hjälp av masken.

Vad heter den på svenska tror ni?

… Wait for it…

SNABELKALAS!

Kommentarer överflödiga. 😀 😀 😀

Kom att tänka på en grej. En bekant till mig – nu kommer jag inte på vem det var bara för det – har fått barn och skrev om detta på facebook. Grattis till henne och så, verkligen kul. Men iaf. Nån kompis till henne hade bett att få se bilder på den lille knodden, men där var det stopp. Hon ville inte lägga upp några, med motiveringen att Facebook då ÄGER bilderna.

Och visst. Det står i Facebooks finstilta regler (har jag hört, jag har inte orkat läsa dem själv) att alla uppladdade bilder på Facebook officiellt ägs av sidan. Men hur paranoid måste man inte vara om man tror att Facebook, som omsätter ca en miljard och har massor av miljoner användare, ska vara intresserade av just DIN fula unge? Vad ska de anställda göra med bilderna tror du? Sälja dem till terrorister? Sitta och onanera åt dem? Gå raka vägen till polisen och hävda att det är DERAS fula unge eftersom de trots allt äger bilderna på den fula ungen?

Psst! Facebook skiter i din fula unge. Jag lovar. 🙂