harnalSingel i snart fem dagar, och den akuta panikångesten har övergått till något som lite mer kan liknas vid apati. Men inte helt utan ångest-inslag, naturligtvis. Annars vore det ju nästan genomlidbart.

Tårarna kommer fortfarande då och då. Det kan vara en struntsak som utlöser alltihopa, som att se ett kvarglömt hårspänne. Eller en strumpa. Varenda liten sak jag ser är från en tid då det fortfarande fanns hopp för vårt förhållande. Jag finner mig själv med att önska att någon eller något ville trolla tillbaka mig till dagen då jag senast såg eller kände saken i fråga.

”Ta mig bara tillbaka till när jag jag hörde den här låten sist. Då fanns det fortfarande hopp. Då var det inte för sent.”

Det som känns allra jobbigast nu är känslan av att jag sumpade det hela. Att Micaela var min väg till ett mer socialt och aktivt liv, men att jag inte tog chansen eftersom jag ville sitta inne och glo på TV. Tänk om det var jag som hade fel hela tiden? Att jag nu har valt vägen till ett betydligt tråkigare liv? Att hon var unik som verkligen trodde på mig, och inte gav upp i sin strävan att dra med mig ut på äventyr, och att jag borde ha tagit vara på den möjligheten.

Jag har bara så svårt att se hur någon skulle orka ta sig an mig igen.

2 kommentarer

  1. Jag vet att det sista man vill höra i hjärtesorg är klämkäcka floskler speciellt inte från människor som inte känner till alla fakta. Men. Nej hon var mest troligt inte din sista biljett ut i ett socialt liv på förhållandetåget. Låter som ni var väääldigt långt ifrån varandra i det avseendet och då blir det ju ett för stort hopp för er båda att mötas nånstans på på mitten. Så här kommer floskeln: Det kommer finnas andra! Både andra personer och sätt att ta dig ut, upp och iväg. Kämpa på Danile! Kramen

  2. Uppbrott är bland det värsta som finns att genomlida, det gör ont i hjärtat att läsa det här inlägget. Men man brukar ju säga att allt ont för med sig något gott. Kan det vara så att när du har sörjt lite, så kanske själva uppbrottet blir ett wake up-call på att du faktiskt vill ha ett lite mer socialt och aktivt liv? Oftast är allt beroende på ens egen vilja till förändring, andra människor kan tyvärr inte fixa allting åt en. Jag förstår om det just nu känns som att det är totalt omöjligt och att du har noll lust att ens försöka, just nu. Men om ett tag, när det inte gör ont varje minut, så kanske du hittar både viljan och orken?

Skriv ett par väl valda ord vettja!