Nyckelord

affär

Besöker

Idag var jag och pantade burkar. Hoodiladi hoodiladi hoppsan en sån dag! När jag skulle scanna in mitt pantkvitto uppstod lite raggmässig magi från min sida.

Ung kassörska: Hej!
Jag: Hej… Hjälp! *pekar på maskinen som kräver en anställds ID-kort*
Ung kassörska: Öh… *ser förvirrat på skärmen*
Jag: Ja…
Ung kassörska: Pant?
Jag: Japp. Pant.
Ung kassörska: … Jaha! Nu är jag med. *blippar kortet mot läsaren*
Jag: Tackar!
Ung kassörska: *tar kvittot innan jag hinner* Kvitto?
Jag: Nja… Det kan du behålla. Som ett minne.
Ung: *märklig tystnad* … Tack?

”Det kan du behålla som ett minne”? Vem är jag egentligen?

Jag var och handlade för en stund sen. Lite nödproviant inför kvällen. Det är trots allt valborg, så då måste man stocka upp med läsk och snacks inför allt gråtrunkande åt det faktum att jag sitter ensam en sån här kväll.

När jag stod vid läskhyllan och precis hade förbannat butiken då de hade sexpack av allt utom just coca cola, så gick en man förbi. Han var lång och skäggig, och någonstans i min egen ålder. Jag mötte han blick varpå han försynt sa ”hej” innan han gick vidare. ”Tjo!” ropade jag. Det är inte direkt någon hälsningsfras jag brukar använda, men det här var speciella omständigheter.

Jag har nämligen inte den blekaste vem han var. Så om du läser detta, skäggmannen, så får du gärna friska upp mitt minne lite.

Jag tror att jag ofrivilligt stalkade en pensionär idag.

Det var i matvaruaffären, och jag skulle precis bege mig från gräddfilen i affärens ena hörn, till chipsen i affärens andra hörn. Ungefär halvvägs närmade jag mig en farbror på en sisådär 70+, som såg härjad och allmänt paranoid ut. Han gick framför mig ett tag, och eftersom gångarna i affären är så smala de bara kan bli så blev det naturligt så att jag gick efter honom. Han tittade sig ängsligt om. Han började gå fortare. Jag följde efter, eftersom han av en slump skulle gå precis samma väg som jag.

När jag var efter honom i den tredje gången så stannade han upp, vände sig om, och såg ut ungefär som att han visste att hans sista stund var kommen. Hans ansiktsuttryck såg ut ungefär som ”Skriet”. Men jag bara gick förbi. Det hela kändes väldigt märkligt. Men nu börjar jag – om än ofrivilligt – bli riktigt badass.

Skrämma livet ur pensionärer
Bränna ner lador
Klä ut mig till ninja och utöva massmord

Det finns dagar när man kommer in i ett sånt där ”flow”, där allt går som smort och man glider igenom dagen. Och så finns det mitt liv.

Dagens resa hem blev inte nådig mot mitt stackars blodtryck. Det började med att jag, när jag skulle av pendeln, undersökte möjligheten att byta låt på iPhonen samtidigt som jag höll i mina två handskar med samma hand. Detta, möjligen i samband med tågets skakande, slutade i att jag råkade höja volymen maximalt. Grattis trumhinnor och grattis medresenärer som hoppade högt.

Sen svängde jag förbi den lokala… den lokala… okej, den lokala turkshopen (jag har aldrig påstått att jag är politiskt korrekt). Där skulle jag inhandla två burkar läsk att ha till senare. Jag har också märkt att de säljer såna där ”hot snacks”. Såna man annars bara äter på bio, ni vet. Fast med den väsentliga skillnaden att dessa har legat veckor i sträck, och förvandlats till riktiga bakteriebomber. Så jag ropade såklart in en liten ask sådana.

När jag skulle betala så tryckte jag fel kod. Jag drog ur kortet och satte in det igen. Kortfel. Samma procedur. Kortfel. Kön bakom mig var nu uppe i fem personer, alla ivriga på att få komma hem. Till slut gick köpet igenom, och jag skulle packa ner mina varor. Det gick ju inte så bra, utan istället spillde jag ut ungefär 40% av snacksasken över disken.

”Tänk att precis allting ska gå åt helvete hela tiden” morrade jag högt, varpå några i kön fnissade till. Sen tog jag det som fanns kvar av mina inköp, och pep iväg.

Jag hann inte gå många meter innan nästa irritationsmoment var där. Det var en tant som gjorde något jag hatar så innerligt. Hon hade ingen som helst koll på personer bakom henne, och gick längsmed en vägg.  Från början var det en ganska bra bit mellan henne och väggen, och jag tänkte att jag kunde gå om henne genom att passera där. Detta gick inte, eftersom hon liksom gick diagonalt, så lagom tills jag var framme så var det omöjligt att ta sig förbi. Hon sneglade bakåt och skrattade nervöst när hon upptäckte det hela.  ”Ja, FAAN vad roligt!” ropade jag, passerade henne från andra hållet, och fortsatte hemåt med raska steg.

Varning för Daniel. Han är folkilsken.

Idag känner jag för att berätta lite om en episod ur Daniel Werners liv, med de skakande tankegångar som ingår.

Jag var inne i den lokala leksaksaffären (okej, jag inser att det redan här låter oroväckande) för att köpa lite lego (… och det räddade ju inte situationen). Det är roligt att bygga lego, och jag ville ha något att bygga. Helt enkelt. Problemet är att jag tycker det är pinsamt att köpa lego. Det är som en tonåring som köper kondomer, fast omvänt.

Jag köpte mitt lego. Betalade. Sedan ville jag på ett diskret sätt visa expediten att jag inte skulle ha det själv. Så jag stannade vid paketinslagningen, visade med hela kroppen att jag funderade på om jag skulle slå in ”presenten”, och sa sedan ett tydligt ”äh” och gick vidare.

Inga misstankar.

Idag var jag i den lokala matvarubutiken, och skulle där precis betala mitt paket potatissallad och min påse miniköttbullar (jag tar alltid miniköttbullar, för er som alltid undrat och med denna vetskap kan sova gott om nätterna). Då fick jag syn på en tjej som satt i kassan bakom snabbkassorna. Jag tittade på henne i några sekunder, och hon tittade tillbaka. Sen frågade hon om jag behövde hjälp med något. ”Nej, jag tittar bara” sa jag snabbt utan att tänka mig för att det lät väldigt märkligt.

Där och då kände jag mig lite som en Peeping Tom. Peeping Dan.

(Här har inte jag bloggat på typ en vecka, och så kommer jag tillbaka med ett inlägg som detta?!)