Arkiv

januari 2014

Besöker

Nu har jag äntligen fått tillträde till lägenheten, och var givetvis där och tog pulsen.

Vore man smart så skulle man kanske låtsas som att det är världens finaste lägenhet, i klass med nån våning i New York. För många handlar ju allt om ”fake it ’til you make it”. Men jag är en ärlig och transparent person, så… det är inte helt utan ångest jag skriver detta. Det var ju ingen dålig lägenhet, men… Nja. Dels var det SVINKALLT därinne. Det kan förstås ha berott på att städarna hade vädrat bara någon halvtimme innan. Dessutom fanns det lite andra småfel; exempelvis att träpanelen bredvid diskmaskinen lossnade när jag försökte titta där bakom. Jag menar, det var ju korkat av mig att tro att man kunde öppna den som en lucka bara för att den hade ett handtag. Silly me.

Nåväl, här kommer Brommaplan the movie. Vad tror ni? Kan det bli bra eller bör jag hänga mig medan jag har en ordentlig lampkrok?

Den här låten (ja, jag vet att det är en cover, men den är bättre än Sundströms original) känns lite som mitt livs tema de senaste månaderna. Denna eviga väntan och detta eviga nojande.

I morgon blir jag i alla fall officiellt ägare till nya lägenheten i Bromma. Ska till mäklaren och få nycklarna, så sen bär det av dit för att inspektera det hela. Jag förväntar mig något slags kaos; typ att jag öppnar en skåplucka och ser att det vimlar av kackerlackor däri. Eller märker att hela lägenheten är rutten. Något fel måste det vara! Eller Jag får ju inte bli nöjd, eller hur? Då tillbakabildas universum. Och det blir inte kul för nån.

Okej, märklig dröm inatt.

Jag drömde att jag var ute på mina morföräldrars sommarställe, tillsammans med ett stort gäng ungdomar. Det var kväll, och nån slags fest, och jag var sinnessjukt kissnödig. Av nån anledning var toaletterna upptagna, och det var daggstänkt gräs utanför så jag ville inte heller gå ut. Till slut gick jag ut på verandan och pissade på golvplankorna där, varpå jag märkte att jag syntes ganska tydligt, och utanför satt två grannar och åt frukost (mycket oklart varför de åt frukost på kvällen). De såg äcklade ut.

Sen blev jag utskälld av min morfar, på grund av urineringen. Det intressanta är att morfar gick bort för sex år sedan, och när jag kollade upp vilket år det var fick jag se att jag var på begravningen exakt sex år innan drömmen. 26/1 2008. Det var väl creepy, så säg. Så om nu morfar på nåt sätt talade till mig, förstår jag inte varför han valde en dröm där jag pissade på golvet.

Min kollega har skaffat en ny skärm. Den vill inte riktigt visa rätt färger.

Kollega: Nu har jag bytt ut Philips mot Lenovo här.
Jag: Jaha? Vilken skärm har Philip haft då?
Kollega:

Kollega: Alltså, det funkar när jag testar Philips men inte med Lenovo.
Jag: Kan du inte bara fråga Philip vad han har för inställningar?
Kollega:
Kollega 2: … Det går utför, Daniel.
Jag: Ja. Jag tänker mig att jag snart kommer att bli utröstad i något slags öråd.

För övrigt: I flera dagar har jag pillat och dragit på och i den här pennan, för att lossa på själva spets-delen. Så visade det sig att den tas isär på mitten. Jag kände mig dum i huvudet. Bara en liten ointressant parentes sådär.

msnyaliv

Varför? Bara… varför?

”Mitt ex, det lilla livet, kanske borde ha läst detta” åsyftade inte att hon på något sätt gjorde nånting fel i vårt förhållande. Vi hade bara två vitt skilda personlighetstyper. Varför måste jag, på grund av en misstolkning av ett inlägg, bli straffad med denna information? Jag hade redan råkat se nån sorts pussbild med henne och den nya karln i en gammal Facebook-status. Det räckte där. Jag ville helst inte veta hur bra han är och hur dålig jag var.

Jag kan inte påstå att jag saknar att vara tillsammans med M, men nånstans gör det väldigt ont att höra såna saker.

Jag är väl en självömkande person, bara. Varför kan jag inte få vara det? Varför ska folk känna sig tvingade att kommentera och kritisera mig som person? Och om jag nu framstår som icke-feministisk ibland, gör det mig verkligen till en person som förtjänar spott och spe? Varför vill folk ständigt lägga ord i munnen på mig? Varför vill folk sitta och bestämma att jag därför har ett kvinnoförakt? En blogg som till 80% är skriven i syfte att roa, definierar den mig som person?

Jag har aldrig tidigare haft så stor lust att bara lägga ner alltihop. Jag vet att jag är en bekräftelsebehövande person, men bloggen känns inte värd det längre. Jag får alldeles för lite positiv kritik jämfört med hårda ord. Det är helt enkelt inte kul längre.