Nyckelord

Affären

Besöker

Har ni varit med om att man tänker igenom något man ska säga i huvudet, och sen när man säger det så låter det inte alls som man tänkte det? Det var jag med om igår.

Jag var i affären och skulle handla lite tacos-påfyllning. Jag har ätit tacos i fem dagar nu (Dorthe tröttnade efter två); allt jag behöver är lite extra salsasås efter några dagar, eftersom den tar slut så fort. Så jag stod där i affären och försökte sträcka mig efter ett paket tortillabröd, men detta gick inte så bra eftersom en tant ställt sig och diskuterat köttfärs med sin make, så att deras kundvagn blockerade halva tacohyllan. Svensk som jag är sa jag givetvis ingenting, utan sträckte mig lite närmare och lite mindre diskret. Och sedan ännu närmare och ännu mindre diskret.

”Står jag i vägen?” frågade hon samtidigt som hon flyttade vagnen något. Då tänkte jag att jag skulle vara sådär skämtsam som jag har en förmåga att kunna vara i mina bästa stunder. Så jag tänkte att jag skulle säga ”Ja, litegrann bara” och sedan fnissa lite charmigt. Så blev det inte. Jag halvskrek ”JA LITE”, eftersom jag inte kan kontrollera mitt tonläge när jag tänker för mycket på hur jag ska säga något, och sedan kom det ut ett väldigt rått och otäckt hånskratt som inte alls var vad jag tänkt mig. Tanten rynkade på näsan och gick, och jag funderade över vilken slags social utvecklingsstörning jag egentligen har.

En äldre herre, ca 70 år, står före mig i kön. I handen har han ett pantkvitto på några kronor, men han har inte köpt något annat i affären. Han lämnar fram kvittot till kassörskan, och hon säger skämtsamt: ”Jaså, du bara kommer och hämtar pengar från oss, du?”

Då kan man riktigt se hur förlägen herren blir. ”Men… jag är inte… här så ofta… ju…” mumlar han fram, och tittar ner i marken. ”Skojade bara” säger kassörskan, men det är redan för sent. Den äldre mannen går skamset därifrån. ”Vill du ha kvitto?” ropar hon efter honom. Han svarar inte.

Nu kan jag nästan sätta mitt huvud på att gubben aldrig mer kommer att panta burkar. Han blev ju nästan polisanmäld för olaga pantuthämtande. Inte visste han att det var straffbart. Han menade ju bara väl. Nu kommer han gå hem till sig, se på Jeopardy, dricka sitt kvällste… men aldrig bli riktigt glad igen.

Haha, jag råkade ta någon annans varukorg i affären precis. Jag tog den, gick iväg med den ungefär tio meter, insåg att det inte var min korg eftersom det låg apelsiner i den, fick då panik och sprang iväg tio meter till bakom ett hörn, ställde ner korgen och sprang och gömde mig bakom ett hörn en bit bort. När kusten var klar gick jag visslandes fram och tog min egen korg igen.

Bäst jag drar ner persiennerna; tror SÄPO är mig på spåren.