En gång, när jag gick i femman, så hade vi klassfest. Jag var populär och dansade tryckare med alla de sötaste tjejerna. Inte minst med Emma, som jag var kär i på den tiden. Tätt intill varann gungade vi ihop, med hennes DATE-parfym långt upp i bihålorna och till tonerna av ”My heart will go on” med Celine Dion. Oj vad det pirrade i min späda pojkkropp när jag höll om henne.

När jag kom hem började jag storgråta. Jag visste inte ens varför just då, men såhär tolv år senare vet jag precis vad det var för känsla jag hade, som gjorde mig så förkrossad. Jag var övertygad om att jag den kvällen hade nått mitt livs höjdpunkt. Att jag aldrig skulle bli så lycklig igen. Att det bara skulle gå utför efter det.

5 kommentarer

  1. Åh, om man bara kunde spola tillbaka tiden och uppleva de där underbara sakerna igen. 😉 Jag minns fortfarande mitt första ordentliga hångel … på en bänk i vänthallen på Centralstationen.

  2. Haha, där har jag också hånglat! Hoppas inte vi hånglade med varann… Fast nej, då skulle du haft ditt första hångel när du var 25 typ.

Skriv ett par väl valda ord vettja!