Kategori

Blogg

Kategori

Allt som hör till denna fantastiskt fantastiska blogg.

För det första vill jag typ beklaga mitt tidigare emo-anfall till inlägg. Det känns mycket bättre nu. Don’t get me wrong, jag känner verkligen att folk i allmänhet inte tycker om mig. Att de tycker jag är OK på sin höjd, men aldrig gillar mig. Men! Det känns bättre. Jag tror att vädret gör mycket – även om det för tillfället är vinterklimat igen – och att jag kommit in lite bättre på jobbet.

Men till saken.

Såhär är det. Eftersom jag i princip lagt ner bloggen pga för få läsare, för mycket näthat (tjejer kan också näthata – who knew?), och att ingenting händer i mitt liv, så har jag fått upp ögonen för ett annat bloggprojekt. Jag vill skapa en internationell blogg/webbsida om nörderi! Jag tänker mig en sida där jag bloggar om spel, film, nördprylar, samlarsaker, osv. Komplett med en del streaming av spel jag spelar, lite videor, osv. Jag tror att det skulle kunna bli bra och kul.

Och missförstå icke – jag förväntar mig inte miljoner läsare. Jag blir inte nästa Pewdiepie. Men på en internationell sida på engelska kan jag nå ut till så många fler. Även en halvdassig internationell blogg får fler läsare än en hyfsat bra svensk sådan. Jag känner att jag nått vägs ände med att blogga i Sverige. Jag är rätt rolig, ja, men inte tillräckligt radikal och om jag skriver om nåt kontroversiellt kan jag sedan inte ta den obligatoriska kritiken som tillkommer.

Från början tänkte jag mig en nyhetssida om nördiga ämnen, men efter att ha börjat skriva lite inlägg om det insåg jag att… det inte är så kul. Jag brinner inte för att skapa clickbait-inlägg om en stor mängd ämnen när jag själv bara är intresserad av vissa av dem. Så jag har bestämt mig för att skriva mer utifrån min egen synvinkel. Den första stora frågan är om jag borde:

  1. Ändå skapa någon slags nyhetssida, tänk typ kotaku.com, med objektiv information om saker som intresserar mig. Jag tycker förstås att det är roligast att skriva utifrån mig själv, men samtidigt är det kanske dumt att låsa in sig på sig själv. Kanske kan blogg-biten vara en del av nyhetssidan? Jag vet inte.
  2. Fullt ut lansera mig själv som sidans medelpunkt, och blogga om mitt eget liv tillsammans med nörderiet. Jag vill ju börja streama lite spel och sånt, men med denna approach skulle den biten bli väldigt central. Kanske för central?

Och sedan till det andra stora problemet, och det är här det börjar bli löjligt på riktigt. Domännamnet. Det är helt sjukt – jag klarar inte av att välja domännamn, bli nöjd, och sedan köra på det. Jag har funderat från och till angående det här i flera år nu. Flera år! FLERA ÅR!!! Här kommer en liten lista på domännamn jag registrerat bara det senaste året,  för att illustrera sinnessjukdomen.

  • geekcravings.com
  • geekhunger.com
  • geekflame.com
  • hypedig.com
  • hypello.com
  • geekswede.com
  • geekapex.com
  • geekbent.com
  • kekepop.com
  • winhype.com
  • geekwatcher.com
  • manaflare.com
  • geekindeed.com
  • mrwerner.com
  • thewerner.com
  • arcaneflare.com
  • manablast.com
  • hypestrike.com
  • hypegrade.com
  • hypesome.com
  • hypeforge.com

Det här är bara en liten del av den 55 domäner långa listan. 55 domäner på ett år! Det är en sisådär 7000 kr i registreringskostnader och en fullständigt ENORM mängd velande från min sida. Glöm sen inte att varje namn har föregåtts av mycket brainstorming där jag skrivit upp alla domäner jag gillat och sedan valt ut en eller två. För ungefär en tredjedel har jag faktiskt börjat koda sidan, kanske skrivit 1-5 inlägg, och sedan börjat tycka att namnet låter fånigt och gett upp. Repeat.

Och alltså… Jag tror på riktigt att det är nån slags psykisk ohälsa med i bilden. Min veliga och osäkra personlighet hör säkert till saken, men också en känsla av att inte våga binda upp sig. Inte våga släppa allt och bara satsa på något. Och har jag någonsin tyckt något är bra så har jag frågat runt på nätet, fått negativ kritik (vilket kanske t.o.m bara varit trollande från deras sida), och då gett upp. Hela tiden det här med att bry sig så ofantligt mycket om vad andra tycker. Jag vet ju att namnet egentligen är struntsamma. Man kan ta vad som helst! Vad fan är google? Vad fan är flickr? Vad fan är instagram? Men för mig är det nån sorts prägel på perfektionen. Det måste bli ett namn som alla älskar.

Det blir heller inte lättare att hitta ett bra namn när man har det här med semantisk mättnad. För de som inte känner till begreppet: Testa att läsa ordet ”saken”. Upprepa det för dig själv 30 gånger. Saken… Saken… Låter det inte fånigt? Är det svenska? Är ”saken” ens ett riktigt ord?

Så… Ja. Såhär ligger livet till just nu. Jag blir deppig av att jag har många bra idér och ämnen jag vill skriva om, men inte kommer till skott eftersom jag inte lyckas hitta det där namnet som åtminstone har någon liten potential att slå igenom.

Vad tror ni? Vilket av ovanstående namn tycker ni är bra? Har ni något annat bra namn på sidan, eller tips som skulle passa? Kommentera eller maila mig vettja! Det finns risk att jag inte svarar pga mycket jobb, dålig ork, och allmän tankspriddhet just nu – men jag blir superglad för alla som har lust att bolla idéer med mig.

”Men, vad är nu detta? Du skriver att du ska sluta blogga och sen bygger du om hela sidan? ÄR DU FRÅN VETTET KARL?!”

Ja jag vet, det är lite märkligt. Men jag greps av en kort stunds sug att jobba på bloggen, och det här är produkten. Jag lovar inga större förbättringar vad gäller hur ofta jag skriver, men det här är alltid något.

Nyheter:

  • Responsiv design! Nu kan man läsa bloggen på diverse olika skärmstorlekar – inklusive mobiler – utan att allt ser ut som en skål med bajs.
  • Oändlig scrollning! No more ”nästa sida”.
  • Andra spännande detaljer som får det att fullständigt VATTNAS i era munnar.

Bra? Dåligt? Buggar?

Undertecknad, anno 2015!
Undertecknad, anno 2015!

26 Mars 2015
Stockholm

Det är dystra tider för den här bloggen. Jag vill inte slå på stora trumman och säga att den är helt nedlagd, för rätt som det är får jag lust att dela med mig av nånting igen. Men just nu… not so much.

Anledningen är flera:

  • Jag har fått jobb som drifttekniker på NOCen (nätövervakningen) på det företag jag jobbat på de senaste fem åren. Awesome hittills. Om två veckor börjar jag köra nattpass en tredjedel av tiden. Får väl se hur det går, men än så länge känns det hur bra som helst. Dock tar jobbet en hel del tid.
  • Det händer inte så mycket spännande saker i mitt liv längre. Det är vardag, på gott och ont.
  • Jag har eventuellt lite andra webbprojekt att jobba med. Ett som kanske kan bli större och generera lite mer intäkter, vilket osökt leder mig in på den sista punkten.
  • Nu har jag bloggat relativt flitigt här i nästan åtta år. ÅTTA ÅR! Resultatet av det är ungefär 300 besökare om dagen. Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli någon ny Kissie, men det hade varit roligt att bli lite mer känd i bloggosfären. Jag hade kanske behövt vara lite mer radikal, men varje gång jag skrivit något kontroversiellt har jag inte klarat av de negativa åsikterna. Jag skrev negativa saker om radikalfeminism för ett tag sen. Sen blev jag kallad kvinnohatare och fick flak från diverse håll. Nånstans där dog mitt intresse för bloggen, Birro-kränkt som jag ibland blir.

Och för att spä på hela denna misär, nu när vi ändå är igång, så kan jag med en klump i halsen meddela att det ICKE blir någon Eurovision Song Contest-liveblogg i år. Jag ska nämligen jobba natt den 23/5, när finalen sänds.

Jag kommer säkert skriva här igen nån gång, ska ni se.

För pressackreditering, intervjuförfrågningar och spontant nakenbildsskickande, vänligen kontakta:

Daniel Werner
daniel snejbel-ej danielwerner dått se

Just nu är kommentarsfunktionen på bloggen rätt fucked up. Den hade plötsligt stängt ner sig själv häromdagen, varpå jag aktiverade den nån timme senare. Då hade det kommit in några kommentarer, som vägrade följa med tillbaka när jag återaktiverade det hela. Så då synkade jag kommentarsdatabasen flera gånger, vilket nu resulterat i duplicerade inlägg. Felsökning pågår, för den som bryr sig.

Jag blir så trött på teknik ibland. Varför kan inte bara saker fungera?

Nu vill jag gå på dejt hörni. Med nån riktigt vettig tjej, alltså (inte ”vem som helst, bara jag får hångla nuuuu!!!”, vilket folk alltid tror så fort man meddelar att man längtar efter nånting relationellt). Men det händer ingenting, och jag känner inget större intresse från någon jag pratar med. Bara ytliga diskussioner om hur läget är och hur helgen har varit. Håll käften och bjud ut mig istället! Det verkar som att det finns nån generell uppfattning om att killen hela tiden ska ta alla initiativ till att ses. Antingen det, eller så är jag helt enkelt inte så intressant på marknaden. Oavsett så får det mig att känna mig väldigt, väldigt oattraktiv.

Nu har tre personer med potential sagt samma sak inom loppet av några månader, och det skrämmer mig. De har sagt att de inte är säkra på att de vågar träffa mig, eftersom de är rädda för att bli uthängda på min blogg. De tror på fullaste allvar att de måste prestera, för om det blir konstig stämning eller om de gör bort sig på något vis, då kommer jag att skriva elakt om dem. Det är helt sinnessjukt. Så här kommer fem viktiga punkter som man måste förstå:

1. Jag skulle aldrig blogga om någon jag träffar, om hon inte är med på det.

2. Det jag tidigare skrivit om dejter har liksom utspelat sig för runt tio år sedan. TIO ÅRS preskriptionstid måste väl vara okej i alla fall?

3. Jag har alltid försökt att vara så diskret som möjligt. Tidigare har jag skrivit ut förnamn, i fortsättningen blir det bara första bokstaven i namnet.

4. Det jag skrivit på den här bloggen har ALLTID varit med fokus på humor och självdistans. Jag har med handen på hjärtat aldrig försökt att vara rent elak mot någon.

5. Hur elak och dum i huvudet tror ni att jag är egentligen? Jag är ingen empatilös sociopat. Jag har själv läst saker om mig själv som gjort mig ledsen. Jag vet hur det känns. Hur illa jag än tycker om någon så kommer jag aldrig att känna något behov av att hämnas på bloggen.

Nu kommer säkert någon scanna igenom alla 2026 inlägg för att hitta ett inlägg där jag brutit mot ovanstående. Sorry i så fall. Jag har bloggat sen 2005, även jag har mognat en del sen dess. Vid ETT tillfälle vet jag att jag bloggade om en tjej som hade aspergers, och skrev att jag aldrig vill gå på dejt med nån med aspergers igen. Det var att gå över gränsen, och jag har både tagit bort inlägget och bett om ursäkt till henne. Det här var kanske 2009 eller nåt.

Poängen är hursomhelst att jag inte kommer att hänga ut en enda människa som umgås med mig, det kan man känna sig trygg med. Nu kanske ingen vill skeda med mig ändå, men nu vet ni alla fall hur det ligger till.

Mitt senaste inlägg kan möjligen vara det hemskaste nånsin. Jag har nog skrivit mer självutlämnande saker, men det känns så galet intimt på nåt vis. Kollegor jag inte alls har någon verbal snusk-relation med har gillat inlägget. Vad har jag gjort?! Jag har skapat ett monster!

Vilka förväntningar på kommande inlägg, dessutom. Det kommer ju att bli fullstända UPPLOPP på gatorna om jag inte fortsätter i samma stil. Herregud.

Så därför får jag nu panik-blogga om nånting annat, för att täcka upp skadorna lite. Så… eh… Salahuddin kräktes igår. På marmorskivan ovanför elementet. Jag var nästan säker på att han skulle spy ner i elementet, och göra det omöjligt att rengöra, men han lyckades faktiskt pricka skivan perfekt. Bra jobbat, Salahuddin!

Och nu har ni glömt det andra va? Ooooookidoki!