Kategori

Jobb

Kategori

Eftersom jag dessvärre inte råkar vara miljardär så måste jag arbeta i mitt anletes svett.

Idag lärde jag mig, den hårda vägen, att om man ska dra ett dåligt skämt så bör man åtminstone säkerställa att man hört rätt.

Kollega: Jag köpte en frukostmacka förut.
Jag: Jaså? Haha! One in the pink and one in the stink?
Kollega: Va?
Jag: Ja? One in the pink? One in the stink?
Kollega: Frukostmacka!
Jag: Jahaaaa! Jag tyckte du sa dubbelmacka.

danielfirmafest
Det här var jag ikväll.

En väldigt klyschig rubrik, måhända, men kvällen känns ändå som en väldigt stor personlig seger.

Fråga mig inte hur allting startade, men för ganska exakt tre år sedan så kunde jag inte ens åka pendeltåg till jobbet utan att hyperventilera av total social fobi. Det där är helt borta idag. Jag har sakta men säkert blivit bättre och bättre, och idag är det bara i vissa situationer som det känns jobbigt. Som t.ex när jag ska äta mat bland folk.

Ikväll hade då alltså företaget jag jobbar på sin årliga firmafest, och jag har bävat för i flera månader. Jag har ju en hemskt rolig förmåga att måla fan på väggen, vilket rätt ofta blir en självuppfyllande profetia rent ångestmässigt. Förväntar jag mig att det kommer att bli jobbigt så finner jag mig väldigt ofta med att faktiskt känna så också. Så därför funderade jag på att bara skita i allting. Bara ge upp och säga ”jag klarar inte detta just nu, det blir för mycket” – men icke. Jag gick på festen ändå!

Och ja, det var helt sinnessjukt mycket folk. Och ja, det var långbord med tillhörande trerättersmiddag. Och ja, jag satt mitt i fucking smeten. Verkligen en mardröm, faktiskt. När jag gick nedför trapporna in till själva markplätten i mitten av arenan kände jag instinktivt att jag bara ville smita därifrån. Liksom, försvinna i massorna och ta tåget hem. Men jag lät bli! Jag satt med hela kvällen, var åtminstone så pass social som man kan förvänta sig av en person, och åt t.o.m lite av maten. Absolut inga mängder, men att ta tio tuggor bland flera tusen personer, det är tamejfan stort för att vara jag. Och helt ärligt överraskade jag mig själv genom att knappt tycka det var jobbigt. Mäkta stolt över mig själv ikväll.

Och för övrigt så innehöll kvällen sånt som en firmafest måste innehålla för att officiellt få kallas firmafest, nämligen:

  • Ett evigt egorunkande av företaget; tänk överentusiastiska säljchefer på speed.
  • Minst en kollega som spydde i en papperskorg innan klockan nio på kvällen.
  • Kollegor som fullständigt borta klev upp på scenen och stod och juckade i luften.
  • Kollegor som spillde ut vin, cider, öl och kaffe över bordet. En av dem lyckades spilla ut sin dricka sju gånger under samma kväll.
  • Smått pinsamma chefer som inte visste om de skulle prata svenska eller engelska, så det blev varannan mening.

En mycket trefvlig afton!

Den börjar snart att bli ett problem.

Kollega: *pratar med en kund* Nä, jag vill inte ge några såna förväntningar.
Jag:
Kollega: Det kommer bara att bli en massa frustration sen när det spräcks.
Jag: THAT’S WHAT SHE SAID! *sträcker upp båda armarna som en vinstgest*
Kollegor:
Jag: Jag är här hela veckan.

Någon har med sin unge till jobbet idag. Få saker stör mig mer än när folk tvunget måste ha med småbarn hit. Ja, jag vet att det kan vara knepigt när man själv jobbar heltid, men man får väl för satan lämna in ungen till mormor och morfar, farmor och farfar, nåt akut-dagis eller hundgård eller vad som helst! Bara inte hit. Det här är ett syndens näste där vuxna diskuterar Musta, geggveck och penispiercingar. Det är inget ställe för ett barn!

Nu har barnet i fråga skrikit ”Jag vill inte!” typ 20 gånger. Jag vill inte heller, kid, men jag måste för att tjäna pengar.