Nyckelord

anekdot

Besöker

Jag kom att tänka på en kort anekdot här, som jag givetvis mot bättre vetande tänker dela med mig av.

Det här var när jag gick på dagis nån gång på vad jag gissar är nånstans vid 80/90-skiftet. Jag och några kompisar – om man nu ens kallade det kompisar på den tiden; man tolkade ju i princip alla som inte snodde ens pastellfärgade spade som vänner – var sådär ungt busiga och skulle kissa i kors. Det fanns nämligen ett stort träd längst ner i dagisgårdens högra hörn, bortom fröknarnas uppsikt och således perfekt för en gentlemannamässig session korskissande.

Problemet var att en av deltagarna, Tomas (som idag jobbar som reklamstrateg), gillade att kissa på mig. På mina byxor.

Så varenda gång vi varit där nere och kissat så kom jag tillbaka med nerkissade byxor. Hela dagiset trodde att jag var inkontinent, och det tog säkert tre gånger innan jag lärde mig att inte kissa i kors med folk man inte litar på. Och vid den filosofin lever jag än idag.

Jag satt på toaletten på jobbet idag. När jag hade uträttat det jag behövde uträtta, samt pysslat lite med iPhonen (typ spelat Tiny Tower, surfat på obskyra saker, samt tagit poserbilder i olika vinklar), så lade jag den ifrån mig för att använda toalettpapper. Notera hur jag säger ”använda toalettpapper” istället för att ”torka mig”. Det låter lite mindre grafiskt på det viset.

Sen reste jag mig och drog upp byxorna. Och telefonen var borta. Jaha. Jag tittade mig omkring. Ingenting. Kände i fickorna. Icke.

Det visade sig att jag i min frånvaro av normala tankegångar hade placerat telefonen i mina byxor, vilandes någonstans vid skrevet (dock utanför kalsongerna) för att den inte skulle slitas mot stengolvet. Mycket riktigt hittades min kära iPhone efter lite grävande vid sömmen mellan mina ben.

En gång, när jag var sex-sju år, och var uppe i landstället i Dalarna med pappa, så lekte jag med en gammal frisbee vi hade där. Solifer stod det på den, vilket var (och är) ett företag som sålde husvagnar. Pappa jobbade där i början av 90-talet, och hade fått reklamartiklar med sig hem.

Pappa försökte spika fast nånting en bit bort, men det gick inte så bra. Han svor för sig själv. Rätt som det var skickade jag iväg frisbeen åt hans håll – lite väl nära. ”Akt…” ropade jag, men det var för sent. Pang! Rätt i huvudet på min far. ”Aaaaaj! Jäävla unge!” skrek han; eller det var väl snarare frustrationen över spikandet som skrek. Snyftandes gick jag och hämtade frisbeen. ”Förlåt” sa pappa, men det spelade ingen roll. Skadan var skedd.

Jag tror aldrig att jag riktigt kommit över det.