Nyckelord

awkward

Besöker

För en herrans massa år sedan träffade jag en tjej som hette Malin. Först var hon intresserad av mig, sen var jag intresserad av henne, och det var ett väldans velande fram och tillbaka ett tag där. Det slutade med historien man kan läsa lite mer om HÄR, där hon sa att jag kunde återkomma om fem år, när jag mognat lite.

Nu har det gått sex år sedan dess. Mognat har jag väl kanske inte, men döm om min förvåning när jag fick se henne på Apoteket vid mitt jobb. Jag var där för att inhandla Probi Mage, nåt slags tillskott av mjölksyrabakterier, eftersom min tarmflora har gått och lagt sig sedan Den Enorma Singel-Gråtfesten 2013 (som den kommer att kallas i historieböckerna).

Så där stod hon, och när jag fick syn på henne var det först ett par riktigt långa sekunder där jag övervägde om jag skulle gå fram och göra det hela awkward, eller låtsas om ingenting och göra det ännu mer awkward. Jag gick fram, och det… ja det var S-T-E-L-T. Jag tror inte att hon gillar mig. Hon gjorde det inte förr i alla fall. Så vi stod och kallpratade i någon minut. Det var märkligt; jag har fortfarande ingen aning om huruvida hon hatade varje sekund och ville att jag skulle gå, eller om hon bara var blyg. Det blev på riktigt pinsamma tystnader på flera sekunder, det brukar gå bättre än så eftersom man i regel är två i en diskussion och motparten brukar ta kommandot mer än jag.

Till stammade jag fram att jag skulle gå och hämta lite magmedicin. Jag signalerade att jag bara skulle hämta paketet, men hon misstolkade eller såg sin chans – vilket det nu var – och smet därifrån. Själv gick jag och betalade. När jag var klar tänkte jag att jag skulle vara lite artig och säga hejdå och att vi kanske ses däromkring igen. Men hon stod en halvmil in i affären, så då hade det ju blivit lite märkligt.

Så jag bara gick därifrån. Det hela blev väldigt märkligt måste jag säga. Jag sa att jag skulle hämta magmedicin, och det var det sista vi sa till varann. En helt ny nivå av Aspergers-ighet.

Nu bloggar jag officiellt från den nya macen. Lite spännande sådär. Känner mig som Carrie från Sex and the city. Och varför jag nu identifierar mig med en 35-årig kvinnlig sexkolumnist, det kan man fråga sig.

Häromdagen när jag hämtade ut datorn så uppstod det en liten situation på jobbet. UPS kom nämligen till mitt arbete för att leverera datorn, eftersom de annars erbjöd sig att göra det mellan 8-17. Då hade jag behövt ta ledigt för att ta emot paketet, så därför fick det bli till jobbet. Och när leveransen äntligen kom fick jag ett mail från receptionen. Och just det, från den receptionist jag har någon sorts historia med. Vi kan kalla henne A.

Jag har inget flyt när det gäller receptionister (det finns det bevis på HÄR, HÄR och HÄR). Och nej, jag är vanligtvis inte särskilt bra när det gäller att ragga och flirta, men när det kommer till receptionister förvandlas jag till en viking. Och då menar jag inte på ett attraktivt sätt. Jag KAN verkligen inte prata med dem.

Och så det här med A. Jag kan inte påstå att jag är intresserad av henne på riktigt. Jag menar, jag känner henne inte. Men jag tycker att hon är söt, absolut. Dock har jag sen länge övergett tanken på att försöka förmå mig själv att prata med människan. Mitt första försök blev nånting sånt här:

Daniel: Dueh… Om man ska ringa ner till receptionen här, vilket nummer är det då? *illa dolt försök att ha ett ärende*
A:  *skriver ner numret på en lapp*
Daniel: Tackar. Och um, vad heter du förresten? *ännu sämre dolt försök till att få hennes namn för arbetsrelaterade orsaker*
A: A.

Sen gick jag bara. Och skämdes. Sen dess har allt bara blivit väldigt awkward. Jag kan knappt se henne i ögonen. Jag kan säga hej, hej då, trevlig helg, och en gång sa jag även ”gott nytt år”. Men jag vet inte vad det är. Hon är helt enkelt omöjlig att prata med, för mig. Ibland har jag även försökt att få till nåt leende, men det blir lika illa. Då ser jag ut som en psykopat. Nej, det får vara.

Hur som helst, när jag fick datorn så var det hon som mailade, och jag fick skriva på någon slags uthämtningslista. Vi utbytte flera hela meningar, hon och jag. Men det känns inte bättre. Jag kan inte prata med receptionister. Jag får testa nånting annat. Typ veterinärer.

Nu kom jag att tänka på en av mina många pinsamma episoder igen. Denna gång var jag hos frisören; en av få jag faktiskt kan tänka mig att småprata lite med. Det hela var väl några år sedan.

Jag: Så, du har inga planer på att plugga vidare?
Hon: Eh… Nä alltså, jag är ju utbildad till frisör.
Jag: Jaha… Heh.
Hon:
Jag:

Efter det var den märkliga stämningen så tjock att man kunde klyva den med yxa. Jag hade kallt utgått från att frisör, det var nånting man var högst temporärt. Nu vet jag bättre. Men ändå; vilken vidrig människosyn. Jag blir äcklad av mig själv. Usch!

Har ni varit med om att man tänker igenom något man ska säga i huvudet, och sen när man säger det så låter det inte alls som man tänkte det? Det var jag med om igår.

Jag var i affären och skulle handla lite tacos-påfyllning. Jag har ätit tacos i fem dagar nu (Dorthe tröttnade efter två); allt jag behöver är lite extra salsasås efter några dagar, eftersom den tar slut så fort. Så jag stod där i affären och försökte sträcka mig efter ett paket tortillabröd, men detta gick inte så bra eftersom en tant ställt sig och diskuterat köttfärs med sin make, så att deras kundvagn blockerade halva tacohyllan. Svensk som jag är sa jag givetvis ingenting, utan sträckte mig lite närmare och lite mindre diskret. Och sedan ännu närmare och ännu mindre diskret.

”Står jag i vägen?” frågade hon samtidigt som hon flyttade vagnen något. Då tänkte jag att jag skulle vara sådär skämtsam som jag har en förmåga att kunna vara i mina bästa stunder. Så jag tänkte att jag skulle säga ”Ja, litegrann bara” och sedan fnissa lite charmigt. Så blev det inte. Jag halvskrek ”JA LITE”, eftersom jag inte kan kontrollera mitt tonläge när jag tänker för mycket på hur jag ska säga något, och sedan kom det ut ett väldigt rått och otäckt hånskratt som inte alls var vad jag tänkt mig. Tanten rynkade på näsan och gick, och jag funderade över vilken slags social utvecklingsstörning jag egentligen har.