Arkiv

augusti 2016

Besöker
salahddin-gastbloggar

Hej!

Mitt namn är egentligen Snose, men ni känner mig som Mahatabuddin Salahuddin. Jag har fyra ben samt svans, och är anställd som sällskapskatt hos Daniel. Nu är det nio år som står på CV:t, och i morse kände jag att det var en sån där dag då jag ville ge tillbaka lite av all den kärlek jag fått genom åren.

Men hur gör man det när man inte har egna pengar att köpa Lego för? Jag menar, ser det ut som att det finns fickor i den här dräkten eller (och aktieportföljen vill jag ju inte röra nu när det går så bra för Fingerprints B-aktie)? Jo, man ger bort lite av det absolut värdefullaste man har: Mat!

Kruxet är att man aldrig vet vad de blandar i Whiskasen nu för tiden. Det kan ju vara benmjöl och mjältbrand och allt möjligt. Så för att säkerställa att maten inte var förgiftad provsmakade jag först allting, för att sen leverera den – färdigtuggad och allt! Det gick väl nån halvtimme innan jag kände att allt var grönt och jag kunde skrida till verket. Först ställde jag mig bredvid sängen där han låg och sov, och började att klucka för att signalera att presenten var nära förestående. Han vaknade med ett vrål av tacksamhet, och höll sen kärleksfullt i mig medan jag placerade tre uppkastningar på parkettgolvet. Vid den fjärde och avslutande spyan slet jag mig loss och la den istället över en väska. Jag ville nämligen visa hur bra läder går ihop med kattmatsbrunt.

Jag tycker på det stora hela att Daniel verkar ha uppskattat gesten. Nu ska jag sova en stund medan han roar sig med gåvorna.

Vi ses!

Ett: Det här kanske en del av er inte bryr er ett dyft om, men jag känner att jag behöver skriva det för att inte glömma bort det så fort jag känner mig lite blogg-bortglömd: Idag sa Mikael Sol att han läser min blogg. Eller nä, han sa att han såg att jag börjat blogga igen, vilket torde innebära att han läser den. Jag vet aldrig hur seriös den mannen är, men om han nu läser den någotsånär regelbundet så… är det stort. Han är nog det närmaste jag kommer idoldyrkan av icke-sexuell karaktär.

Två: Jag tänkte ladda upp en video där jag framför diverse låtar via handfjärt. Men datorn hängde sig så, så det kan ni ju känna er blåsta på. Hoppas ni gråter nu!

De senaste två dagarna har jag varit på ett himla hemmafixarhumör. Tänk den som hade semester och sån här energi jämt! Nu är det bara fem dagar kvar av min, så sen lär jag väl återgå till att vara en Slö Salkow. Bloggen kommer jag dock inte låta dö igen; tvärt om lär det väl bli en massa trams från när jag jobbar natt. Förutsatt att inte det största nätverkshaveriet i mannaminne inträffar.

tv-kabellist

Igår tog jag tillfället i akt och begav mig till Clas Ohlson i Mall of Scandinavia. Där inhandlades först och främst en kabellist att ha under TVn. Jag har tänkt att skaffa en länge, men det var först när jag la upp bilden på mina väloljade ben som jag insåg hur fult det var utan. Så två meter list fick det bli, även om jag bara behövde 30 cm. Jag såg ut som en stavhoppare när jag gick hem.

Om jag nu får säga det själv så tycker jag att det blev awesome. Att så lite kan göra så mycket!

multiverktyg

Sen köpte jag ett multiverktyg för att äntligen ta itu med de där förbannade skruvarna i taket. Jag frågade en Clas Ohlson-person om råd. Han var grymt trevlig, men hade två tårar tatuerade i ögonvrån. Betyder inte det att man har mördat någon? Någon gånger två i detta fall? Jag tänkte att det var bäst att hålla låg profil, så jag lät bli att börja skrika och välta alla hyllor i affären.

Det blev en Cotech, Clas Ohlsons egna superexlusiva märke. Hantverkarna blev gröna av avund eftersom alla ville få äran att köra en äkta Cotech, åtminstone en gång i livet. Men jag gick girigt hem med min, och började såga av den första skruven. Eftersom jag tillhör det manliga släktet så läste jag givetvis inte instruktionsboken. Det ledde till att jag inte hade satt fast munstycket ordentligt. Det ledde i sin tur till att munstycket och rotorbladet flög iväg längst vardagsrummet. JAG KUNDE HA DÖTT!!!

talibandaniel

Så därför insåg jag ganska snart att jag skulle behöva nåt skydd om tanken var att överleva mer än tio minuter. Skyddsglasögon hade jag faktiskt redan, men… inte så mycket mer. Så i brist på annat fick det bli en halsduk omsorgsfullt virad kring skallen. Wallah!

Problemet var väl bara att det blev så IN i helvete varmt i den koja jag hade byggt till mig själv. Glasögonen började imma och svetten lackade i pannan. Arg blev jag också; det blir jag av nån anledning alltid när jag svettas. När jag t.ex bygger IKEA-möbler brukar det allt som oftast bli så att jag nån gång under bygget klär av mig naken, arg som ett bi.

bultar-i-taket-borta

Efter den första skruven var av gick dock det mesta som på räls, och vips var alla av. Lite slipande och spacklande senare kände jag mig väl relativt nöjd. Inte helt hundraprocentigt, men om några dagar ska jag väl slänga på ett lager spackel till, så blir det nog finemang.

Martin Timell, släng dig i grovsoprummet! TV4, det är bara att höra av er om ni behöver en konsult att kalla in i särskilt svåra byggen.

Ibland anar jag att jag är BEROENDE av att ändra designen på den här bloggen. Det är nästan roligare än att skriva inlägg. Nästan. Genom åren har jag blivit en jävla mästare på CSS, så det finns något mycket tillfredsställande med att börja med en liten Tabula rasa och sen långsamt flytta saker på rätt plats.

Så till frågan: Vad tycker ni, kära läsare? Ska jag satsa på att ha bloggen som den är nu – med en inläggskolumn och en sidebar med en massa skräp som jag egentligen inte behöver ha där. ELLER… ska jag satsa på en mer stilren design, med en stor kolumn?

Varför blir det alltid såhär? Jag planerar att bege mig nånstans, och börjar klä på mig, men fastnar framför TVn. Alltid bara strumporna på, för det är dem jag börjar med (Intressant Daniel-fakta #49462) för att sen fastna i något. Att klä på mig kan ta flera timmar!

För övrigt undrar jag om någon någonsin har skrivit ordet ”påklädningsprokrastinering” förut.

strumpprokrastinering

Under 2005 bloggade jag på Livejournal; nån sorts bloggportal-föregångare som det såvitt jag vet har gått åt pipan för sen dess. Det här var när jag precis hade blivit dumpad av min första flickvän Clarissa, och jag var totalt patetisk. ”Vadå, du är väl fortfarande patetisk?” tänker ni. Det kan förstås äga sin riktighet, men tro mig – det har varit sju resor värre. Jag läste igenom lite, och det var så att skämskudden åkte upp både en och tjugoen gånger.

Det var ett enormt velande fram och tillbaka, både från min och hennes sida, om hur vi skulle ha det. Skulle vi vara tillsammans eller inte? Skulle hon hänga med sin korpulente snubbe i England eller hänga med sin underviktige snubbe i Sverige (dvs mig)? Till slut, efter typ ett år, bestämde hon väl sig för det förstnämnda, och så var sagan om oss slut.

Till följd av att det verkligen var finito på riktigt bestämde jag mig för att göra en offentlig gest för att sätta punkt och gå vidare. Det var väl egentligen jävligt larvigt, och dessutom olagligt (nu när det är preskriberat kan jag skriva öppet om detta utan att vara orolig för tortyr och fängelse), men jag hade köpt två Bärry-yoghurtar. Finns Bärry ens kvar? Det var en sån där hyfsat stor bägare med lite sylt längst ner, som man kunde röra runt i och blanda det hela. Jag hade fått i uppdrag att köpa yoghurt till lunch inför hennes nästa besök, vilket nu alltså inte blev av. Så den offentliga gesten var att jag tog de där Bärry-bägarna, mitt i natten, och kastade ut dem från balkongen så de exploderade över en närliggande gräsmatta. Sen gick jag in och kände mig otroligt förlöst.

Jag bloggade om det lilla illdådet, och inom 24 timmar hade jag fått en anonym kommentar. ”Här är en liten bild på dramat”, och så en egenfotad bild på yoghurt-liken som låg på marken. Jag tyckte att det var märkligt och lite obehagligt, men tänkte inte så mycket mer på det. Men då började en serie stalking som pågick i flera månader. Det blev allt otrevligare och otrevligare kommentarer. Hela tiden med detaljer som bara fanns med för att jag skulle veta att han/hon/de visste var jag bodde.

Du skulle nog få fler ragg om du inte hade en sån misslyckad frisyr, och om du inte var lönnfet.

och

De där ankorna på din lägenhetsdörr är lite osexiga. Jag tror inte att du får napp lika lätt om du bjuder hem en brud och hon ser dem.

och

Sen skulle det faktiskt vara bra om du hittade nån sysselsättning också, typ jobb eller plugga nånting. Känns det inte lite jobbigt i längden att bo i din morsas lägenhet och på hennes pengar? Det finns en fin arbetsförmedling där i Huddinge centrum som du borde kolla in.

PS. Käka inte på Grekiska Kolgrillen så ofta. Det är dyrt och man blir bara fet. Det är inte så svårt att laga mat hemma.

På grund av det här började jag skriva i en privat dagbok på Helgon.se istället, men blev förföljd även där. Det började komma hem brev i brevlådan, med ungefär samma innehåll. Nån gång knackade det på dörren mitt i natten, och när jag gick ut var det ingen där. Jag är sällan rädd, men det där var obehagligt på riktigt. Så jag skrev ett foruminlägg, där jag sa att jag överväger att polisanmäla. Det verkade ta skruv, för strax kom det ett litet mail från en medlem, där han förklarade att det var han och hans tjejkompis – jag hade alltså TVÅ anonyma stalkers – som var de skyldiga. Han bad om ursäkt och lovade att lämna mig ifred, och det gjorde de.

Ska jag vara ärlig så kommer jag inte ens ihåg hans ansikte idag. Jag kan mycket väl ha pratat med honom sen dess. Vi kanske är bästisar. Vi kanske ska åka på kryssning tillsammans. Jag vet inte.