Nyckelord

Ångest

Besöker

Nu tänkte jag att den här bloggen skulle ta en annorlunda vändning, åtminstone för ett tag. Jag ska försöka bli kvitt den hemska självbild som jag under många år plågats av. Någonting som gör en väldigt ledsen är känslan av att man inte tycker om sig själv. Att man inte är något bra. Att man, jämfört med alla andra killar, inte har nå-gon-ting att erbjuda. Det är en vidrig insikt; man har ju trots allt bara sig själv egentligen. Därför ska jag försöka skriva av mig om min väg tillbaka till ett drägligt liv utan röster som påminner mig om att jag är värdelös.

Just nu väntar jag på samtal från vårdcentralen. Jag ringde så fort telefonväxeln öppnade, och ändå så ska de ringa upp kvart över tolv. Säkert Alliansens fel.

Sedan lär jag väl få en remiss till någon fin psykologisk inrättning, vänta i veckor på att få svar därifrån, och sedan boka in tider som bara finns mellan 8-17. Ett effektivt sätt att säga ”nej Daniel, du kan inte tro att du ska kunna jobba heltid och gå i terapi samtidigt”. Det lär nog bli en del tjat om mediciner också, precis som vanligt. Jag har varit där, jag tänker inte ta sådant något mer.

Jag önskar bara att jag hade någon att dela det här helvetet med. En flicka att åtminstone dejta, som en liten ljusglimt i misären. Men det är väl just det jag inte ska ha. Det är min låga självkänsla som får mig att känna att livet inte är roligt när jag är ensam, och det är just därför jag måste lära mig att klara av det. Visserligen kan man väl tycka att jag redan utsatts för ensamhet så det räcker, efter två år. Men det kanske krävs mer. Jag måste lära mig att sluta längta, vare sig jag vill eller inte. Precis som en heroinist behöver heroin för att orka med avgiftningen, behöver jag någon för att orka med att sluta längta efter någon. Skillnaden är väl att heroinisten åtminstone får metadon. Jag får köra det här cold turkey.

Man borde kanske börja med såna där mediciner, trots allt. De har ju den roliga biverkningen att man tappar sexlusten totalt, och det skulle jag nog gagnas av just nu. Jag skulle vilja bli som en kastrerad hankatt, och bara äta och sova. Så mycket enklare allt hade varit.

Nu kan jag på full allvar säga att jag precis genomlidit en av mitt livs värsta dagar.

Jag vill inte ens gå in på allt som hände, på grund av skam. Men jag kan säga att känslorna förmodligen började redan i fredags, och sedan idag eskalerade till min första riktiga ångestattack på flera år.

Nu ska jag ringa vårdcentralen i morgon bitti, för att anmäla mig till en kurs i terapi. Jag har försummat min låga självkänsla för länge nu. Så det ska väl bli spännande att se vad de kan göra med mig. Har de någon bra intensivkurs på lager lär jag väl åka upp till Dalarna och plugga psykiskt välmående i två veckor, innan de tar med mig ut på stan för att se om jag klarar mig utan att börja gråta.

(Det där var ett försök till humor för att jämföra intensivkurser när man tar körkort. Eh… Jag är nog inte i mitt esse just nu.)

Idag var första gången på väldigt länge som jag inte var det minsta illamående när jag åkte till jobbet. Och det finns ju ett gäng olika sätt att hantera denna vetskap på.

Optimisten: Nu är äntligen dessa magproblem på väg att försvinna!

Jag: Nu har min hjärntumör vuxit sig tillräckligt stor för att slå ut känseln i maggropen.

Jag tänkte först berätta det här via videoblogg, men eftersom iPhones videofunktion är så groteskt inzoomad hade det bara blivit ett enda stort skägg (som för övrigt snart kommer rakas bort). Så jag beslutade mig, efter att ha spelat in en version och sedan betraktat mitt misslyckande, att skriva det i text istället. Åtminstone till stor del.

För några år sedan var jag på väg till jobbet per pendeltåg, precis som vanligt. Det var vinter och enormt trångt på tåget; så trångt att man fick stå så nära att man i princip torrjuckade varandra.

Mitt i detta kaos hade jag spanat in en person av det täcka könet, som jag ville imponera på. Detta uppnåddes genom att spela Rammstein på ganska hög volym. Meningen var väl någonstans att hon skulle höra vilken tung musik jag lyssnade på, bli blixtförälskad och bara slita av sig kläderna i ett enda ryck.

Mitt under ”Tier” knackade det på axeln. Där stod en riktig Stockholms-brat. En sån där som ni icke-stockholmare tror att alla stockholmare är. Människan sa följande; jag citerar:

Slut citat. Och hela vagnen hörde alltsammans.

Till följd av detta fick jag såna skamkänslor, och sådan ångest på grund av det, att jag var tvungen att kliva av tåget. Det kändes som att jag skulle svimma. Jag skulle av två stationer senare, men fick gå av och ta tåget efter.

Jag zappade runt lite bland mitt femtiotal kanaler (varav jag brukar se på typ tre av dem), och hamnade slutligen vid ”Hannah med H”. Det är väl nån slags ungdomsfilm vad jag förstår (där lät jag för övrigt som ”Daniel, 83 år”).

Efter en stunds tittande så kom det som alltid kommer. De knullar i filmen. De knullar, och det ser så jävla mysigt ut.

Sen fick jag ångest, precis som vanligt. Jag kan se skildringar av i stort sett vad som helst och ändå fatta att det bara är på film och inte behöver överensstämma med verkligheten. Mord, djurplågeri, män som borrar hål i asteroider. Men så fort det vankas lite filmsex så blir jag extremt avundsjuk och gråter i duschen.

Idag är det måndag, det känner jag i hela kroppen.

Det började med att jag, sekunder innan deadline för att gå utanför dörren om jag skulle ha någon chans att hinna med tåget, insåg att jag inte hittade mina hörlurar. Jag sprang omkring i lägenheten, slarvigt rafsandes bland papper och colaburkar, i hopp om att hitta de försvunna lurarna. Till slut visade det sig att jag hade dem i bröstfickan. Min nya skjorta har nämligen två bröstfickor utanför varandra. Jag hade känt i den yttre, men inte de inre. Nu blev jag sen till jobbet på grund av detta. Utveckling är av ondo.

Sedan följde en tågresa av konstant magont. Kanske på grund av stress, kanske på grund av ångest, kanske på grund av sexuell undernäring. Det var hur som helst ingen höjdare. Men till jobbet kom jag.

Väl där kom vi in på det här med skjortor, apropå min egen nyinköpta sådana. Tydligen hade den en lite sned krage och behövde strykas. ”Ser det ut som att jag äger ett strykjärn?” fnissade jag, och förväntade mig att några skulle komma med gliringar varav andra skulle vara på min sida. Men så blev det verkligen inte. Istället tyckte samtliga att det är helt befängt att inte stryka sina egna skjortor, och jag blev notifierad att man ser sjaskig ut annars. Det blev bara ännu en sak i mängden saker som negativt påverkar folks syn på mig.

Jag ville svara att jag vissa dagar är så deprimerad att jag försummar de flesta vardagssysslor, men jag lät bli för att inte explodera i en kavalkad av självömkan. Men så är ju ändå fallet. Jag försöker sikta på att komma ur sängen på morgonen, så att ta fram både strykjärn och strykbräda och stryka mina egna skjortor känns som ganska rejält med överkurs.

Och åter igen ett inlägg där jag gör bra reklam för mig själv. Hej! 😀