Nyckelord

Ångest

Besöker

Kära dagbok. Bloggläsare. Medmänniskor.

Jag, er vän i etern Daniel Werner, har som ni säkert vet länge haft problem med magen och ångest vid matintag. Men både igår och idag har undertecknad lyckats äta mat offentligt utan andnöd och kallsvett. Det känns som att det kanske eventuellt blir ännu en vår för mig.

Urk. Jag har köpt Star Wars-lego igen. Alldeles för dyrt, så jag har lite ångest. Nu ska jag inte köpa nåt mer på länge. Och då snackar vi inte lego utan överhuvudtaget. Jag ska leva på mitt eget ister.

För övrigt har jag en liten kula i ena ögonlocket. Jag vet inte om det är ett brustet blodkärl eller vad det är. I vilket fall så försökte jag nypa bort den där kulan med bara naglarna. Resultatet? Det blödde en del, och kulan är kvar. Men jäklar vilken viking jag var.

Igår var en av mina bästa vänner här och hälsade på. Vi brukar ha Nordsjön mellan oss så det är alltid kul att träffa honom. Så han och hans flickvän avnjöt varsin kebab och filmen ”Blades of glory” tillsammans med mig. Allt var jättetrevligt naturligtvis, men också extremt jobbigt. Jobbigt för att jag inte har någon. Jobbigt för att jag i flera års tid varit abnormt kärleksberoende.

Jag trivs verkligen inte som singel. Det är inte fråga om någon desperation, tvärt om så vet jag hur otroligt svårt det är att träffa någon det känns sådär superrätt med. Och när krogen inte är ens grej, nätdejtingen bara genererar otrevliga eller inga svar, och allt man får på facebook är inbjudningar till ninjalekar… Ja, då känns det jävligt tungt faktiskt. Jag vill också ha någon att krypa ihop med i soffan när regnet faller mot fönsterblecket.

De flesta människor tycker nog om kärlek, men inte på det här sättet. Och jag tror inte att någon som inte gör det förstår hur det verkligen känns för mig. Det är nog delvis mitt eget fel eftersom jag hela tiden skrattar bort det. ”Haha, nä inget smuttande i helgen.” ”Haha, i helgen ska jag gråta ihop med en bag-in-box i badet.” ”Haha.” Jag har skrivit just precis den här texten många gånger, sparat det som ett utkast, och sedan tagit bort det, eftersom jag vet hur jag kommer att stämplas som desperat och psykiskt sjuk och ointressant… Och allmänt dålig.

Det värsta är nog att ingen kan hjälpa mig i detta. De terapeuter jag pratat med står handfallna; jag har inga psykologiska men och jag tycker om mig själv. Det enda tips de har är att jag bör aktivera mig mer. Och det har jag gjort i form av dansen, teatern, och vännerna. Men ändå känner jag mig tom inombords. Jag går runt och bara finns. Jag lever inte, utan jag bara existerar. Existerar, och känner att livet rinner ifrån mig.

Bäst vore det om det kunde vara som på ”Vänner”. ”Hey Chandler, I’ve got the perfect woman for you!” säger de. Så är det ju inte i verkligheten, trots att jag nog frågat alla jag känner. Kanske känner de inga singlar, kanske har de svårt att tänka sig två separata vänner ihop, kanske vill de inte para ihop sin bästa väninna med någon som är kärleksberoende och så tydligt kommer att krascha. Hur som helst måste jag hitta någon på egen hand, och det känns oftast omöjligt.

Sen finns det såklart stunder av hopp, men de blir färre och färre. Innerst inne tror jag att min kärleksfulla och givmilda personlighet kommer att uppskattas mer och mer ju äldre jag blir. Jag menar, tryggheten jag ger kommer att vara jackpot runt trettio, när tjejernas biologiska klocka börjat ticka.

Men vad gör man under tiden när det känns som att man går sönder inuti?

Jag har lite problem med mitt ätande, och jag är så oerhört trött på det nu.

Jag tror att allting började för några månader sedan, när jag var på middag med pappa och farmor. Jag åt gott och allt var bra. Men sen högg det till som tusan i magen, ungefär vid levern fast på andra sidan. Fick riktig ångest, för första gången. Efter ett tag fick jag gå in på restaurangens toalett bara för att ta några djupa andetag. Sen hade jag ont resten av kvällen, tills det sakta avtog när jag kommit hem. Jag minns speciellt känslan i kroppen när jag gick fram och tillbaka på busshållplatsen, och bara mumlade för mig själv. ”Sluta nu… Sluta nu…”

Sen är det nog en bidragande faktor att jag för ett tag sedan gjorde det ödesdigra misstaget att se på House M.D. Jag hade fixat de tre första säsongerna och sträcksåg dem. En hur bra serie som helst, men inte om man är hypokondriker. Och speciellt inte om man tycker sjukdomar är intressant och kollar på wikipedia vad t.ex Gastroenterit faktiskt är för någonting.

Jag har alltid varit lite smått hypokondrisk, men inte så att det varit ett hinder. Men nu har det blivit ett helvete, och det är väl främst det här med ätandet som jag hängt upp mig på, eftersom den obehagliga upplevelsen dök upp när jag åt middag. Själva värken som kom den där kvällen var väl egentligen inget att hänga upp sig på, hade det varit något riktigt illa så hade det kommit tillbaka. Men hjärnan tog nog stryk av händelsen däremot. Nu är det så att jag ibland inte ”kan” svälja. Mycket irriterande. Allt sitter givetvis i huvudet, är jag ensam hemma blir det bara problem när jag aktivt tänker på det. Många gånger har det inte blivit några problem alls, och då har jag själv insett att det varit för att jag t.ex sett på nåt spännande program och glömt att vara hypokondrisk.

Jag tycker väl att det hela borde försvinna bara av det faktum att jag själv vet att det inte är på riktigt. Men det gör det inte. Det har blivit lite bättre på sistone, men inte tillräckligt. Jag finner ibland mig själv med att faktiskt dra mig för att äta med andra människor.

Men men, det får väl dra sig tillbaka i sin egen takt…