Nyckelord

Ångest

Besöker

Vilken jävla mardrömseftermiddag. Hela dagen gick bra, som de i allmänhet gör nu för tiden (för nytillkomna läsare så led jag av daglig ångest för ungefär ett år sedan), men vid 16-tiden smällde det till. Först blev jag ljuskänslig; jag fick kisa för att se vad som hände på datorskärmen, och det kändes som att hela rummet snurrade.

Jag gick in på toaletten och defekerade en stund. Det blev inte bättre efter det, utan istället tillkom en stark feberkänsla och illamående. Så då satt jag där en stund. Vid 17 åkte jag hem.

Jag satt på bussen och var rädd för att kräkas eller svimma. Hyperventilerade lite. Sen försvann känslan för en stund, lagom till jag fick kliva av och gå mot pendeln. På tåget kom känslorna tillbaka. Jag satte mig längst bak, med benen i kors och händerna knäppta. Flera gånger gick tankegångarna som att jag inte skulle klara mig hem, men snart var jag hemma och hade klarat det. Det gick endast åt två bett i armen och en nypning i låret.

Att jag fick ångest av att må dåligt är det inget tvivel om, men var de utlösande känslorna också ångest? Varför då i så fall? Jag känner mig inte ångestfull. Jag känner mig seg och sexuellt undernärd, men det är en helt annan sak än ångest.

Om min kropp försöker säga mig något så verkar den tala ett helt annat språk än jag. Jag kanske borde svälja ett sånt där reselexikon. Frågan är bara på vilket språk. Bäst att stoppa i sig en av varje.

Idag fick jag ett tillfälligt skov i ångestproblematiken. Jag nämnde ju att det blivit mycket bättre, och det har det, men idag blev det ett litet ”anfall” igen.

Födelsedagen till ära blev jag överraskad av min chef, som kom förbi med en enorm tårta. En gigantisk tårta. Det var en prinsesstårta med en omkrets på åtminstone en meter eller två. Så vi tog varsin bit och pratade lite. Under pratet måste mitt undermedvetna kommit på att jag tycker att det är jobbigt att äta bland folk, så då började tårtjäveln att åka hiss i halsen. Förmodligen låg den tryggt och vilade i magen egentligen, men mitt ack så sargade psyke ville få mig att tro att så ej var fallet. Att jag blivit förgiftad av marsipanens trolska sötma.

Konstig stämning uppstod. Jag hade väldigt svårt att konversera, och funderade på om jag skulle ursäkta mig eller bara ignorera mina känslor. Men jag behövde inte fundera så länge. Istället ursäktade sig chefen hastigt (kanske såg jag så psykotisk ut), och jag gick upp och bjöd kollegorna på tårta. Visserligen trodde jag att jag blivit matförgiftad, men ändå visste jag så pass mycket att det var inbillning, att jag med gott samvete kunde bjuda.

Sen mådde jag illa resten av dagen. Fram till jag kom hem och kunde lägga mig i soffans trygga famn.

Livet. Ska det vara såhär jobbigt att bara leva? Att bara ta sig igenom dagarna?

Ibland känns det som att jag bara kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Att varje dag är en kamp. Inte långtråkig eller händelselös, utan en kamp i ordets rätta betydelse. Skulle jag vara Super Mario så hade jag hoppat mellan block med frågetecken på, jagad av ett dussin flygfiskar och ett annat dussin eldbollar. Men å andra sidan, hade jag varit Super Mario hade det troligen inte känts såhär.

Först och främst är jag trött nästan hela tiden. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, för jag är trött ändå. Sover jag för lite är jag trött på grund av det. Sover jag för mycket blir jag trött på grund av det. Så jag går runt som en zombie och känner hur ögonen svider av trötthet i stort sett hela dygnet, förutom ett par timmar innan det är dags att gå och lägga sig. Ironiskt.

Så jag går upp fem i sju varje morgon, småstressar på mig kläderna, dricker ett glas vatten, och går till tåget. Sedan sitter jag och nickar till i en halvtimme innan det är dags att gå av. Väl på jobbet så är cirkusen igång. Jag tycker mitt jobb är fruktansvärt intressant, och kollegorna är toppen. Men ibland känner jag mig verkligen som en fullständig idiot, som när jag inte fattar varför jag inte kan pinga från en svart IP-adress till en DIST utan att använda VRF. Och ibland känns det som att min stresstålighet har flytt sin kos; flera gånger har jag nästan klökts bara för att det funnits mer än en sak att göra.

Luncherna på jobbet är ett problem. Det fanns en tid då jag skippade dem helt, men detta har jag arbetat bort. Däremot kan jag inte äta som förut. Då åt jag som en häst, och tyckte inte det var några problem. Nu äter jag en fralla eller en barnportion husmanskost, och sedan är jag proppmätt – på gränsen till illamående – i tre timmar eller mer.

Sen åker jag pendeltåg hem. Det brukar vara förenat med antingen ångest i form av kräkfobi (jag vet inte varför jag fått för mig att jag ska kräkas på tåget) eller på senare tid en slags zombiedvala där energin är nere på noll. Jag har märkt att det oftast är i proportion till hur mycket jag har ätit under dagen. När jag kommer hem lägger jag mig på soffan, och orkar inget annat än att se på tv eller slösurfa.

Efter några timmar av att göra ingenting så är det dags för sängen, och det är oftast kvällens höjdpunkt. Det är så skönt att lägga sig, och jag somnar oftast väldigt snabbt. Sömnen är nog det enda i livet som fungerar utan problem (och det är jag tacksam för). Efter vad som känns som en kvart vaknar jag av att klockan ringer, och det är inte utan att jag hatar livet litegrann.

Så… Ska det vara såhär? Upplever någon annan där ute i etern att det är såhär? Är det det här som var livet, eller finns det något mer?

Jag har varit hos läkare flera gånger då jag misstänkte att jag hade blodbrist eller leukemi eller nåt annat hemskt, men icke. Alla vitaminer var på topp, inga leukemi- eller andra cancermarkörer fanns i blodet, och allt såg ut precis som det skulle. De skickade mig till en terapeut då de anade att alltihopa är ångestsymptom. Och jag säger inte emot, det är möjligt att allt är psykosomatiska uttryck. Men vad tusan har jag ångest över? Förutom de små kräkfobiska tillfällena så känner jag mig varken deprimerad eller ångestfull. Eller är det något annat fel på mig? Äter jag för onyttigt? Tränar jag för lite? Dricker jag för mycket coca cola? Är jag sexuellt undernärd? Har jag MS? Har jag fibromyalgi? Har jag aidscancerrabies?

Vad tror ni?

Om man då ska vara seriös för en stund; hur går det för Daniel i hans strävan efter något som kan liknas vid ett värdigt liv? Svaret är ett rungande ”sådär”. Inte särskilt rungande heller kanske.

Med den fysiska och psykiska hälsan är det aningen till det bättre nu när jag har haft semester. Även om jag älskar mitt jobb så verkar jag vara överdrivet stresskänslig just nu, vilket hela tiden får mig att vara på helspänn när jag är där. Nu har jag inte gjort ett skapandes dugg på två veckor, och det verkar ha blivit lite bättre. Däremot får jag fortfarande ångestvågor i olika situationer. Det varierar väldigt. Ibland kan jag vara i centrum en halv dag utan minsta problem, medan jag andra gånger känner mig svimfärdig av att vistas nära någon slags civilisation. Häromveckan fick jag ångest på grekiska kolgrillen, medan jag väntade på min mat. Vad är det för trams? Vem får ångest där? Vad trodde jag skulle hända? Jag förstår inte.

Med kärleken går det för närvarande inte alls. Det känns lite tungt, eftersom mitt stackars hjärta längtar så efter någon att lägga all kärlek på. Men jag känner till klyschorna. ”Det kommer när man minst anar det”, ”can’t hurry love”, och ”det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder”… Okej, kanske inte den sista.

Salahuddin mår bra. I förrgår bytte jag hans kattsand, till stor belåtenhet för användaren. Det visade sig vara någon ny kattsandsformel, så kornen var något större än tidigare. Detta tyckte Salahuddin var ytterst märkligt, som den otroligt försiktiga katt han är. Han gick in i kattlådan som i ultrarapid, och sen gjorde han nummer ett. Jag vet detta eftersom jag själv befann mig i badrummet just då. Sen sprang han ut för att bara minuter senare komma tillbaka och göra nummer två. Jag antar att han inte riktigt vågade göra både och på samma gång. Kattsanden kunde kanske sluka honom eller något.

Idag var det ett rent helvete att i någon mån försöka ta sig in till jobbet.

Jag visste redan när jag vaknade hur det skulle bli. Jag kände hur jag mådde. Hur settingen var.  Illamående och starkt ovillig att göra nånting annat än att ligga kvar i sängen. Men jag pallrade mig iväg ändå, som den arbetsmoraliska martyr jag är. Och det klart det blev problem, det blir det alltid när jag tror att det ska bli det.

Jag satt på pendeln och var övertygad om att kräkmassorna långsamt forcerade det som en gång kallades min magmun.  Snart skulle jag spy ut över folkmassorna på det fullsatta tåget. Enorma kaskader skulle det bli, varpå hela vagnen skulle ställa sig upp och skrika i avsky och äckel. Föraren skulle tvärbromsa, komma ut med mopp och hink åt mig, och jag skulle där tvingas städa upp efter mig innan tåget åkte vidare. En halv stads stressade resenärer skulle hata mig, och jag skulle vid första möjlighet gå hem och hänga mig.

Således satt jag hela resan och nöp mig själv i låret för att ångesten skulle minska. Skära arm light.

Det kommer snart inte fungera längre.