Om alla stockholmare med månadskort åkte lika mycket kollektivt som jag gjorde i fredags så skulle SL gå i konkurs.

Efter jobbet, när helgen precis blivit ett faktum, var det sagt att jag, Patrick och Isberg skulle ut på krogen. Men först skulle vi alla göra andra saker. Isberg skulle på en annan fest, Patrick skulle förfesta hemma med sin tjej, och jag skulle träffa pappa. Men eftersom jobbet slutade tidigare så hade jag först inget att göra. Jag hängde då med dem hem en stund först för att slå ihjäl lite tid.

Sen åkte jag till Odenplan och åt på restaurang med pappa och farmor. Det var jag, far min, farmor, Per-Olov, min faster Margareta, och hennes kompis Ninni. Mucho trevligt. Var någon slags buffé av outforskad karaktär, men sjukt gott! Oxfilé, fläskfilé, kycklingfilé. Råstekt potatis, bakad potatis, potatisgratäng. Champinjonsås, pepparsås, bearnaisesås. Inget skit, utan hög kvalitet och en kock som skar upp allting åt en. Allt för 149 kronor! Nu låter det som den sliskigaste av reklamer, men jag menar… Fan, om jag bodde på Odengatan skulle jag käka där varje kväll.

Grejen med middagen var lite den att jag skulle uppvaktas i efterskott, har ju precis fyllt år. Av pappa fick jag pengar till en dammsugare, men farmor är lite rolig med presenter. Hon fyller i princip en bärkasse med småsaker hon tycker verkar kul. Så jag fick en tavla, en värmeljuslykta, ett påslakan, ett hemmagjort kort, en ask noblesse och ett paket tutti frutti. Det sistnämnda för att hon såg det i en affär och tänkte på farsgubben min. Ja, det stämmer. Han var med i det för länge sedan. Programserien som senare skulle kulförklaras som det sämsta påfundet genom tiderna. Men det roligaste var hursomhelst tavlan, det var en inramad blyertsskiss av ingen mindre än Elis Werner, min farfars far. Han var arkitekt, och bilden föreställer någon gränd i frankrike. Ca 100 år gammal är den, så om jag skulle bli sådär sentimental folk alltid blir i filmer så skulle jag kunna säga att man absolut känner historiens vingslag. Men jag är ju inte särskilt sentimental av mig, så jag säger ”diddladoddeli” istället.

Efter det ringde jag Patrick, han och tösen satt på McDonalds. Ingen var hemma, så jag kunde inte lägga grejerna där. Det var bara att åka hem, och passa på att inmundiga en Smirnoff ice, duscha och byta om till skjorta, slips och snedlugg kvällen till ära. Rätt hett om jag får säga det själv.

Sen bar det väg in till stan igen. Jag ringde Patrick för att ta reda på var de var och hur jag skulle ta mig dit, men han svarade genom att kräkas i luren i fem minuter. Ät inte på McDonalds i… Ja, var de nu var. Ät inte på McDonalds överhuvudtaget. Jag gick till stället, Claras (där jag några år tidigare gjort bort mig när jag raggade på Malin, kan tilläggas)… Yeeesh. ENORM kö. Jag hade inte ens sett så mycket folk på vykort förut. Patrick och tösen ville inte dra vidare då de precis kommit in, så… Ja. Hemgång.

Fredagens strapatser:

-> Till stan
<- Till Patrick och Isberg
-> Till stan
<- Hem och duscha
-> Till stan
<- Hem och sova

Det har hänt en sak förresten. Vet dock inte vad jag ska säga än, det är lagen om alltings jävlighet har jag fått för mig. Om jag skriver något så är jag för på, och om jag inte gör det så verkar jag ointresserad. Så jag säger helt enkelt som jag känner: Jag tycker att det verkar väldigt lovande. Och det gör mig glad inombords. Så får vi se vad som händer. 🙂

Skriv ett par väl valda ord vettja!