Jag fick plötsligt en enorm lust att fortsätta skriva på min bok ”Dissar vi minns”. Och ja, boken lever fortfarande. För er oinsatta så är det någon slags tragikomisk resa i mitt kärleksliv genom åren.

Frågan är bara hur jag borde genomföra det hela. Bör jag ta med de riktigt tragiska delarna som inte innehåller någon komik, eller bara fokusera på att få allt med självdistans och en rolig underton? Och borde jag dela upp allt i kapitel beroende på tjej och kärlek, eller ska jag skriva allt i en lång rad?

Vad tycker ni?

2 kommentarer

  1. Det kanske kan fungera som någon sorts terapi för att bearbeta allt det tragiska!

  2. Klart du ska ha med allt, även det tragiska. Är du inte Sveriges mest utlämnande, eller hur var det nu?

Skriv ett par väl valda ord vettja!