Nu känner jag att jag måste skriva av mig om en sak. Ännu ett vykort från människans utsatthet. Det är det här med toalettpapper.

På mitt jobb har vi en hållare med ett gäng toarullar inuti, så om man tar slut på en rulle faller nästa ner och tar dess plats (revolverprincipen, vilket det förvisso inte alls är men som jag ändå skriver i brist på bättre). Problemet med den här lösningen är att man måste ta i ganska hårt för att rullen ska göra det den är ämnad för – rulla. Och eftersom pappret trots allt är gjort av papper så har det väldigt lätt för att släppa.

Detta är ett ENORMT problem för mig, och det är det som leder till den situation som inträffar så ofta.

Man har varit på toaletten, och ska ta en bit papper. Men pappret går av innan man fått mer än ett ark. Ett ark går inte att torka sig med, det är för lite. DEN KÄNSLAN. Den prekära situationen; en blandning av irritation och skam. Då tar jag alltid arket och kastar direkt i toaletten, utan mellanlandning mot min kropp. Och jag vet inte varför detta får mig så full i skratt. Jag får en känsla av att jag bara matar toaletten med papper.

Är det någon som förstår mig eller svamlar jag bara?

1 kommentar

  1. Daniel, du är så bedårande!!! Tänk att även gossebarn kan ha dasspappersproblem, stor tumme upp för det! Må du ha många sådana i framtiden så jag slipper känna mig ensammast i världen om detta! 🙂

Skriv ett par väl valda ord vettja!