Arkiv

mars 2014

Besöker

Vadå ingen? Säg vem det fucking var!

Just nu ligger detta på Expressens förstasida. ”Vem kysste Malin?” står det i så stor text som de får plats med. Direkt under det hela står det att Scan ska varsla 140 personer, i mindre än hälften så stor text. Skev värld.

expressenbriljerar

Vad kommer vi att få se för rubriker härnäst? Kanske nåt i stil med detta?

VEM HAR TAGIT
NIKLAS STRUMPOR?

”HITTAR DEM EJ”
STORT REPORTAGE

Förresten. Har Malin tänkt på att hon kanske luktar bajs i munnen? Därav att det inte blev mer än en kyss. Just saying, liksom. Nån var tvungen att ställa frågan!

10225-legoIbland är jag en skev ung man. Okej, oftare än ibland. Men ändå.

För några år sedan köpte jag en R2D2 i lego. En stor jäkel på en sisådär 1500 bitar, en massa rörliga delar, och kanske en av de knepigaste instruktioner jag stött på i mitt legobyggarliv. R2an ska nämligen kunna posera på olika sätt, med hjälp av rörliga ben. Men jag lyckades bygga ihop den utan större intermezzon, och allt fungerade bra.

… Fram till en dag då jag i ett ångestutlöst raserianfall (som sagt, detta var några år sedan, det var länge sen jag mådde så) råkade slå allt i bitar. Det som hände var att jag slog knytnäven i bokhyllan, så hyllplanet tippade och legot gick i tusen bitar. Bokstavligen. Vilket i sin tur ledde till att jag blev fullständigt tokig och skrek rakt ut, varpå grannarna ringde polisen. De kom och ville köra mig till psykakuten. Så det var vad som hände den gången, för de som varit nyfikna. Troligen mitt livs mest skamfyllda stund.

Hur som helst. Eftersom jag är lat och dessutom har nånting oklart emot att bygga ihop Lego mer än en gång (därav att jag vägrar ta isär Star Destroyern, utan hellre hyr en jävla minibuss för att frakta den) så orkade jag inte. Istället sålde jag den på Tradera och beställde en ny – exakt likadan – på nätet. Den nya byggde jag och M ihop för ett år sen ungefär.

Först nu, i nya lägenheten, märker jag att vi har byggt helt fel. Ena benet rör sig bakåt istället för framåt, och en R2D2a gör sig rätt dåligt när den går ner i spagat. Dessutom är det byggt på ett sätt så att man inte bara kan lossa på ena benet utan att allt slutar i tårar och armskärande i duschen. Så därför har jag nu beställt ännu ett exemplar på nätet, och tänker sälja den gamla. Igen.

Känns det inte lite som att det är ganska komplicerat att vara jag?

Jag pratade i telefon med mormor.

Mormor: Fick du äta nåt när du kom hem sen då?
Jag: Ja, jag körde nåt färdig-skit.
Mormor: Jaha ja.
Jag: Ingen laxpaté här inte.
Mormor: Nä, och inga fiskpinnar heller.
Jag: Näe, men det är ganska gott, det skulle man kunna ta nån dag.
Mormor: Ja, med lite potatismos till.
Jag: Njaa… Kan man inte ha makaroner till?
Mormor: *skrattar* Jag har aldrig hört om nån som har makaroner till fiskpinnar.
Jag: Det låter gott tycker jag!
Mormor: *skrattar ännu mer* Makaroner till fiskpinnar! Ja, herregud. Fy faan!
Jag: *funderar på vad som var så absurt med det*
Mormor: Makaroner… Du är rolig du.

Jag tycker fortfarande att det låter gott. 🙁

Jag gick precis ner i källaren med en gammal tavla (den föreställande ett enormt isberg, för den som bryr sig – en äkta IKEA) och två flyttkartonger. Jag kände mig extremt duktig då jag slog i tavlan i vartenda trappsteg hela vägen ner. Dessutom gjorde det hela mig så irriterad att jag sannolikt hade bett eventuella kommenterande grannar att fara åt helvete.

Dessutom, på allmän begäran (okej, en person) så tänkte jag berätta hur det gick för Star Destroyern. Den höll! Jag trodde aldrig att det skulle gå, men det gick väl på Guds försyn eller något. Jag beställde en stor taxi – nåt lastbilsliknande för +50% av priset – och satt med Destroyern i baksätet. Krampaktigt. Som att jag höll i mitt döende barn påväg till akuten, typ.

Men det är inte över än. Just nu står den hos mormor, eftersom det var närmast. Nån gång, när jag kan få skjuts, ska den till Bromma. Helst hel.