Kategori

Kärlek

Kategori

Måtte djävulen ta alla fruntimmer! … nejdå, jag bara skojar. *knappt märkbar ryckning i ena ögonlocket*

Del 5: Då går jag ner i min fruktaffär
Offer: Mia
Plats: ”Björns” i Haninge, MediaMarkt, Stockholms innerstad
Tidpunkt: Oktober 2006

Kort efter att det tog slut mellan mig och Linnea så hängde jag med min kompis Robert till Haninge. Han pluggar på KTH där och de har en kvarterskrog som heter ”Björns”, där man kan inmundiga diverse läskande drycker och den fruktade björndräparen.

Hursomhelst, Robert och hans flickvän hade gett sig den på att hitta mig någon, så de hade dragit dit flickvännens kompis Mia. Och ja, det funkade rätt bra mellan oss. Vi pratade hela kvällen, och spelade fyllespel tillsammans. Det var något kortspel där man skulle fylla ett glas med 25% av det man drack om man fick upp en kung. Och den som fick upp sista kungen fick dricka upp allt. Och det blev självklart jag, och Robert är nykterist och drack mjölk… Det var inte kul. Ett glas med öl, mjölk, cider och annan öl. Men vi hjälptes åt att dricka upp det, hon och jag. Så det var ungefär så det var. Alla bara satt en bit bort och tittade på oss och fnissade. De var fullständigt övertygade om att kvällen skulle sluta i bingen hos nån av oss, med både BJs, HJs, HDTVs och Cleveland steamers.

Men så blev det inte. Istället sov vi båda över hos Robert och hans tjej, i deras lägenhet. Vi låg bredvid varann och pratade hela natten. Och dagen efter hängde vi med till MediaMarkt och valsade runt där. Det var ungefär då intresset svalnade, jag försökte söka kontakt hela tiden men blev avvisad. Tyvärr lider jag ju av det kroniska och ack så svårartade syndromet att jag inte kan förstå tjejer. Så när dagen kom till sitt slut bjöd jag likförbaskat ut henne på en dejt. Och ”visst, det kunde vi göra”.

Så dejt blev det. Vi spelade biljard och jag pratade. Och åt på McDonalds där jag pratade. Och gick till T-Centralen medan jag pratade. Och… Vänta, var tog hon vägen? Hon hade helt plötsligt, utan att säga till, gått och köpt frukt på Tempo där. Väldigt märkligt, i vissa kulturer brukar man säga till när man ska gå någonstans. Inte Mia. Ooookej.

Missade pendeln gjorde vi också. ”Neeeej” var hennes spontana reaktion. Då insåg jag att det inte fanns något slags intresse. Det finns ju ingen som njuter av ens sällskap som längtar efter att få komma hem. Så jag frågade om jag borde känna mig dissad. Och då fick jag veta att det fanns någon annan. Och så fick det vara med det. Vi kramades, kom överens om att vara vänner, och sågs aldrig igen.

Del 4: Certificate in Advanced Stalking
Offer: Hanna
Plats: Huddingegymnasiet
Tidpunkt: April 2005

I gymnasiet läste jag ganska mycket engelska. Engelska A, B, C och det som kan liknas vid D, Certificate in Advanced English. Högskoleengelska typ. De två senare kurserna läste jag ihop med en fruktansvärt söt tjej vid namn Hanna. Hanna såg ut som en modell, lång och nästan skräckinjagande på något vis.

Det var också med denna tjej jag tog risker ”IRL” på riktigt för första gången. Tidigare hade det bara varit lätt att prata med folk man var intresserad av på nätet. Så en sen eftermiddag var det lärarkonferenser på skolan. Så de flesta antog att det inte var någon lektion, och hade gått hem. Alla utom jag och Hanna. Vilket guldläge! Så vi hade en mysig lektion ihop, och delade leenden och skratt. Tyvärr lider jag ju av den kroniska sjukdomen att jag tror att alla som är trevliga är kära i mig, så det gick ju som det gick. Som vanligt.

Efter lektionen sa vi hejdå till varann; hon gick mot utgången och jag mot mitt skåp. Men ICKE att historien slutar här, tänkte jag, och gick efter i rask takt. Jag hann upp henne och vi pratade på vägen hem.

Och så blev det. Lektionen efter stod jag medvetet och pratade med mina klasskompisar som skulle på nästa lektion (medan jag inte hade kemilabb förrän en timme senare), för att maskera mitt väntande. När hon gick ut slank jag efter. Jag minns att jag tänkte hur otroligt stalkigt mitt beteende var, och sa givetvis detta till henne som sedvanligt nervöst smalltalk.

Daniel: Hej. Vilken stalker jag är. *nervöst skratt*
Hanna: Ja… *tittar bort*

Usch. Men trots detta så gick allt rätt bra, vi pratade om väder och vind och hade trevligt. Och efter att jag vinkat av henne sprang jag snällt tillbaka till skolan och hade lektion.

Tredje gången detta hände stod vi tillsammans och väntade på hennes buss. Jag pratade på om vad hon gillar för musik och hejsan hoppsan, men jag märkte hur besvärad hon var. Till slut frågade hon om inte jag skulle gå snart. ”Jo” sa jag, och gick hem. Jag fick IG i Advanced Stalking.

Senare kom det fram på annat håll att hon redan var upptagen. Så jag får väl, för att försöka bibehålla självkänslan, anta att det endast var därför hon inte slängde sig framför mina fötter och sa att hon ville föda mina barn… Yeah.

Del 3: ”Om några år kanske”
Offer: Malin
Plats: MSN, någon skola på okänd ort längs Roslagsbanan, Club Clara
Tidpunkt: Mars 05 – Augusti 05

När jag var tillsammans med min första tjej, allmänt känd som ”C”, så började jag prata med en flicka som hette Malin. Malin var väldigt intresserad av mig, men jag var ju upptagen. Och om det är något jag är så är det trogen. Så det så. Så det blev inget, men vi fortsatte att prata en del på MSN. Hon var flirtig och jag var varken avvisande eller uppeggande.

Så tog det slut med C, en dag i mars. Jag blev ledsen. Men då fanns hon där, och tröstade mig. Naaw. Men jag var ändå inte intresserad, av naturliga skäl. Man köper inte en ny hund en kvart efter den gamla dör. Hur som helst. Sedan ebbade allt ut, och vi pratade lite sporadiskt.

Jag minns ärligt talat inte vad som hände, men jag fann mig själv med att ha känslor för henne när jag väl kommit över C. Jag blev bjuden till hennes skola och vi umgicks en hel dag. Allt kändes bra. Men nej, då var det inte kul längre. När jag väl var intresserad så fanns det ju ingen sport i det hela. Så väl hemma berättade jag hur jag kände, och fick en block som svar. Sedan hördes vi inte av mer.

Det var först flera månader senare, när jag och min vän Robert var på den obskyra krogen ”Club Clara”, som jag såg henne igen. Jag sneglade åt hennes håll, och hon sneglade åt alla håll utom mitt. Dissad slog jag mig ned en bit bort och tänkte inte mer på saken. Men med hjälp av lite alkohol tog jag fram mobilen och SMSade ”Skål! ;D”. Fick inget svar. Här brukar de flesta ge upp. Men fylle-Danne är inte de flesta. Jag gick förbi och hälsade på henne, och det visade sig att hon inte haft glasögonen på. Där hade vi anledningen.

Efter lite pratande skulle hon och hennes tjejkompis upp och dansa. Då mitt dansande påminner om en mongolid gorillas hängde jag inte med. Jag satt snällt kvar och smuttade på min cider. Tills de kom tillbaka och satte sig ner igen… Vid ett annat bord. Med en annan kille. Sånt där är fan inte ens roligt. Jag svalde hårt och tittade ut genom fönstret. Robert frågade om vi skulle gå. Jag nickade, men vägrade låta udda vara jämnt. Jag reste mig och gick fram till Malins bord.

Det var här som jag drog det som mycket väl skulle kunna vara mänsklighetens sämsta raggningsreplik. Man skulle kunna tro att jag hittade den på en papyrusrulle djupt inne i ett kinesiskt tempel, där dess slagkraft tvingats låsas in efter att ha utplånat tiotusentals hunner. Men så var det inte. Jag hittade den i mitt ack så berusade huvud. Är ni beredda?

”Ja, vi ska gå nu i alla fall… Har man nån chans på dig eller?”

… Ugh. Jag fick som svar ”om fem år kanske”. Min mun sluddrade fram ”Fem år? Det är ju aslång tid!”, varpå hon svarade ett enkelt ”hejdå”. Så fick det bli. Jag såg henne aldrig mer.

Nu för tiden bor hon i australien med sin pojkvän där. Så kan det bli här i livet. 🙂

Del 2: La receptioniste
Offer: Karin
Plats: Com Hem HQ
Tidpunkt: November 2005

Ofta när jag visar mitt intresse för söta flickor så går det dåligt. Men ibland finns det tillfällen där det går… Ännu sämre.

När jag fick praktik på Com Hem för ungefär ett och ett halvt år sedan så var bland det första jag upptäckte att det fanns en förbaskat söt tjej i receptionen. ”Så trevligt”, tänkte jag, ”då har jag nåt snyggt att titta på när jag ska dit och hem”. Jag borde känt mig själv bättre än så. Det kan inte existera söta tjejer i min närhet utan att jag stöter på dem förr eller senare. Åtminstone inte när jag är singel, är jag i ett bra förhållande så får jag magiska skygglappar som gör så att jag teoretiskt skulle kunna gå rakt igenom även de mest flirtiga av tjejer.

Första dagen minns jag att den här tjejen, Karin, skulle ta med mig och ta ett foto på mig för mitt passérkort. Så vi gick iväg till ett litet rum med en digital pryl som tydligen skulle föreviga mitt anlete. Vi pratade lite på vägen, och då fick jag veta att hon hade gått på samma grundskola som jag, och kände igen mig. Hon kände igen mig! Det borde ju båda lite gott. Hon körde dessutom med varma leenden hela tiden. Såhär skrev jag i min helgondagbok samma kväll:

”Det brukar bara bli på ett sätt. Det slår aldrig fel. Någon är trevlig mot mig, som man är om man inte är en ohyfsad tölp. Vanliga människor är trevliga tillbaka och fortsätter med sina liv. Inte Daniel, inte. Han tolkar givetvis detta alldeles fel och blir kär och tror i all sin naivitet att detta är någorlunda besvarat. Det är det inte, och han får de små hjärtskärvor han har kvar krossade i kärlekens mortel ännu en gång.”

Dag två på jobbet fick jag en bra idé när jag skulle gå hem. Jag gick först mot hissen och vinkade hej då till henne, men vände snart på klacken och sade att jag inte uppfattade vad hon hette. Karin alltså. Men jag fick inte riktigt den respons jag ville, så jag blev lite smågrinig.

Dag tre. Misstolknings-Danne och hans halvbror Naivitets-Danne slår till igen. Karin och jag pratade litegrann när jag hade lite tid över, och då frågade hon mig om jag fått min jobbtelefon än. ”Ja”, sa jag. Då frågade hon mig vilket nummer jag hade, ”i fall man vill ringa”. Jag berättade då att jag inte fått själva telefonen än, men att jag kunde återkomma med det. Hon tyckte vi skulle prata mer sen, och detta uppfattade jag på ett väldigt flirtigt vis… Idiot. Dag fyra insåg jag det som alla andra insett fem år tidigare. Hon jobbar i receptionen! Hallå? Earth to Danne? Kunder kanske vill ringa? Familj kanske vill ringa? Vad trodde jag? Att hon skulle sitta i telefon med mig i sju timmar varje dag samtidigt som hon rullar telefonsladden och tuggar tuggummi? Ibland är jag pinsam.

Dag fem var det klippt. Hahaha. Jag klarade mig i fem dagar. Inte ens en vecka. På fredagen den 18:e November skickade jag Karin ett mail, där jag skrev som följer:

”Hej. Hur står det till där i den välbesökta receptionen? Jag tänkte som såhär. Du har inte lust att äta lunch med mig någon gång nästa vecka?”

Det var då jag insåg hur uppenbar jag tydligen är när jag är intresserad av någon. Jag fick som svar att hon precis kommit ur ett längre förhållande, och inte var redo för något nytt… Herregud. Jag tyckte inte att jag skrev någon lång kärleksförklaring om hur jag vill gifta mig med henne på Hawaii och älska på stranden under månskenet, men tydligen var jag så uppenbar så att hon direkt visste vad det handlade om.

Sedan ignorerade Karin mig i flera dagar, och först en vecka efteråt sa hon trevlig helg med en gullig betoning och log igen. Några dagar senare träffade jag henne på stationen, varpå hon log åt mig, men då jag hade mamma på besök och med mig så kändes det konstigt. På jobbet mailade jag igen. Jag skyller på tillfällig sinnesförvirring.

”Ja hejsan.

Vad kan då jag vilja? Varför skriver jag ens ett mail till? Varför mailar jag en massa strunt istället för att bara gå fram och prata? Det är dagens frågor, tror jag bestämt. Men det är så fullt av folk där 24/7 så jag får ingen riktig connection. Tog just en omväg för att gå förbi dig (ärlighet varar längst, right?) men det gick inte så bra. 😛

Nåväl. Jag tänkte bara säga att jag gärna skulle ha pratat med dig när du log så sött i morse, men min mamma är på besök så jag hade henne med mig. Så du inte känner dig ignorerad. Eller något… Men men, jag är inte världens mest rationella människa, så kanske är jag den enda som ens tänkte på det, och bara gör mig till ännu större åtlöje när jag mailar igen. 🙂

Kram på dig.
/Danne”

När jag läser detta såhär i efterhand kan jag inte göra annat än att skämmas. Fick som svar att hon inte tänkte på det men att det var ett smart drag att låta henne vara i fred. Jag skrev inga fler mail till henne, och historien slutade med att vi sa ”hej”, ”hejdå” och ”trevlig helg” som alla andra. Inte mer. En gång undrade hon vad jag ätit till lunch. ”En korv” sa jag. Och det fick sätta punkt för denna udda romans.

Del 1: One-Winged Angel
Offer: Elinor
Plats: Högstadiet
Tidpunkt: Omkring år 2000 e.kr.

I mellan- och högstadiet var jag kär i en flicka som hette Elinor. Hon gick i min parallellklass. De är förrädiska, de där parallellklasserna. I vilket fall gick vi på vissa ämnen tillsammans. Jag tror det var sy- och träslöjd, NO-ämnena (ja barn, så hette natur på den tiden), och lite sådant. Haha, jag minns särskilt sexualkunskapen i skolan förresten. Det var bara tragiskt. Hade jag följt lärarens teckning över var allt sitter så hade jag fått många örfilar.

I alla fall! Den här tjejen, Elinor, pratade med sina klasskompisar som gick i samma NO-grupp som jag. De snackade om vad hon hette på Lunarstorm. ”Lunarstorm?” tänkte jag. Så fick jag veta namnet. Smidigt skrev jag upp det på en lapp, lite halvdolt under bänken. När jag kom hem sökte jag på lunarstorm, och det var så jag blev medlem. Neo Gilgamesh kallade jag mig på den tiden. Jag sökte iaf upp henne och skrev, utan att få svar.

Under den här tiden passade jag även på att lägga lappar i hennes skåp. På alla hjärtans dag skrev jag ”te amo, formosos femina”. Det är latin och betyder ”jag älskar dig, vackra kvinna”. När jag tänker tillbaka på detta är det inte utan att jag undrar om jag var en idiot när jag var liten. Jag skrev under som ”The one-winged angel”. Detta var allt enligt min stora plan. Vi gick nämligen på samma syslöjd också, och där hade jag broderat en kudde jag skrivit samma sak på.

Efter några dagar utan svar på Lunarstorm (jag vill passa på och påminna om att jag hade trånat efter den här tjejen i typ ett år) skrev jag, citat:

”Men jag älskar ju dig…”

Men jag älskar ju dig… Hahaha! Visste jag var kärlek var på den tiden? Visste jag vad det innebär att älska någon? Vet jag det ens nu för tiden? På den sista frågan så hoppas jag i vilket fall det. Men på de andra två; förmodligen inte. Hon svarade och undrade vem jag var, jag sade det inte. Helt plötsligt skrev hennes närmaste klasskompis och frågade om jag var Daniel från 7B1. Det var jag. Men jag frågade varför hon trodde det. Då skrev hon: ”Därför att du är Daniel!”. Under ett tillstånd av allmän sinnesförvirring svarade jag då ”Okej, om vi säger såhär då… Hur vet du det?”. Det var all information hon behövde. Hon svarade inte mer. Däremot såg jag, snokande som det var brukligt att vara på den tiden, att en nätkompis hade sett mitt inlägg och frågat Elinor vem jag var. Då kollade jag svaret i nätkompisens gästbok. Aj.

”Haha, det är typ pluggets största tönt som tror han är kär i mig.”

Pluggets största tönt minsann. Under hela min skoltid var jag mer eller mindre en relativt tillbakadragen tönt, det kan jag gå med på. Men pluggets största? Nej. Sånt där gör ont när man är 13-14 år. Jag kan för övrigt tillägga att nu för tiden skulle jag inte kalla mig tönt överhuvudtaget. Nörd är okej, men det är på ett bra sätt.

Dagen efter kom jag till skolan som vanligt. Det första som hände var att jag mötte hånleende människor. Sedan mötte jag en av hennes klasskompisar, som var något av en värsting (senare hamnade vi i samma klass i gymnasiet, men denna händelse nämnde vi aldrig, och jag tycker faktiskt han är ganska okej nu för tiden). ”Tjena Neo!” skrattade han rått. Då visste jag vad som hänt. Mitt liv var över.

Det tog många år innan allt var relativt normalt igen i den lilla förorten.