Nyckelord

äckel

Besöker

De senaste dagarna har jag befunnit mig i vad som förmodligen är den största tristess någon människa upplevt. Till följd av detta fick jag för mig att testa Chatroulette. För er som inte är bekanta med den sidan så är alltså konceptet att man sätter igång sin webbkamera och sedan slumpas det fram en annan person som gjort likadant. Det kan bli vem som helst i hela världen, typ. Är man missnöjd med vem man fick fram så trycker man sig bara vidare till nästa person. Och så håller det på.

Det finns bara ett litet problem, och det är alla män. Ration på män och kvinnor är väl 30:1 eller något. Och nu är det visserligen inte männen i sig som är problemet, utan snarare den så kallade runk-ration. Den är skyhög. Över två tredjedelar av alla män sitter frenetiskt och drar i snoppen när man kopplas fram till dem.

Nu tänkte jag göra nånting så ovanligt som att blogga lite halvfeministiskt. För det är faktiskt så; trots att jag har väldigt svårt för den här extremfeministiska ”hej vi hånskrattar åt via kränkta män och beter oss som douches”-kulturen som blossat upp, så finns det en hel del saker även jag reagerar på. Just nu finns det tre reklamer som jag kräks i munnen av att se.

3. Vera och John

Det är alltid spännande med reklamer som är gjorda av amatörer. Sådär så man inte riktigt fattar om det är meningen att allt ska vara en parodi eller inte. Jag får i alla fall enorma fet-men-rik-medelålders-gubbe-och-ung-blåst-lyxhustru-vibbar.

2. Kellogs Special K

Kvinnor väger sig offentligt, nojar över sina kroppar, och inser att Kellogs Special K är vägen till lycka. Män existerar inte i reklamen, eftersom alla vet att vår självkänsla alltid är på topp.

(Det fanns tyvärr inget klipp i bra kvalitet. Kellogs har väl insett sitt misstag och försöker röja alla spår.)

1. Zalando

Jag vet knappt var jag ska börja. Hela reklamen spelar på stereotypa könsroller där kvinnan handlar upp mannens pengar. Kvinnan är nån sorts utomjording som totalt fångats av alla dessa skoinköp, och mannen är en toffel som bara låter det fortgå.

Härligt.

Jag är precis tillbaka från dagens lunch, som skulle bli köttbullar med kokt potatis, gräddsås och lingon. Men så blev det inte. Varför? På grund av ohyra.

Det var när jag precis hade satt i kortet och tryckt in min kod som jag såg hur det kröp fram en skalbagge, troligen en kackerlacka enligt mina wikipedia-skills, vid kortterminalen. Hela jag ryste, men svensk som jag var lät jag bli att ställa till med någon scen. Jag tog min mat, gick 50 meter bort, för att sedan ställa ner brickan och gå och köpa en meny på Burger King istället.

Tack gode gud för dessa pålitliga snabbmatskedjor.

Jag klarar av att se på det mesta tror jag. Jag gäspar när The Ring-ungen klättrar upp ur brunnen. Chestburstern i Alien tycker jag mest är söt med sina yttepytte små tänder. Och när Jack Nicholson skriker ”Heeeere’s Johnny!” kan jag inte ens förstå hur någon kan tycka det är otäckt. Inte ens Justin Bieber (varken som fenomen eller person) skrämmer mig.

Men när Tom Cruises karaktär äter den mögliga mackan i Minority Report, då sitter jag och klöks i soffan.

Hualigen. Jag har legat nere för räkning, på grund av en hiskelig man-cold. Det har varit högst oklart huruvida jag skulle klara mig eller inte, men nu verkar det som att jag tagit mig ur det helskinnad. Först idag känns det aningen bättre, och jag kan nästan se en framtid igen.

För att fira det hela har jag idag tagit itu med den disk som stått i två veckor. Jag vet inte vad det är för fel i huvudet på mig, men trots att jag har en diskmaskin så blir allt stående på bänken bredvid. Där står det och bara genererar ångest. Men idag fixade jag alltså biffen. Och jag kan säga såhär: Man har inte ett äkta disk-problem innan man själv klöks av att ta i tallrikarna. Jag skrek nästan rakt ut när jag såg vad som fanns på botten av diskhon.

Nu har jag både diskat och torkat av bordet, så allt är sådär skinande som det bara är i reklamer. Och vilken lättnad. Vilken glädje. Varför har jag det inte alltid så? Varför torterar jag mig själv med att i långa perioder låta bli att hålla efter? Är det en sån där ”man glömmer vad glädje är om man inte är rejält ledsen”-grej?

Varning för spoilers, gott folk.

5. Paul Sarone från Anaconda (1997)

Anaconda är en riktig B-film, men den har faktiskt en ganska obehaglig scen. Det är när Paul Sarone, prisjägaren med sikte på en anakonda, får träffa sin kära orm. Ormen griper tag om honom, och kramar tills hans käke går ur led. Den går ur led med ett härligt knakplopp, och man känner lite obehag hemma i soffan.

4. Walter Donovan från Indiana Jones and the Last Crusade (1989)

Walter Donovan arbetar för nazisterna. Bara en sån sak. Tillsammans letar de efter den heliga graal, bägaren som Jesus drack ur på den sista nattvarden. Dricker man ur den får man evigt liv, sägs det. Det vill Walter ha, så efter mycket om och men får han välja bland ett gäng av bägare, väljer fel, och åldras på några sekunder. Sen förvandlas han till damm.

3. Milton Krest från License to Kill (1989)

Milton vill lura den klassiska Bond-skurken på pengar. Det brukar aldrig vara en bra grej. Den klassiska Bond-skurken, Mr Sanchez, puttar in Milton i en tryckkammare och stänger dörren. Han ökar långsamt trycket, medan vår vän där inne verkar ha lite ont i huvudet. När trycket är på max kapar han slangen med en yxa, vilket får trycket att falla extremt snabbt. Miltons huvud blåses upp som en ballong, och exploderar. Detta har blivit framröstat som den mest grafiska scenen i en Bond-film, någonsin.

2. Arnold Toht från Indiana Jones and the Raiders of the Lost Ark (1981)

Arnold Toht är en ond nazist (dessa nazister, de har alltid en benägenhet att vara onda) som vill åt Arken, den behållare där de tio budorden ska finnas. När de väl hittar Arken och öppnar den, inser de sitt misstag. Arken tycker inte om onda människor, och dödar dem med heliga blixtar. Arnolds ansikte smälter.

1. Emil Antonowsky från Robocop (1987)

Den ohotade vinnaren på listan! Vår vän Emil är en krigstokig gängmedlem och hejduk till skurken i Robocop, som bland annat hjälper till att ge Pre-Robocop så mycket stryk att han tvingas bli Post-Robocop. Detta tycker inte Robocop om, så han vill hämnas. I lagens namn, givetvis.

Under en biljakt jagas Emil av robotsnuten, tappar kontrollen över bilen, och kör rakt in i en tank med ”giftigt avfall”. Vilket sorts giftigt avfall det handlar om framgår inte riktigt (ett tydligt hål i handlingen!), men det är troligen inget man skulle dricka till maten. Emil stapplar ut, med skinnet hängande från kroppen, och underläppen någonstans vid bröstet. ”Heeeelp meeeee” väser han. Han lyckas ta sig till vägen, där hans forne skurkchef råkar köra på honom, vilket får honom att explodera över framrutan i en kavalkad av blod och äckel. Huvudet studsar iväg lite också. Mums!