Arkiv

juni 2014

Besöker

Jag tittade på debatt i SVT ikväll. Gudrun Schyman var med, och jag fann mig själv med att faktiskt tycka att hon var riktigt vettig! Jag höll med om typ allt. Galet. Nu är det ett sånt tillfälle mot typ trettiosex stycken där jag känt motsatsen. Men ändå. Det finns hopp för henne, den goda Gudrun.

Till 2018 kallar jag väl alla för ”hen”, twittrar om hur jag river sönder SDs valsedlar, och har kanske helt slutat att förtrycka kvinnor.

gudrunschyman

Jag har lunch på jobbet, och passar därför på att surfa på obskyra wikipediaämnen.

Kollega: … Vad tittar du på?
Jag: Sjukdomar. Just nu kollar jag på olika sätt man kan amputera saker på.
Kollega 2: Det var en jävligt märklig sak att titta på.
Jag: Ja… Meneh… Visste ni att man kan amputera hela underkroppen?
Kollega 3: Vad tråkigt! Det finns ju massa roliga saker där som man vill ha kvar.
Jag: Ja, eller hur! Vad deppig man skulle bli.
Kollega 4: Det hade varit hemskt. Då kan man ju aldrig mer ha s… kor.
Jag: … Ja, det var ju inte det jag tänkte på.

Jag är inte särskilt händig. Aldrig varit. Kanske beror det på att jag växte upp utan en supernärvarande fadersfigur. Kanske beror det på att jag undermedvetet är kritisk mot könsnormerna och därför vägrat lära mig att använda en slagborrmaskin och expanderplugg. Eller så beror det helt enkelt på att jag aldrig varit intresserad av hemmafixande förrän nu.

hyllhelvete

Nu har jag, som ni kanske vet, köpt fem stycken IKEA-hyllor som jag tänkte sätta upp. Igår fick jag lite hjälp med hur man borrar så nu är jag good to go! Därför begav jag mig i morse till Bauhaus, detta testosteronets Mecka. Och visst var det så. Dimman låg tät av ångorna från manssvetten därinne, och stämningen så hårdhudad att man kunde klyva den med yxa. Visst, jag är allt annat än macho, men inte direkt omanlig heller. Men på Bauhaus var jag som en liten pojke! Jag hittade ingenting så jag sprang direkt och frågade. Drog ned byxorna på mig själv genom att proklamera att jag inte kan nå-gon-ting.

Jag kan inte ens återberätta hur diskussionen med expediten gick, eftersom han pratade ett helt annat språk än jag. Han frågade något, jag frågade vad det innebär, han förklarade, jag sa att jag inte förstod, och på den vägen är det. Men till slut fick jag med mig ett 100-pack skruv och några plugg som tydligen skulle passa i den lättbetong dessa helveten till väggar är byggda i.

Så åkte jag hem. Kom innanför dörren. Satte i pluggen. Passade inte. För långa. Testade skruvarna. Passade inte. För långa och för tjocka. Skrek rakt ut. Surade en stund. Ringde föräldrarna för att rådfråga. Tog en lakritspipa för att försöka gå ner i varv lite. Råkade bita mig i läppen. Fick en fläskläpp. Surade lite till.

Sen blev det ännu en vända till Bauhaus, där jag köpte kortare plugg och kortare skruvar. Funkar bättre, men fortfarande inte bra. IKEAs LACK-hyllor måste nästan vara djävulens påfund, det tror jag. Skruven måste vara i exakt rätt storlek och längd, annars går ingenting. Ingår då såna skruvar? Nehehäej!

Sen sjönk jag ihop i ett hörn och grät en stund. Åtminstone inombords. Nu har placerat alla saker på en stol istället. Fuck det här med hyllor.

… Well, det känns så åtminstone.

Jag har ju funnit det här med Mathem.se – vilket jag i tid och otid blir mobbad för på jobbet. Men det spelar ingen roll, jag ÄLSKAR det bekväma i att kunna storhandla utan att behöva nöta på varken skosulor eller höftkulor. Innan detta börjar låta som ett sponsrat inlägg så vill jag säga att det finns nackdelar. Jag handlar alldeles för mycket! Dessutom en massa skräp!

Det blir liksom alltid samma visa. Jag är hungrig och beställer hem mat. Hungern och lättheten att klicka i varor i korgen är en FARLIG blandning alltså! Plötsligt har jag köpt två påsar chips (som jag sedan äter från samtidigt, med en hand i var påse), enorma mängder läsk, en ostbricka eller två, och inlagda vitlöksklyftor i chilimarinad (som jag alltid äter för mycket av och får feberkänslor). Det är liksom fyra fredagsmyskvällar på en gång, som jag äter upp i ett nafs eftersom det existerar i min omedelbara närhet.

Så ja. Jag beställde hem mat igår kväll, och då kan ni ju gissa hur min midsommarafton har varit. Mathem borde ha en varningsskylt: ”Låt målsman beställa maten om du totalt saknar självbehärskning.”

Om man ivrigt har följt min blogg den senaste, eh, dagen så vet man att jag var på mitt jobbs årliga sommarfest igår. Jag har gått varje år, men brukar inte stanna så länge. Jag tar två-tre Smirnoff Ice (som de enligt min chefs chef köper in enbart för mig – jag vet inte sanningshalten i det men väljer att känna mig smickrad) och socialiserar lite med kollegorna. Sen brukar det sluta med att jag går på toaletten för att sedan omärkligt pipa iväg hem utan att nån märker det. Anledningen är väl att jag tycker att det är så jobbigt att berätta att man ska hem. Inte för att jag har något slags Gud-komplex och tror att jag förstör allas kväll, men det brukar ändå bli ett gäng ”Neeeeeej inte ska du hem redan!”, ”Var inte så tråkig nu, Werner!” och ibland tillochmed lite fylle-fasthållningar och rivande och slitande. Då känner jag mig som en väldigt trist pensionär som ska vara i säng innan halv nio, och det är jobbigt.

Men! Igår var jag faktiskt där till de stängde. Riktigt trevligt. Här är några av kvällens highlights.

– Jag drack nog… Sex Smirnoff Ice á 4%. Jag vet inte om det är mycket eller lite. Känns inte som att jag har förmågan att bli sådär riktigt drängfull. Visserligen kanske det är svårt att bli det på nåt annat än starksprit; jag kommer fortfarande ihåg den där gången när jag drack lakritsshots på mitt förra jobb. Helvete vad det tog! Jag satt och pratade för mig själv på pendeln hem, och kvällen slutade med att jag kräktes i munnen och sluddrade nåt om att jag aldrig varit så full förut. Det finns på youtube!

-Daniel… Drick inte mer nu. Du vet hur du blir. -”Du vet hur du blir”… Nä! Hur blir jag? -Larvig! Och ser dubbelt!

– Jag och tre kollegor satt i ett hörn och diskuterade samlag. Det är spännande hur diskussionerna alltid ter sig åt den riktningen när jag är med. Jag berättade vissa saker jag inte ens skulle skriva på den här bloggen, och då är det illa.

– Hela TRE olika personer kom fram och berättade att de läser min blogg. Och att den är bra. Dock ingen av kvinnligt kön, och det är väl också lite det som är grejen. Jag har hört att bloggen har spridits lite på jobbet (och på min arbetsplats sitter det runt 400 pers), så nu vet jag ganska säkert att jag inte kommer att hitta kärleken på jobbet. Jag menar, come on. Min blogg är mycket, men inte en brudmagnet. Om man nu inte råkar tända på sjuk, självutlämnande humor förstås.

Men all in all en skoj kväll. Sen åkte jag hem och fylleåt den obligatoriska kebabtallriken. Och somnade som en stock. Och vaknade helt uttorkad. Och gick ner och handlade middag. Och åt middagen, vilken bestod av 14 skal tacos. Och fick helt sjukt mycket paltkoma. Och sov middag i någon timme. Och vaknade, kraftigt förvirrad. Och skrev detta.