Jaa hörni. Jag är ledsen, men den här bloggen kommer nog inte att vara så rolig under en tid nu. Den lär mest vara ”hur det är att vara singel och känna sig ensam”. Den unge Werners lidanden, i namnets riktiga mening.

Jag har nog aldrig varit såhär ledsen förut. Jag är väl bekant med att vara deprimerad, och ångest är något jag trilskas med varje dag. Men såhär hundraprocentigt uppgiven… det är något nytt. Dels för att jag inte får vara med Micaela, och dels för att det inte känns som att jag kommer att träffa någon som henne igen.

Jag går runt som en osalig ande både hemma och på jobbet. Hemma kommer gråtattackerna plötsligt och kan hålla i sig i timmar om det vill sig illa. Ingenting känns kul. Och på jobbet är det nästan ännu värre, där jag mest sitter och tittar ut genom fönstret. Kan inte äta nånting, och magen har totalkollapsat, allt bara rinner rakt igenom. Jag har blivit sjuk av abstinens.

Som tur är så har jag min hjärna, som är på min sida… I wish. Jag plågas av minnen av hur lycklig jag har varit den här sommaren, och tankar på att jag skulle ha bjudit till mer. Varför följde jag inte med på den där promenaden? Varför njöt jag inte mer av att bara få umgås med henne? Och framför allt: Hon ville att vi skulle jobba med min självkänsla, och tog fram material och hemuppgifter – men jag bara slog bort allting. Varför gjorde jag så? Jag är så jävla dum i huvudet, och nu sitter jag ÅTER igen och darrar på läppen.

Nu först vill jag ju jobba på det här, men nu får jag göra det själv. Jag hade behövt henne vid min sida för det här, men nu har hon – och vi båda, antar jag – gett upp. Vi har öppnat Pandoras ask, och det finns ingen återvändo. Nu måste jag klara det här själv på något sätt. Jag vet att jag har det ganska bra egentligen; jag har jobb, lägenhet, pengar så jag klarar mig för dagen, och har alla lemmar i behåll. Men ändå tycker jag att livet känns så fruktansvärt tungt hela tiden. Jag hade behövt hennes livsglädje och energi för att orka.

Nån gång kommer nog detta att bli bra, men just nu är det totalt mörker.

8 kommentarer

  1. Charlotte Svara

    När du skriver att du hade behövt hennes livsglädje, så känns det som att det kan vara en del av uppbrottet med flickvännen, men också ditt eget mående. Hon behöver ju sin livsglädje själv och att lägga sitt välmående på en annan person är ingenting som fungerar i längden. Det blir intensiva euforiska perioder som slutar med sorg. Ett uppbrott från en relation är alltid jobbigt, men extra mycket om man tillåtit sig att lägga hela sitt liv i någon annans händer. Vi är inte halvor som väntar på att bli förenade och bli en hel person med en partner. Nu har jag läst din blogg i flera år och jag har kommenterat detta förut, men du behöver hjälp. Baserat på ditt skrivande lider du av grav ångest, lågt självförtroende och depression. Det är något du kan få hjälp med! Det är inte fult att ta den hjälpen, oavsett om det är medicinskt eller terapeutiskt och även om man provat förut, prova igen. Alla sorters terapi fungerar inte för alla. Jag vet inte om det är så att de enda du känt dig bekväm att dela känslor med är just en kvinnlig partner och det är därför du ser en partner som någon som kommer hjälpa upp dig, få dig att känna mening och glädje osv. Vad tror du själv? Du skrev nyligen att du ”borde” socialiserat mer etc för att förhållandet skulle hållit. Men vill du socialisera? Det är inte fel att vara introvert heller, du kanske behöver helgen för att hämta dig från den socialisering du gör under vardagen? Och var inte så hård mot dig själv, att jobba med självförtroende och sig själv tar tid, ett livslångt åtagande och är inget som sker över natt. Du var kanske inte redo för övningar, du kanske är det nu eller så är det fortfarande depression och ångest som tar över.

    • Jag vill socialisera. Jag vill bli en mer aktiv människa. Jag vet inte om jag skulle klara av det, men jag vill försöka.

      Kan liksom inte se mitt liv utan henne, får panikångest när jag tänker på det.

  2. lamapulla Svara

    kämpa på! du är säkerligen starkare än vad du tror 🙂

    • Daniel Svara

      På sikt kanske, men just nu kan jag inte det om jag ska lyckas komma över henne fullt ut.

Skriv ett par väl valda ord vettja!