Kategori

Kärlek

Kategori

Måtte djävulen ta alla fruntimmer! … nejdå, jag bara skojar. *knappt märkbar ryckning i ena ögonlocket*

Om du är en kille som lever på frysmat och sitter framför datorn och spelar WOW, COD eller något annat hjärndött spel i mjukisbyxor VARJE kväll så är du inget för mig, men däremot om du är en kille som gillar bra mat och vin och är över 1,80 så hör av dig!

Hör jag bröllopsklockor klämta? Låter som en tjej för mig, right?

Förresten, var hittar man spel i mjukisbyxor? Mina brukar bara ha plastfodral.

Jag läste om en flickvän som hade gett sin pojkvän ett GTA 5 Survival Pack, komplett med spelet, chips, dip, godis, dricka, allt. Av ren kärlek!

Vanligtvis kan jag ju åtminstone hantera min kärlekslängtan, men när jag ser sånt förvandlas jag till ett litet otryggt barn som bara vill ha det där NU.

gta-survival-pack

… så fick jag det här mailet igår. Det är inte så många som skriver, men det gör ju ingenting när man får såna här godbitar!

dejtingsajtdiss

Jamen oj så det värmer! Tack, goa direktörn! *bockar och bugar*

Och nu kan man ju argumentera att hon faktiskt skrev att min presentation var intressant, men ”du var ju inte det snyggaste jag sett i ett par skor”? VEM INLEDER SÅ PÅ EN DEJTINGSAJT?! Nu kanske det är sant, men… hur tänker man när man skriver så?

Det är mycket frestande att svara, men naaaaaaah. Jag tror att jag vill ha en tjej som tycker att jag är det snyggaste hon sett i ett par skor, faktiskt.

Idag var det väldigt nära att jag ringde henne. Krälade på mina bara knän, och bad om en chans till. Men jag lät bli. Jag vet att inget gott kommer att komma ur det. Förmodligen hade hon inte velat ändå, men även om hon hade det så skulle känslan att vi bara skjuter upp det oundvikliga gnaga i bakhuvudet. Så vi får nog tacka för kaffet, försöka se tillbaka på ett mestadels fint halvår, och call it a day.

Sen var mamma på besök, och först var jag fruktansvärt deppig. Kunde varken äta eller dricka. Sedan pratade vi igenom allt som hänt, och jag insåg två mycket välbehövliga sanningar:

  1. Micaela har gått vidare.
  2. Jag har orimliga tankar om att jag aldrig kommer att bli lycklig igen.

Så nu har jag varit nere för räkning tillräckligt länge. Det kommer att vara jättetufft, och det kommer säkerligen att bli många tårar till. Men nånstans måste jag börja ta nya tag. Livet går vidare.

Nu måste jag hur som helst ta tag i tomhetskänslorna, och det här med att livet är värdelöst när man är själv. Jag hade gärna haft någon att hålla i handen under tiden, men nu blir det inte så.

Jaa hörni. Jag är ledsen, men den här bloggen kommer nog inte att vara så rolig under en tid nu. Den lär mest vara ”hur det är att vara singel och känna sig ensam”. Den unge Werners lidanden, i namnets riktiga mening.

Jag har nog aldrig varit såhär ledsen förut. Jag är väl bekant med att vara deprimerad, och ångest är något jag trilskas med varje dag. Men såhär hundraprocentigt uppgiven… det är något nytt. Dels för att jag inte får vara med Micaela, och dels för att det inte känns som att jag kommer att träffa någon som henne igen.

Jag går runt som en osalig ande både hemma och på jobbet. Hemma kommer gråtattackerna plötsligt och kan hålla i sig i timmar om det vill sig illa. Ingenting känns kul. Och på jobbet är det nästan ännu värre, där jag mest sitter och tittar ut genom fönstret. Kan inte äta nånting, och magen har totalkollapsat, allt bara rinner rakt igenom. Jag har blivit sjuk av abstinens.

Som tur är så har jag min hjärna, som är på min sida… I wish. Jag plågas av minnen av hur lycklig jag har varit den här sommaren, och tankar på att jag skulle ha bjudit till mer. Varför följde jag inte med på den där promenaden? Varför njöt jag inte mer av att bara få umgås med henne? Och framför allt: Hon ville att vi skulle jobba med min självkänsla, och tog fram material och hemuppgifter – men jag bara slog bort allting. Varför gjorde jag så? Jag är så jävla dum i huvudet, och nu sitter jag ÅTER igen och darrar på läppen.

Nu först vill jag ju jobba på det här, men nu får jag göra det själv. Jag hade behövt henne vid min sida för det här, men nu har hon – och vi båda, antar jag – gett upp. Vi har öppnat Pandoras ask, och det finns ingen återvändo. Nu måste jag klara det här själv på något sätt. Jag vet att jag har det ganska bra egentligen; jag har jobb, lägenhet, pengar så jag klarar mig för dagen, och har alla lemmar i behåll. Men ändå tycker jag att livet känns så fruktansvärt tungt hela tiden. Jag hade behövt hennes livsglädje och energi för att orka.

Nån gång kommer nog detta att bli bra, men just nu är det totalt mörker.

harnalSingel i snart fem dagar, och den akuta panikångesten har övergått till något som lite mer kan liknas vid apati. Men inte helt utan ångest-inslag, naturligtvis. Annars vore det ju nästan genomlidbart.

Tårarna kommer fortfarande då och då. Det kan vara en struntsak som utlöser alltihopa, som att se ett kvarglömt hårspänne. Eller en strumpa. Varenda liten sak jag ser är från en tid då det fortfarande fanns hopp för vårt förhållande. Jag finner mig själv med att önska att någon eller något ville trolla tillbaka mig till dagen då jag senast såg eller kände saken i fråga.

”Ta mig bara tillbaka till när jag jag hörde den här låten sist. Då fanns det fortfarande hopp. Då var det inte för sent.”

Det som känns allra jobbigast nu är känslan av att jag sumpade det hela. Att Micaela var min väg till ett mer socialt och aktivt liv, men att jag inte tog chansen eftersom jag ville sitta inne och glo på TV. Tänk om det var jag som hade fel hela tiden? Att jag nu har valt vägen till ett betydligt tråkigare liv? Att hon var unik som verkligen trodde på mig, och inte gav upp i sin strävan att dra med mig ut på äventyr, och att jag borde ha tagit vara på den möjligheten.

Jag har bara så svårt att se hur någon skulle orka ta sig an mig igen.