Ibland får man ryck, go’ vänner.

Idag städade jag. Jag kände att tiden var inne. Så det blev till att plocka undan saker från diverse bord, spruta Ajax Professional på diverse bord, samt torka diverse bord. Och så självklart den i det närmaste ritual som innebär att tömma den legion av colaburkar som tappert infunnit sig på Dagen D. För att sedan gå iväg och panta dem.

När jag pantat burk nummer sex fastnade den i maskinen. Det lät fruktansvärt och svetten började så smått att lacka i pannan. ”Botten först!” stod det på en lysande gul lapp, men jag hade gjort tvärt om för att ”det alltid fungerat förut”. Det är ett extremt kundaktigt sätt att tänka, jag vet. Jag skäms. Men så var det. Så maskinen lät en stund, jag svettades, maskinen lät ännu värre, sen åkte burken en bit längre ned och maskinen klagade om möjligt ännu högre. Sen fick jag två kronor för besväret. Ka-ching! Nästa burk hände precis samma sak med, trots att jag stoppade i den på rätt sätt. Jag gick då, likt hunden från spyan, till nästa maskin.

När jag var klar hade jag skrapat ihop 11,50. Det var inte så många burkar den här gången. Jag gick fram till kassörskan, plockade åt mig ett paket ”Stimorol Fresh Zone” och ställde det triumferande på rullbandet. Kassörskan frågade om jag hade medmera-kort, jag sade nej, och lämnade fram pantkvittona.

Daniel: Jag kan skänka resten.
Kassörskan: Va?
Daniel: Ja, skänka. Eller måste man göra det innan man får kvittot?
Kassörskan: Så. *ger mig växeln i handen och ser oförstående ut*
Daniel: Näej… Skänka. Man kan ju göra det.
Kassörskan: Jahaaa… Ja du kan göra det i burken där borta.
Daniel: Okej, då kör vi på det! *lägger 1,50 i burken*

På hemvägen tappade jag lock-delen av det plastemballage som skyddade asken. Jag såg var det landade på marken. Det var en bit ifrån mig. Jag plockade inte upp den. Jag stod där, med tuggummiasken i ena handen och nyckelknippan nästan hånfullt dinglande i andra, framför passéravläsaren. Lampan blinkade till, och jag hörde hur porten öppnades. Nu hade jag bara några sekunder på mig, innan den skulle låsas igen och allt skulle vara förlorat. I en tusendels sekund genomgick jag en inre kris. Vända mig om och göra samhället en tjänst och i patriotismens anda genomlida ytterligare sekunder i kylan, eller öppna dörren och riskera att förlora mig själv? Jag gick in. Hem. Hem till min trygga sfär, och än är jag i behåll. Men hur länge till?

(Erkänn, ni ryser av all dramatik!)

Skriv ett par väl valda ord vettja!