Ja, hörni. Det här med julen.

När jag var liten var julafton årets höjdpunkt. Jag minns tydligt hur jag kunde vakna redan vid sextiden (då menar jag alltså runt klockan sex; jag blev inte antastad som barn) och gå in och väcka mamma som vänligt men bestämt sa åt mig att sova lite till. Sen lade jag mig i sängen och stirrade i taket i någon halvtimme, för att repetera proceduren. Nån gång vid åtta-nio fick jag äntligen kasta mig över de julklappar som låg under granen. Visst älskade jag julmaten och gemenskapen också, men julklapparna var ändå drivkraften. Som för så många andra barn.

Såhär i vuxen ålder är det väl… inte lika roligt. Jag har en väldigt liten familj, vilket innebär få klappar och ganska lite gemenskap. Julmaten får jag mest ångest över, eftersom jag i allmänhet tycker att det är jobbigt att sitta till bords och äta.

Men det värsta är den genomborrande känsla av ensamhet som jag inte kan hjälpa att känna. Det spelar faktiskt ingen roll hur många familjemedlemmar som sitter vid bordet. Hur mycket de kramar om mig och säger att de tycker om mig. Hur många eller hur dyra julklappar jag får. Känslan består; en känsla av att jag inte riktigt hör hemma nånstans.

Jag anar att det är tvåsamhet jag längtar efter. Jag är visserligen ingen psykolog, men det känns inte som att det behövs heller. De få gånger jag varit i ett (fungerande) förhållande har inte den här känslan funnits. Go figure.

Jag gjorde det ödesdigra misstaget att gå in på Instagram, såhär en julaftonsmorgon. En enda stor kavalkad av bilder på par som klär granen, par som önskar oss alla en god jul, par som glatt visar upp sina välutrustade hem som bara osar av mysighet, par som håller varann i handen, par som pussilipussas, och par som goseligosar. Här par, där par, överallt par par.

Jag vill också bli en del av ett sånt par, nån gång. Då tror jag att jag skulle kunna bli lycklig på julen, på riktigt. Och kanske även annars. Jag har inte gett upp, än kan nog det här bli bra.

10 kommentarer

  1. Jadu Daniel.
    Jag känner igen känslan och den är inte så kul.
    Hoppas du ändå får en bra jul.

  2. Jag känner igen mig också Daniel. Jag sitter ensam med två föräldrar som inte är som dom brukade vara. Sjuka fysiskt och psykiskt. Så du är inte ensam. Kram från mig. Imorrn är det äntligen över. Kram från Any.

  3. Alexander Svara

    Det är så fruktansvärt mycket skryt på julen, alla som jag vet har en riktigt god jul delar inte den alls lika mycket som dom jag vet har en dålig jul, det är väl en av anledningar som gör att dom tycker att det är viktigt att andra måste ”se” att dom har en bra jul.

  4. Jag VET precis hur det känns och man kan liksom inte låta bli att bli lite ledsen över det =/

  5. Läste dina tweets… Det jag inte riktigt förstår är att du verkar tycka att tjejer som avfärdar dig pga att du mår som du mår, är elaka. Jag upplever det som att du tycker att du är en så himla schysst kille och bara därför borde tjejer ge dig en chans, trots att din personlighet inte passar dem i smaken. Sedan läser jag att du inte vill träffa tjejer om de inte är normalviktiga alt. smala, för du tänder inte på något annat. Hör du inte själv hur det låter? Kvinnorna ska acceptera dig med hull och hår, men du vill inte ens titta åt dem som du har avfärdat som överviktiga, vart den gränsen nu än går. Jag menar, om det är okej för dig att helt öppet avfärda attribut som du finner osexiga, så är det ju okej för det motsatta könet att göra likadant mot dig.

    Kanske dags att vidga dina vyer lite? Du behöver ju inte gå in i varje konversation med baktanken om att du ska få ligga, det är så himla uppenbart och DET om något är avtändande.

    Att sitta hemma och bygga lego kanske inte är bästa lösningen alla gånger, för då blir din ensamhet än mer påtaglig, varför inte gå på dejt med någon som du faktiskt klickar rent personlighetsmässigt med, du verkar ju få respons ganska ofta här genom bloggen? Du behöver ju inte göra det för att få sex, det kan ju faktiskt vara trevligt med sällskap öht. Vänskap är ovärderligt!

    Jag har läst din blogg ganska länge och trots att vi sagt upp vår ”bekantskap” så har jag ändå kikat in då och då för att se hur det går för dig, något hos mig hoppas ändå att du ska må bra och ta dig vidare i livet. Men det har gått ett par år nu och du kör fortfarande fast och jag undrar vad som krävs för att du ska ta dig ur den där onda cirkeln själv, för oftast kommer ingen och drar upp en, det är sådant man måste fixa på egen hand. Det är en jävla klyscha, men man måste ta tag i sig själv. Har också mått riktigt riktigt dåligt, men det hjälper inte att sitta hemma och tycka synd om sig själv. Man måste komma ut! Anmäl dig till någon kvällskurs som du tycker är intressant eller börja helt enkelt att plugga på universitet, ta ledigt från jobbet en termin! Gick du inte på någon typ av teaterkurs förut, kanske något att återuppta annars?

    • Daniel Svara

      Tack för din kommentar.

      Jag har väl inte någonstans sagt att tjejer som avfärdar mig pga min självkänsla är elaka? Jag tycker bara att det är trist. Jag upplever att det händer ganska ofta, vilket såklart blir jobbigt efter ett tag. Speciellt när det gäller nånting som är svårt att jobba bort (vilket jag efter åratals försökande har mandat att säga).

      Men jag har aldrig beskrivit dessa tjejer som ELAKA. Men tråkigt är det. Lika tråkigt som vissa tjejer naturligtvis får tycka att det är när jag säger att jag inte gillar övervikt. Men det är ju ändå nånting som jag måste få vara ärlig med (trots att det är lite tabu att inte gilla övervikt). Så tjejer får absolut dissa mig pga min låga självkänsla om de vill, men det jag inte tycker om är när de rakt ut säger att låg självkänsla är osexigt. Sure, de får tycka så, men det är ganska taskigt att säga det till nån som uppenbarligen har issues med sådant. Och att jag skrev att jag inte tänder på övervikt på Twitter är inte samma sak som att rakt ut säga till någon att detta inte kommer att funka för att hon är för tjock.

      Gällande att jag ”bara sitter hemma och bygger lego” istället för att gå ut och roa mig, exempelvis på en teaterkurs, är pga att jag utvecklat en viss social fobi. Jag försöker fortfarande anpassa mig till att befinna mig på jobbet 8-17 utan att få ångest, så krogen/teaterkurs/annat är just nu överkurs. Jag måste göra detta i min takt.

      Folk verkar tro att jag gillar att sitta hemma och bara gnälla, men tvärt om försöker jag jobba på detta precis så mycket som jag bara kan och orkar.

      • Daniel Svara

        Also: Jag går verkligen inte in i varje diskussion med baktanken om att få ligga. Ja, jag har en enorm sex-humor (som vissa säkert tycker är astöntig, men sån är jag), och också en enorm sexualdrift vilket såklart påverkar sinnesstämningen. Men jag är ute efter den rätta, eller nåt som har potential att bli den rätta. Inget annat.

        Jag tror och hoppas att folk inser att det finns mer under ytan än mina skämt på twitter och i bloggen.

  6. ”det måste ha varit en viss sorts tjejer.”
    ”Japp, den elaka sorten! :)”

    Men hur som helst. Klart att man kan säga att man inte gillar överviktiga tjejer, men att ändå döma ut överviktiga bara för att de är överviktiga är ju också rätt trist inställning och det är lite det jag syftar på när jag menar att du bara verkar gå in för att träffa en potentiell partner (och hur mycket är övervikt, 5-10-15-20 kg?), när du faktiskt verkar vara i behov av vänskap också. Tvåsamhet är inte svaret på allt anser jag. Minns att du skrivit en lista här på bloggen också och jag kan verkligen inte sluta tänka på alla som läser och kände att de inte duger, precis som du själv kanske känner att du inte duger för att du mår dåligt, något som också är väldigt tabubelagt i vårt samhälle, speciellt när det gäller män. Även om du bara skriver det på twitter eller din blogg, så är det ju genom just dessa som många hittar dig, du kanske till och med länkar hit genom medlemskap på olika communities. Så det blir ändå lite ”är du tjockis, don’t bother” liksom.

    Jag kan relatera till din sociala fobi, men faktum kvarstår att det blir värre när man isolerar sig själv. Det ÄR riktigt jävla jobbigt att ta sig ur det där hålet, men man måste, för annars kommer man fastna. Det finns bra hjälp att få om man söker den.

    Jag tycker du ska fundera på KBT… Hittade även detta: http://sv.wikipedia.org/wiki/Internetterapi och det kanske kan vara något att kika närmare på som ett första steg?

    Har alltid tyckt att du verkar vara en bra person och trots att vi har väldigt skilda åsikter, så vill jag ändå väl och jag önskar dig all lycka.

    • Daniel Svara

      Ja, de som säger sånt direkt till en tycker jag är elaka. Precis som att jag skulle säga ”Nä, jag är inte intresserad pga att du är för tjock.”

      Fast människor är olika. Jag har dejtat flera med 10 kgs övervikt, och kanske mer – är dålig på att gissa folks vikt – men jag tycker att det är ett problem. Säger kanske inte att det är helt kört, varierar från fall till fall, men det är ändå ingen preferens jag har utan mitt ideal är smal till normalvikt. På dig låter det som att jag måste gilla ”tjockisar” (för att använda ett lite fräckt uttryck). Det måste jag inte alls, jag är inte särskilt kräsen vad gäller utseende på tjejer, förutom just kroppsvikten. När folk säger att de inte tänder på korta män är det okej, men så fort nån säger att de inte tänder på tjocka kvinnor (och män, gissar jag) så är det helgerån.

      Och Moa, jag uppskattar dina fina ord och att du försöker, men det känns som att du inte tror att jag har gjort nånting utan bara funnit mig i att må dåligt. Jag har gått KBT hos tre olika terapeuter bara de senaste åren. Jag har testat två sorters mediciner och fått utskrivet en tredje (som jag inte vill testa pga olika anledningar jag inte ens orkar ta upp).

      Säger inte att jag har gett upp, detta är en pågående strid, men liksom… Detta är ett work in progress.

      • Nej, alltså, jag menar inte att du måste gilla tjocka tjejer, utan att du kanske ska försöka att tänka bort hela grejen med att söka en partner och liksom försöka hitta fina människor att omge dig med. Även om du verkligen vill ha ett förhållande så är inte vänner fy skam heller, sådana man faktiskt umgås med på riktigt.

        Jag vet att du har försökt, jag har dock ingen aning om hur många behandlingar du gått på, varför har du t ex valt att sluta gå? Vad var det som kändes fel? Det låter som att du helt enkelt måste fortsätta söka hjälp. Hur som helst så hoppas jag att du inte ger upp.

        Ha en fin kväll!

Skriv ett par väl valda ord vettja!