Idag var det väldigt nära att jag ringde henne. Krälade på mina bara knän, och bad om en chans till. Men jag lät bli. Jag vet att inget gott kommer att komma ur det. Förmodligen hade hon inte velat ändå, men även om hon hade det så skulle känslan att vi bara skjuter upp det oundvikliga gnaga i bakhuvudet. Så vi får nog tacka för kaffet, försöka se tillbaka på ett mestadels fint halvår, och call it a day.

Sen var mamma på besök, och först var jag fruktansvärt deppig. Kunde varken äta eller dricka. Sedan pratade vi igenom allt som hänt, och jag insåg två mycket välbehövliga sanningar:

  1. Micaela har gått vidare.
  2. Jag har orimliga tankar om att jag aldrig kommer att bli lycklig igen.

Så nu har jag varit nere för räkning tillräckligt länge. Det kommer att vara jättetufft, och det kommer säkerligen att bli många tårar till. Men nånstans måste jag börja ta nya tag. Livet går vidare.

Nu måste jag hur som helst ta tag i tomhetskänslorna, och det här med att livet är värdelöst när man är själv. Jag hade gärna haft någon att hålla i handen under tiden, men nu blir det inte så.

5 kommentarer

  1. Kärlek som fungerar är så enkel. Jag har också social fobi och diverse psykiska problem (bipolaritet och AS) och det skulle aldrig fungera att vara tillsammans med någon som inte har erfarenhet av att känna det jag känner. Du kommer att hitta någon som också vill sitta hemma majoriteten av tiden, de tjejerna är bara lite svårare att hitta (eftersom vi sitter hemma hela tiden). Då kan man växa tillsammans i egen takt, som ett team.

  2. Knut_Eriksson Svara

    Hur kan ett halvår motivera den här mängden av tid med depp? Har du funderat på att du blir så pass påverkad av ett uppbrott pga tidigare erfarenheter där det gått på liknande sätt?

    Sen fascineras jag av att du fortfarande inte rannsakar varför dina relationer faller isär efter en kort period.

    • Jo, så är det säkert, och det var därför jag plötsligt slutade deppa. Jag insåg att jag deppade över det faktum att jag inte lyckas med några relationer, istället för över henne.

      Däremot blir jag lite irriterad när folk utgår från att jag inte jobbar med mina problem, eller för den delen att alla uppbrott har berott på enbart mig.

      Hurdå rannsakar? Hurdå liksom? Hur gör man? Var ska man börja? Jag har fått en remiss till en terapeut angående min låga självkänsla, då jag tror att det är den som är orsaken till väldigt mycket lidande i mitt liv. Något mer kan jag inte göra, men har du någon idé så spill för all del the beans.

      PS. Använd ditt riktiga namn istället vettja.

      • Knut_Eriksson Svara

        Jag har bara den här användaren i disqus, så ha överseende med det. Jag kan bara ge dig de råd jag själv följt i samband med uppbrott, det är att ställa sig kritisk mot sig själv. Gå igenom relationen och fokusera på sitt eget agerande, för det var det agerande som gjorde att relatiinen i längden inte var intressant för motparten. I mitt fall brukar det vara overcomitment blandad med nonchalans. Jag försöker ha en jätte tight relation med tjejen för tidigt, samtidigt ignorerar/nonchalerar man signalerna från tjejen tills det försent.

        Som så annat i livet så är balans A och O och spontant skulle jag tro att det är just balansen är det som du inte får till.

        Sen har jag haft relation där jag inte begått ovanstående misstag utan det har runnit ut bara. Så de behöver man inte reflektera över.

Skriv ett par väl valda ord vettja!