Kategori

Katt

Kategori

Katter är kanske världens bästa påhitt. Bra jobbat, skaparen!

… på flera dagar. Jävlar vilken Aftonhoran-rubriksättning, för övrigt.

Anledningen är att jag ska ha visning på lägenheten på söndag och måndag. Då kan icke katten vara hemma, utan han har istället en ofrivillig semester inplanerad. Till mormor. Han lär nog få vara där åtminstone fyra dagar, och det blir INTE roligt! Inte för att han ogillar min mormor, utan mer för att han är allmänt rädd för det mesta (lite som jag). Rädd för att åka bil, rädd för en främmande lägenhet, rädd för nya ljud, rädd för mormor, rädd för annorlunda rutiner. Men det ska bli spännande.

Och ja, det blir fyra väldigt ensamma dagar i det Wernerska residenset.

salahuddinslappar

Här ligger han, naivt ovetandes om vad som komma skall.

Jag har ett vitrinskåp där jag förvarar alla mina samlarprylar av nördkaraktär. Just nu, eftersom jag vill och ska flytta, så har jag börjat packa ner sakerna i en stor flyttkartong. Varsamt lindar jag in varje japansk samlarfigur i toalettpapper (thank fuck att jag köpte ett 24-pack Lambi för inte länge sen) och lägger den sedan i kartongen, staplad som tetris.

Nyss hade jag dörren till skåpet öppet en liten stund, när jag fick se Salahuddin sitta i närheten. Jag pekade mot de kvarvarande figurerna och förklarade så pedagogiskt jag kunde: ”Om du går in där så blir det inte nådigt”. Jag trodde väl inte att han frivilligt skulle gå in bara för sakens skull. Men det tog nog bara tio minuter, sen hörde jag ett krasch, en duns, och en katt som försökte ta sig upp på de olika hyllplanen.

Jag passade på att stänga dörren i nån halv minut eller så. Då var det inte lika roligt att vara där, tyckte han. Men han måste lära sig orsak och verkan!

salahuddincaptured

Jag trodde inte att jag skulle få se min lilla kisse igen. Men idag ringde polisen och berättade att de tyckte att katten skulle ha det bättre hos mig än på polishuset. Det brott som jag eventuellt har begått (vilket jag inte har gjort men ändå) har sedan länge preskriberats, så det är inte längre fråga om ett polisärende. Om ”ägaren” vill ha tillbaka katten så måste de stämma mig, och då får saken lösas i civilrätten. Men jag hoppas verkligen inte att nåt sånt händer, nu när de vet att katten har haft sex bra år hos mig, och att jag vill fortsätta ha honom.

Så efter jobbet var jag och hämtade Salahuddin på polishuset, där han var inlåst i ett rum bakom åtminstone tre säkerhetsdörrar. Han måste klassats som en rejäl fara för allmänheten, den saken är säker. Han låg och tryckte i ett hörn av buren, och hade inte ätit nåt av maten han fått. Men när jag sträckte fram handen så kom han fram på en gång, och började jama. Lycka!

Nu har han precis fått lite käk här hemma, och blivit borstad ett bra tag med favoritborsten. Jag tror att han känner sig ganska okej, efter omständigheterna, men att han tycker att det där hotellet inte var något vidare.

Jag vet att det bara gått ett dygn, men jag var verkligen säker på att jag inte skulle få se honom igen, och det kändes obeskrivligt jobbigt. Är man inte van vid att ha djur så förstår jag att det kan låta märkligt, men han är verkligen en familjemedlem. Ett stort tack till alla som har stöttat, och till polisen i Flemingsberg som varit supertrevliga och förstående hela vägen.

salahuddintillbaka

Alldeles för kort inpå uppbrottet med Micaela har alltså nästa bakslag kommit. Nu verkar det som att jag kommer att behöva ta farväl av Salahuddin, min katt sedan snart sex år.

Varannan vecka har jag städning här hemma. Jag orkar inte ta någon diskussion gällande vilken onödig lyx detta är, jag tycker att det är skönt och något jag kan kosta på mig. I vilket fall var städerskan här idag, och när jag kom hem så var katten helt försvunnen. Jag letade i säkert en timme. Detta har hänt en gång förut, och den gången var katten utestängd på balkongen. Jag ringde och skällde på städfirman, som skulle återkomma med en förklaring, men de ringde aldrig tillbaka. Strunt samma, tänkte jag.

Åter till ikväll: Lite senare satte jag upp lappar nere i porten, och blev uppringd av en granne. Hon berättade att de lämnat in katten till polisen i Flemingsberg. Så jag ringde dit, och här kommer kruxet.

Jag äger inte Salahuddin på pappret. Han var bortsprungen, och bodde under en hammock i Arboga, hos en vän till min morbror. Katten hade bott där i säkert ett år utan att någon rådde om honom, och min morbror gjorde bra reklam för hur kelig han var. Så jag gick med på att ta hand om katten, och de skjutsade honom hela vägen upp till mig. Och vips hade vi börjat älska varann. Det här var 2007.

Efter något halvår såg jag att han var öronmärkt, och kollade upp numret på ett kattregister på nätet. Där fick jag veta att han egentligen heter ”Snose”, och är född år 2000 och registrerad 2001. Inget mer. Ingen som helst info om vem som är ägare, eller hur man kontaktar hen. Därför mailade jag registret, och meddelade att katten fanns hos mig. Men jag fick aldrig något svar, och tänkte inte mer på den saken. Jag antog att ägaren antingen var död eller helt ointresserad av katten.

Så ringde jag alltså polisen ikväll, där jag fick information att de hade kollat upp ägaren och kontaktat henne. Och att hon vill ha tillbaka katten, efter så många år. De ska åka upp på lördag, och hämta hem honom. MIN katt. MIN Salahuddin.

Det känns oändligt tungt just nu. Imorgon ska det ringa någon djurrättsexpert från polisen, och försöka medla mellan mig och Arbogapersonerna. Om båda gör anspråk på katten så måste det här gå till rätten, men det känns ju inte som att jag har lagen på min sida. De äger katten, men det är jag som är hans husse. Han är snart 14 år gammal, och jag hade tyckt att det vore mest humant att han fick spendera sina sista år tillsammans med mig, men alla ser det inte så.

Det ser ganska mörkt ut, men än har jag inte gett upp hoppet om att få hem min Salahuddin. Min partner in crime, sen så många år.