Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

iphone-7-128-gb

Det blev inte alls det jag tänkte. Ingen blank svart, utan matt svart. Och ingen Plus, utan en vanlig. Lika bra det.

Måste säga att det här gick över förväntan. Telefonen skulle släppas 09.01, så jag satt redo – såhär efter månadens sista nattpass – och uppdaterade sidan. Först 09.12 gick det att komma vidare, och alltså… förutsatt att Apple följer turordningen så måste jag vara bland de 100 första att få min. Det tog bokstavligen mindre än en minut från att de öppnade portarna till att beställningen var klar. Förväntade mig att det inte ens skulle gå att komma in, men det gick inte ens segt. Något går som jag vill; vad är detta?!

Var god far åt helvete, Tradera.

Igår satt jag och slösurfade lite planlöst, timmarna mellan sömnen och till-jobbet-åkandet. Bestämde mig för att ta en titt på Tradera, för att leta fräna samlarprylar som lagts upp av okunniga personer, som jag sen kan sälja för tusentals kronor på ebay (förra månaden köpte jag två statyer för 5 000 kr – kan bevisligen sälja dem på ebay för 10 000 styck).  Men det var då jag såg det. FÖRFALLEN FAKTURA stod det i röda bokstäver i ett hörn, så jag gissade att det inte var så bra. Det visade sig att Tradera hade skickat ut en faktura den 31:a.

Eller skickat ut och skickat ut. De hade meddelat, via siten, att det fanns en faktura att betala. Inget brev, inget mail, bara ett kallt antagande att jag skulle se texten på sidan. Eftersom jag inte hade hängt där på ett tag så hade jag såklart missat att betala. Vilket jag åtgärdade ca FEM SEKUNDER efter jag såg meddelandet. Betalningen var bokstavligen en knapptryckning bort.

”Whatever” tänkte jag i min grova naivitet, och tänkte inte mer på den saken. När jag sen skulle till jobbet slog jag ett öga i brevlådan (jag har såna där New York:iga postboxar i foajén) på vägen ut. Och mycket riktigt hade det kommit ett inkassokrav på skiten. Förstås.

inkassokrav

Alltså: Är det rimligt att saker går till inkasso innan man fått en påminnelse eller nånting via andra medier än själva webbsidan? Och är det rimligt att inkassobolaget ska ha 120,12% mer än ursprungsbeloppet bara för att skicka ett papper? Visst, det kunde ha varit som biltullarna, där man kan missa en betalning på 20 kr och få en påminnelseavgift på 500 kr. Det är ett påslag på 2500%. Men staten ska ju ha sitt (oj, nu är det två inlägg i rad som jag kritiserar samhället – insatsgruppen slår in dörren vilken sekund som helst).

Som tur var så var inkassobolaget hyfsat resonliga och jag slapp betala. Men ändå! Vad fan!

Herregud vilken helvetesresa hem.

Jag har precis jobbat natt två av fem. 20.00 – 07.00, varav jag spenderade de flesta av dessa timmar med att laga förbindelser som folk haft sönder under diverse planerade arbeten. Så nu när jag nu äntligen skulle få gå hem kände jag att det verkligen inte gick att åka kollektivt. Det var, och är fortfarande, en sån där morgon då jag skulle kunna överväga att gå fram och ta stryptag på någon. Av ren irritation över andra människors existens.

Så för allas säkerhet beslutade jag mig för att ta taxi hem. Det brukar alltid bli Taxi Stockholm; mest för att det är det enda namn jag kommer ihåg. Men så tog girigheten över, och jag tänkte att jag kunde spara några spänn på att testa Taxijakt.se istället. De har ju överöst hela internet med sin reklam, så det måste vara bra grejer. Och testa nya grejer är alltid kul. Det brukar alltid bli så bra. Man blir aldrig besviken. Nejdå.

taxijakt2

191 kronor kostade det. Max 20 kronor billigare än vad det annars brukar kosta. Och det här var vad jag fick för det priset:

  • Jag fick vänta 15 minuter trots att det föråldrade webbgränssnittet sa att taxin skulle vara där inom ett par minuter.
  • Taxin stannade åt fel håll, så jag fick gå ut i gatan för att kunna gå in. Att köra fem meter till gick tydligen inte.
  • När jag skulle kliva in behövde taxichauffören först rensa bort sina kläder från passagerarsätet.
  • Chauffören hade själv censurerat sitt efternamn på ID-kortet med tippex.
  • Chauffören förklarade att hon hade missat avfarten och kört fel två gånger, därav väntetiden.
  • Den första tvärniten kom redan vid den första korsningen, efter ca 30 sekunders resa.
  • Det visslade varje gång hon bromsade. Jag kan ingenting om bilar, men det brukar inte vara ett gott tecken.
  • Chauffören var tvungen att använda Google Maps för att kunna hitta, och höll i mobilen med ena handen och ratten med andra.
  • Det ringde i telefonen, varpå chauffören svarade. Hon pratade i någon minut, utan handsfree, medan hon körde på E4:an.
  • Slutligen, som kronan på verket, så körde hon fel igen och gjorde en olaglig U-sväng för att åka tillbaka.
taxijakt
Här kunde jag i realtid se hur taxin åkte åt helt fel håll.

På det stora hela är jag väl mest tacksam över att jag lever överhuvudtaget. Jag fortsätter nog med Taxi Stockholm.

Varför blir det alltid såhär? Jag planerar att bege mig nånstans, och börjar klä på mig, men fastnar framför TVn. Alltid bara strumporna på, för det är dem jag börjar med (Intressant Daniel-fakta #49462) för att sen fastna i något. Att klä på mig kan ta flera timmar!

För övrigt undrar jag om någon någonsin har skrivit ordet ”påklädningsprokrastinering” förut.

strumpprokrastinering

Under 2005 bloggade jag på Livejournal; nån sorts bloggportal-föregångare som det såvitt jag vet har gått åt pipan för sen dess. Det här var när jag precis hade blivit dumpad av min första flickvän Clarissa, och jag var totalt patetisk. ”Vadå, du är väl fortfarande patetisk?” tänker ni. Det kan förstås äga sin riktighet, men tro mig – det har varit sju resor värre. Jag läste igenom lite, och det var så att skämskudden åkte upp både en och tjugoen gånger.

Det var ett enormt velande fram och tillbaka, både från min och hennes sida, om hur vi skulle ha det. Skulle vi vara tillsammans eller inte? Skulle hon hänga med sin korpulente snubbe i England eller hänga med sin underviktige snubbe i Sverige (dvs mig)? Till slut, efter typ ett år, bestämde hon väl sig för det förstnämnda, och så var sagan om oss slut.

Till följd av att det verkligen var finito på riktigt bestämde jag mig för att göra en offentlig gest för att sätta punkt och gå vidare. Det var väl egentligen jävligt larvigt, och dessutom olagligt (nu när det är preskriberat kan jag skriva öppet om detta utan att vara orolig för tortyr och fängelse), men jag hade köpt två Bärry-yoghurtar. Finns Bärry ens kvar? Det var en sån där hyfsat stor bägare med lite sylt längst ner, som man kunde röra runt i och blanda det hela. Jag hade fått i uppdrag att köpa yoghurt till lunch inför hennes nästa besök, vilket nu alltså inte blev av. Så den offentliga gesten var att jag tog de där Bärry-bägarna, mitt i natten, och kastade ut dem från balkongen så de exploderade över en närliggande gräsmatta. Sen gick jag in och kände mig otroligt förlöst.

Jag bloggade om det lilla illdådet, och inom 24 timmar hade jag fått en anonym kommentar. ”Här är en liten bild på dramat”, och så en egenfotad bild på yoghurt-liken som låg på marken. Jag tyckte att det var märkligt och lite obehagligt, men tänkte inte så mycket mer på det. Men då började en serie stalking som pågick i flera månader. Det blev allt otrevligare och otrevligare kommentarer. Hela tiden med detaljer som bara fanns med för att jag skulle veta att han/hon/de visste var jag bodde.

Du skulle nog få fler ragg om du inte hade en sån misslyckad frisyr, och om du inte var lönnfet.

och

De där ankorna på din lägenhetsdörr är lite osexiga. Jag tror inte att du får napp lika lätt om du bjuder hem en brud och hon ser dem.

och

Sen skulle det faktiskt vara bra om du hittade nån sysselsättning också, typ jobb eller plugga nånting. Känns det inte lite jobbigt i längden att bo i din morsas lägenhet och på hennes pengar? Det finns en fin arbetsförmedling där i Huddinge centrum som du borde kolla in.

PS. Käka inte på Grekiska Kolgrillen så ofta. Det är dyrt och man blir bara fet. Det är inte så svårt att laga mat hemma.

På grund av det här började jag skriva i en privat dagbok på Helgon.se istället, men blev förföljd även där. Det började komma hem brev i brevlådan, med ungefär samma innehåll. Nån gång knackade det på dörren mitt i natten, och när jag gick ut var det ingen där. Jag är sällan rädd, men det där var obehagligt på riktigt. Så jag skrev ett foruminlägg, där jag sa att jag överväger att polisanmäla. Det verkade ta skruv, för strax kom det ett litet mail från en medlem, där han förklarade att det var han och hans tjejkompis – jag hade alltså TVÅ anonyma stalkers – som var de skyldiga. Han bad om ursäkt och lovade att lämna mig ifred, och det gjorde de.

Ska jag vara ärlig så kommer jag inte ens ihåg hans ansikte idag. Jag kan mycket väl ha pratat med honom sen dess. Vi kanske är bästisar. Vi kanske ska åka på kryssning tillsammans. Jag vet inte.

Helvete! Mustaschen kliade i mungiporna, som mustascher ofta gör, så jag bestämde mig för att trimma lite. Lite blev alldeles för mycket, så nu ser jag ut som att jag vore Amish.

Oh well. Bara att acceptera verkligheten och gå ut och bygga en lada.

daniel-amish
OBS: Bilden är ett montage