Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

Nu har jag bott i Frösunda i snart ett år. Jag borde ta och filma litegrann från den Wernerska residensen nån dag, men… inte idag. I alla fall: det ligger på östra sidan av Solna, på andra sidan järnvägen. Det tar väl ca 7 minuter att gå till Mall of Scandinavia (fågelvägen tre-fyra, men ingenting är fotgängaranpassat i den här staden). Jag trivs, förutom att jag är fruktansvärt lat och bortklemad att jag tycker att det är jobbigt att gå mer än typ 30 sekunder.

Det absolut störigaste är när jag köpt nånting från utlandet. Då hamnar det i en liten ful butik som heter QuickStar; ett namn som låter som ett jpop-band. Gör det inte det? ”SUPA SUPA QUICKSTARU HAPPY TIME!” tänker jag mig att en energisk presentatör säger i nån gameshow där folk ska bada i neonfärgad gegga.

Idag var jag på QuickStar för att hämta en liten ebay-beställd figur av nörd-karaktär. Solen gassade och jag kom hem helt svettig, och automatiskt arg för att jag fått använda benmusklerna. Jag fattar inte varför allt måste dit! Om jag så har beställt ett knappnålshuvud från USA så hamnar det där borta, trots att det med lätthet går att få in i brevlådan. Varför, PostNord, hatar ni oss Frösundabor?

Disclaimer: Det är PostNords ledning som kan dra åt helvete, inte enskilda brevbärare. Snälla bajsa inte i min post! <3

l-tyrosinHörni… Jag har något att berätta. Sitter ni ned? Okej. Här kommer det. Nu säger jag det bara. Here goes… Den här nya bloggvåren som jag (och ni?) upplever, kan vara följden av ett brukande av droger! *dramatisk musik*

Jag ska ta det från början. Jag har som bekant känt mig nedstämd och orkeslös under många år. Ingenting är roligt, livet är en uppförsbacke, osv. Jag har gått till läkaren ett antal gånger, och varje gång har de sagt att jag är fysiskt frisk men har lite lågt D-vitamin. Så då har jag tagit tillskott av det, utan att känna någon som helst skillnad. ”Jaha, då är det väl helt och hållet psykiskt då”, har jag tänkt, och gett mig in på ett ännu större antal terapisessioner. Ingen skillnad där heller, förutom mindre fritid och pengar i plånboken förstås. Då har läkarna föreslagit SSRI. För lekmannen kallad ”lyckopiller”.

Så då tänkte jag ”fuck it”, och testade två sorters SSRI. Det här var snart tio år sedan. Den första kände jag inte av överhuvudtaget. Den andra kände jag bara negativa penis-relaterade bieffekter av. Problem med för tidig sädesavgång, som det så vackert heter? Testa 20 mg Paroxetin! Då kan man hålla på i timmar. Nackdelen är att det varken är skönt eller roligt heller. Så efter något halvår lade jag av. Aldrig mer SSRI – dels på grund av biverkningarna, men också för att jag trots allt vill vara ”mig själv”. På gott och ont. Ingen skugga över de som tar sånt, dock, för vissa är det rena mirakelmedicinen. Men inte för mig.

Så efter jag skrev mitt inlägg om att jag har dystymi började jag forska lite kring det här, och plötsligt var allt så glasklart! Det är skillnad på depression och depression. Se bara på symptomen.

Serotoninbrist: Nedstämdhet, gråtighet, irritabilitet, impulsivitet, oro/ångest, minskad sömntid, aptitförlust, tvångstankar, tvångshandlingar.

Dopaminbrist: Trötthet/energibrist, likgiltighet, ”sänkt vakenhet”, brist på lust att göra saker som man vanligen tycker om, nedstämdhet, svårigheter att ta itu med vardagsbestyr, minnesstörningar, koncentrationsbesvär, ökad aptit.

Ser ni skillnaden? Det kan förstås variera lite från person till person, men generellt ser det ut såhär. På många sätt är de varandras motsatser. Tyvärr är Sverige så hopplöst efter på den här fronten. Går någon till vårdcentralen och är nedstämd så har hen ett SSRI-recept i handen inom en halvtimme. Detta trots att serotoninet (SSRI hämmar kroppens upptag av serotonin, en signalsubstans som har med välmående att göra) i många fall inte är någon bristvara. Tacka fan för att det i många fall inte hjälper då! Istället har dessa personer, mig själv inkluderat, brist på dopamin. Dopamin är en annan signalsubstans, men som mer har med belöningskänslor att göra.

Så efter lite googlande hittade jag L-Tyrosin. Det är ett förstadium till dopamin, och säljs som kosttillskott (på Apotea.se alltså, jag har inte gått till någon shady gubbe som haft burken innanför rocken). Och nu ska jag vara väldigt tydlig med det här: Jag har ingen aning om huruvida det är placebo eller inte, men det har helt uppenbart någon effekt på mig.

Första dagen tog jag tag i bloggen igen, efter att ha låtit den långsamt förfalla i två år. Jag gjorde om designen, kodade om backbone-strukturen, och skrev en mängd nya inlägg.

Andra dagen städade jag hela lägenheten. Helt spontant. Dammsög, fixade köket, och städade förrådet (vilket inte gjorts sen jag flyttade in för ett år sen).

Tredje dagen märkte jag att jag utvecklat kvinnobröst. Najs!

… Okej, det där sista är inte sant. Hittills är det bara positiva effekter. Så… Ja. Jag märker ingen större skillnad i min nedstämdhet och allmänna livsåskådning, men jag är betydligt mer sugen på att göra saker.

Någon annan med erfarenheter av det här preparatet?

När jag var tillsammans med Micaela, anno 2013, så fick vi en idé om hur vi kunde tjäna extrapengar. Gambling! Det brukar ju alltid sluta bra, eller hur? Så under några veckor spelade vi roulette, och använde oss av det fullkomligt idiotsäkra systemet Martingale.

(Martingale går i princip ut på att satsa på rött eller svart, byta färg om man vinner, stanna på samma färg men dubbla insatsen varje gång man förlorar. 50 öre, 1 kr, 2 kr, 4 kr, 8 kr, 16 kr, 32 kr, 64 kr, och så håller det på. Så länge man har tillräckligt med pengar för att dubbla insatsen kan man spela vidare, och går enligt de stora talens lag plus till slut. Vinner man när man dubblerat insatsen får man ju tillbaka allt man satsat hittills. Enkelt, right? Problemet kommer när man når casinots insats-tak på typ 100 kr. Men det ska ju inte kunna hända. Jag menar, vad är oddsen på att pricka fel färg sju gånger i rad? 0,5^7 = 0,0078125 = 0,7% risk! IDIOTSÄKERT!)

Vi satte över en femhundring var. Inom några timmar var de båda borta. Då satte vi över en tusenlapp var. Det höll sig ganska bra, i några dagar, då var allt borta igen. Efter det satte vi ännu en tusing var, och var väldigt konsekventa i vårt spel.

En morgon, efter flera DAGARS spelande, hade vi drygt 8000 kronor på kontot. Några minuter senare 300 kr. Det var en bra dag. Men vi borde förstått bättre.

De senaste dagarna har jag befunnit mig i vad som förmodligen är den största tristess någon människa upplevt. Till följd av detta fick jag för mig att testa Chatroulette. För er som inte är bekanta med den sidan så är alltså konceptet att man sätter igång sin webbkamera och sedan slumpas det fram en annan person som gjort likadant. Det kan bli vem som helst i hela världen, typ. Är man missnöjd med vem man fick fram så trycker man sig bara vidare till nästa person. Och så håller det på.

Det finns bara ett litet problem, och det är alla män. Ration på män och kvinnor är väl 30:1 eller något. Och nu är det visserligen inte männen i sig som är problemet, utan snarare den så kallade runk-ration. Den är skyhög. Över två tredjedelar av alla män sitter frenetiskt och drar i snoppen när man kopplas fram till dem.

Haha, jag gick igenom lite gamla opublicerade blogginlägg för att se vad som faktiskt fastnat i ”okej, det här borde jag inte lägga upp”-filtret. Där fanns mest gnäll, men även en del godbitar. Som t.ex det här, vilket fick mig att gapskratta rakt ut. Hade helt glömt bort det här.

Skrivet av Herr Daniel Werner, Juli 2014:

Nu är jag sådär självutlämnande igen. Mot bättre vetande.

Jag har beställt hem ett klamydiatest. Alltså inte för att jag har några symptom, utan för att jag har en allmänt överdrivet nojig personlighet, samt är väldigt noga med sånt där. Har gjort det (beställt test alltså) några gånger tidigare, bland flera gånger efter varann. Vården går nog back på min hypokondri, men jag betalar skatt så det kan de ha!

I alla fall. Nyss tänkte jag utföra själva testet, och behövde pissa i ett glas. Problemet var bara att jag inte hade något glas till hands, så jag pissade i tandborstmuggen. Men när jag redan börjat såg jag att muggen var full av gammal tandkräm. Det kan jag ju inte skicka in. Så jag får göra om allt om några timmar.

En gång skulle jag sova över hos min ex-flickvän (eller ja, alltså hon var ju min flickvän på den tiden), innan hon flyttade hemifrån. Hon gjorde det ganska snart efter vi blev ett par, men innan dess var det alltså sova hos päronen som gällde. Inget touchy-feely. Inte ens sova i samma säng, faktiskt, utan jag fick sova på nån madrass på golvet. Tjejen i fråga var väldigt märklig på det viset, hon ville aldrig vara ensam med mig. Hon ville knappt vara nära mig när hennes familj var i närheten. Hennes mamma var nog den som var mer sugen om jag ska vara ärlig. Hon sa alltid saker som ”nu vill väl ni gå iväg och mysa lite? 😉 ” eller ”ni vill vara för er själva förstår jag? 😉 ” medan flickvännen systematiskt förklarade att det inte behövdes.

Så en natt, efter att ha ätit en stor mängd tacos (det här utspelade sig på den tiden då jag inte fick panik av att äta mat tillsammans med hyfsat okända människor), så drömde jag att jag var en jättestor robot. Det var som att jag stod på 50 meter höga styltor! Plötsligt blev jag skjuten av en ond Megatron eller liknande, och föll handlöst mot marken.

klockan fem på morgonen vaknar hela huset av att jag skriker för full hals, rakt ut. Det var roligt att försöka förklara varför.