Kategori

Tankar

Kategori

Sånt där som ockuperar ens ack så sjuka sinne.

Jag surfade runt lite på Ansiktsboken idag, och såg att min kusin var lite nere. Han ansåg sig ha blivit, ska vi säga, sexuellt vilseledd av en tjej. En av hans kompisar svarade.

vitkranktman

Jag avskyr visserligen ”Vita kränkta män” som argument, men det här kan inte kallas nånting annat. Hur är det ens möjligt att ha en sån kvinnosyn? Flera andra killar (och några tjejer!) stämde dessutom in, och tyckte att det är helt rationellt att kalla alla kvinnor för fittor och horor, samt vilja döda dem, för att en av dem inte ville ligga.

Och som grädden på moset. Killen i fråga är förlovad med en till synes söt och vettig tjej! Alltså… VA?! Hur kan han ha någon och inte jag? Vad är det för fel på världen då? Inte för att försköna mig själv allt för mycket, jag har såklart också haft stunder då jag varit dum i huvudet. Men jag tycker inte, har aldrig tyckt, och kommer garanterat aldrig ens att tänka, nånting i närheten av det där.

Okej, inte förälskat kanske. Men ibland blir jag så fascinerad av vissa människor (läs: tjejer). Vet liksom inte varför, det är något med deras utstrålning som gör att jag måste veta allt (senast det hände gällde det den typ 40-åriga zigenarspåkvinnan i reklamerna för Unionen). Det kanske är Aspergers-genen i mig som vaknar, jag vet inte.

Den här tjejen heter tydligen Serena och är född 86. Oooooch det är ungefär allt jag vet. Så… Ja. Anledningen till att jag överhuvudtaget bloggar om detta är för att jag vill påkalla det absurda i situationen. Jag råkade nämligen se henne i nåt dansprogram för småbarn, i Disney Junior. Och anledningen till att jag tittade på den kanalen var inte som en del av nån pedofilsk helkväll, utan för att de brukar sända i Viasat Drama innan filmerna börjar.

Men Daniel, om du nu ska lyckas träffa din soulmate så kanske det inte är så smart att blogga om andra brudar?

Meh. Vet ju knappt vem människan är. Hon är som en random C-kändis för mig. Bara… en C-kändis vars jobb är att fuldansa med småbarn i TV. Och det är ju inte direkt som att vi nånsin kommer att träffas. Och om vi gjorde det, vad skulle jag säga? ”Jag såg dig på Disney Junior, ligga eller?”

Jag har lite skrivkramp just nu. Det finns visserligen väldigt bra saker att berätta om, men… sånt är ju inte lika roligt. En blogg är som bäst när författaren är deprimerad. Hur som helst så gick jag tillbaka lite i tiden, och läste gamla inlägg, i hopp om att få inspiration. Typ 34 sidor bakåt fick jag se det här:

8. Hur är du att bråka med?

Jag är sådär osexigt konflikträdd. Kan inte minnas att jag i vuxen ålder skrikit på någon under ett bråk, det närmaste är väl på jobbet när jag rutit ifrån ett par gånger. Snarare blir jag sur och ägnar mig åt silent treatment ett tag. Jag vet, jag är en riktig liten tonårstjej. Däremot är jag inte långsint, och jag hatar att bråka, så det tar inte lång tid innan jag tar initiativ till att sluta fred.

Inte för att jag sitter och tänker på mina ex nu, men jag skrattade till när jag läste det. Det var visserligen sant när jag skrev det, men bara några månader senare träffade jag Micaela. Och under vårt sex månader långa förhållande gjorde hon mig TOKIG flera gånger. Jag PRIMALSKREK minst en gång i månaden. Haha! Good times.

Inget ont mot henne, det lilla livet, alltså. Jag är absolut inte världens lättaste att leva med heller. Men det är en sån där viktig sak, när det gäller ex. Man får inte glömma de dåliga stunderna.

Adam-SandlerNär Sverigedemokraterna kom med i riksdagen gick en del av mina Facebookvänner ut med att de tänkte ta bort alla sina SD-sympatiserande vänner. Själv lät jag bli, mest eftersom jag av principskäl anser att folk ska få tycka vad de vill. Åsiktsfrihet och demokrati måste få vara viktigast av allt!

Men nu går det inte längre. Jag har märkt nånting fasansfullt. Människor jag har som vänner på Facebook har åsikter jag bara inte kan tolerera. Fullkomligt OACCEPTABLA värderingar. Jag har försökt att se mellan fingrarna, men det går bara inte. Jag skulle ge upp en del av mig själv om jag lät det här passera.

De gillar Adam Sandler. Jag måste kämpa mot gråten när jag skriver detta. Adam Sandler, liksom. Jag trodde att jag kände folk, och så… tycker de så. Jag blir bedrövad.

kortbebisJag tror inte att det går en enda dag utan att jag tänker på det faktum att jag är kort. För det är jag. Ingen dvärg för all del, men ändå en ganska kort kille.

171 cm.

Det här är nog ännu en sak som jag borde gå i terapi för. Listan borde nog vara i ungefär samma längd som jultomtens checklista vid det här laget. Jag har såna enorma komplex över detta, och jag vet egentligen inte varför. Själv tycker jag folks längd spelar absolut NOLL roll, men ändå är det en känsla av… underlägsenhet. Jag är ganska säker på att min längd står för majoriteten – för att inte säga allt – av min låga självkänsla.

Det värsta är när man hamnar bakom en riktigt lång kille. Nån som är, liksom, 190 cm. Då står jag, tittandes på hans rygg, och känner mig så fullständigt som ett BARN! Jag är snart 27 år och känner mig som ett barn!

Jag tror att det är nån kvarleva från att vi var apor, där den störste hanen blev alfa-hane och de mindre hanarna fick nöja sig med smulorna som blev över. Det känns bra att jag fortfarande är i ap-stadiet mentalt! Men tyvärr är jag ju inte ensam om detta, eftersom många tjejer verkar se det hela på precis samma sätt. Jag kan nog inte räkna antalet gånger som jag blivit dissad pga att jag varit för kort i deras ögon. Det är 2013 och kvinnor kan utan tvekan ta hand om sig själva, men det verkar finnas en undermedveten längtan efter någon som kan beskydda dem. En alfahane, villig att spöa upp eventuella rivaler.

När jag var 18 år och arbetslös efter gymnasiet så var jag allmänt deprimerad, och gick hos en terapeut via Ungdomsmottagningen. Janne hette han, och var för övrigt grymt lik Rammsteins sångare Till Lindemann. Jag minns en av våra första sessioner, där jag skulle lista vad som gjorde mig deppig. Jag minns inte exakt vad jag sa, men min korta längd kom på tal, varpå Janne hajade till och frågade ”Vänta nu! Handlar det här om din längd?”

Jag sa nej, men såhär sju år senare har jag börjat att fundera. Tänk om det är så? Vad hade Janne sagt om jag svarat ja? Hur blir man av med en låg självkänsla som bara grundar sig i något så banalt som kroppslängd? Vad hade du sagt, Janne?