Arkiv

november 2013

Besöker

Jag surfade runt lite på Ansiktsboken idag, och såg att min kusin var lite nere. Han ansåg sig ha blivit, ska vi säga, sexuellt vilseledd av en tjej. En av hans kompisar svarade.

vitkranktman

Jag avskyr visserligen ”Vita kränkta män” som argument, men det här kan inte kallas nånting annat. Hur är det ens möjligt att ha en sån kvinnosyn? Flera andra killar (och några tjejer!) stämde dessutom in, och tyckte att det är helt rationellt att kalla alla kvinnor för fittor och horor, samt vilja döda dem, för att en av dem inte ville ligga.

Och som grädden på moset. Killen i fråga är förlovad med en till synes söt och vettig tjej! Alltså… VA?! Hur kan han ha någon och inte jag? Vad är det för fel på världen då? Inte för att försköna mig själv allt för mycket, jag har såklart också haft stunder då jag varit dum i huvudet. Men jag tycker inte, har aldrig tyckt, och kommer garanterat aldrig ens att tänka, nånting i närheten av det där.

Usch, det är obehagligt hur lite man egentligen får veta om den lägenhet man köper. Man måste i princip undersöka den i detalj för att ta reda på eventuella fel som finns; man måste titta under mattor, lyfta på tavlor, lysa med UV-ljus över väggar, och liknande. Så nu är jag lite nojig över lägenheten. Nåt måste ju vara fel! Vad skulle kunna vara så pass hemskt att jag inte skulle kunna bo kvar?

Har lägenheten använts som bordell? Har folk dött där inne? Vibrerar hela huset varje gång ett flyg ska till Bromma flygplats? Är grannarna militanta höger-, vänster- eller mittemellan-extremister? Luktar det gammal säd där? Spökar det? När man ska sova på natten, och allt är knäpptyst, kan man då väldigt vagt höra någon viska ”just det… det är bra… sov vidare bara… shhhh… låt det bara ske”?

Vad tror ni?

shellshockUuuuuuuusch vilken fullkomlig pissdag jag har haft. Ibland känner jag verkligen att jag har utvecklats så grymt mycket på självkänsloplanet. Och ibland känns det som att jag inte kommit nånstans, eftersom jag fortfarande tar minsta snedsteg personligt och lätt klankar ner på mig själv. Jag ska förklara dagens lilla intermezzo.

Det började redan 08.21, för att vara exakt, då jag möttes av kaos på jobbet. Det är väl ingen mening att gå in närmare på varför, för då kan man ge sig fan på att man får sparken också. Men kort sagt: saker var trasiga, och kunder missnöjda. Sedan varade det där kaoset i princip hela dagen, vilket ledde till väldigt mycket att göra, och att jag då hamnade i fullständig shell shock (stridsutmattning på svenska). Ni vet, såna där akuta stressyndrom som soldater kan få, när de till slut bara sitter och vaggar fram och tillbaka medan kulorna viner omkring dem. Och detta tillstånd var väl en bidragande faktor till det som hände sen.

På mitt jobb pågår det ett mindre krig varje dag. Det är ett jävla liv om huruvida taklamporna ska vara tända eller släckta. Vissa kollegor säger att det ska vara tänt, medan jag och många andra påstår att det är ett bländande operationsljus, och att det är mycket skönare när det är släckt. Så i morse var det släckt, eftersom några kollegor som brukar klaga på att det är mörkt var sjuka. Supertrevligt, tyckte jag. Fram till ungefär lunchtid, då några andra kollegor från en annan grupp började sitt skift. Och tände.

Tänk er att man suttit fängslad i totalt mörker i tio år, varpå nån plötsligt riktar helljusen på en bil rätt i ens ansikte. Lite så… var det visserligen inte alls, men det KÄNDES så.

Det gjorde mig irriterad, eftersom den här gruppen sitter en bit bort och inte påverkas nämnvärt av ljuset vid oss. ”Varför?!” frågade jag irriterat de i närheten av mig, och tyckte att jag hörde nån säga att de bara tänder för att jävlas. Jag vågade dock inte släcka på en gång, eftersom jag inte visste vilken strömbrytare det var. Ville ju inte riskera att släcka hela bygget och bli stenad till döds på torget utanför. Men eftersom jag hade gnällt så fick jag en kollega att göra det. Allt väl, men efter nån kvart sprang de andra kollegorna och tände igen. Då blev jag grinig på riktigt, och sprang och släckte. Kanske första gången på länge som jag faktiskt gör slag i saken istället för att knyta näven i byxfickan, och givetvis går det då åt helvete. Kollegan från den andra gruppen kom tillbaka, och jag upplevde det lite som att jag fick en lågmäld men tydlig utskällning. Det visade sig att lamporna som jag hela tiden trott bara var ovanför vår grupp, i själva verket var ovanför halva våningsplanet.

Sen kände jag mig bortgjord och surade resten av dagen. Jag ska aldrig mer visa civilkurage.

Nu är lägenheten såld! Mäklaren har haft ett helsike de senaste dagarna, med fyra personer som ingen velat lägga accepterat pris. Men så plötsligt ringde ett femte par och lade ett bud. De andra drog sig ur. Så snabbt som attan skrevs det papper, och nu är flytten i alla fall ett faktum!

Nackdelar: Jag måste ligga ute med två månaders avgifter till föreningen, á 5001 kr styck. Dessutom måste jag ringa banken och lösa mina bundna lån, vilket lär gå på en sisådär 15 000 kr.

Fördelar: Det blir flytt! Och jag har gått med 515 000 kr vinst (efter mäklarens arvode) på den här lägenheten. Thank God för Stockholms skeva bostadsmarknad.

Lite trist att det inte blev budgivning, men hur som helst fick jag skiten sålt.

Okej, inte förälskat kanske. Men ibland blir jag så fascinerad av vissa människor (läs: tjejer). Vet liksom inte varför, det är något med deras utstrålning som gör att jag måste veta allt (senast det hände gällde det den typ 40-åriga zigenarspåkvinnan i reklamerna för Unionen). Det kanske är Aspergers-genen i mig som vaknar, jag vet inte.

Den här tjejen heter tydligen Serena och är född 86. Oooooch det är ungefär allt jag vet. Så… Ja. Anledningen till att jag överhuvudtaget bloggar om detta är för att jag vill påkalla det absurda i situationen. Jag råkade nämligen se henne i nåt dansprogram för småbarn, i Disney Junior. Och anledningen till att jag tittade på den kanalen var inte som en del av nån pedofilsk helkväll, utan för att de brukar sända i Viasat Drama innan filmerna börjar.

Men Daniel, om du nu ska lyckas träffa din soulmate så kanske det inte är så smart att blogga om andra brudar?

Meh. Vet ju knappt vem människan är. Hon är som en random C-kändis för mig. Bara… en C-kändis vars jobb är att fuldansa med småbarn i TV. Och det är ju inte direkt som att vi nånsin kommer att träffas. Och om vi gjorde det, vad skulle jag säga? ”Jag såg dig på Disney Junior, ligga eller?”

linkbetweenworlds
Ja, herrejävlar. Jag har spelat Zelda: A Link between Worlds i stort sett hela dagen. Från det att jag vaknade, kraftigt uttorkad till det att jag nu skriver detta. De enda pauser jag tagit under dagen har varit för att torka upp Salahuddins tre spyor som han valde att lägga under en kritisk bossfight i spelet, motvilligt inhandlande av dagens middag (gratinerade nachos), lagande av middagen, och diverse urinering.

Mycket, mycket, bra spel.

Förresten! Jag har fått ett vykort av en okänd ”crazy cat lady”. Jag vet inte om det vore mer normalt att bli förskräckt, men jag GILLAR verkligen såna upptåg. Så tack, vem du än är!

danielfirmafest
Det här var jag ikväll.

En väldigt klyschig rubrik, måhända, men kvällen känns ändå som en väldigt stor personlig seger.

Fråga mig inte hur allting startade, men för ganska exakt tre år sedan så kunde jag inte ens åka pendeltåg till jobbet utan att hyperventilera av total social fobi. Det där är helt borta idag. Jag har sakta men säkert blivit bättre och bättre, och idag är det bara i vissa situationer som det känns jobbigt. Som t.ex när jag ska äta mat bland folk.

Ikväll hade då alltså företaget jag jobbar på sin årliga firmafest, och jag har bävat för i flera månader. Jag har ju en hemskt rolig förmåga att måla fan på väggen, vilket rätt ofta blir en självuppfyllande profetia rent ångestmässigt. Förväntar jag mig att det kommer att bli jobbigt så finner jag mig väldigt ofta med att faktiskt känna så också. Så därför funderade jag på att bara skita i allting. Bara ge upp och säga ”jag klarar inte detta just nu, det blir för mycket” – men icke. Jag gick på festen ändå!

Och ja, det var helt sinnessjukt mycket folk. Och ja, det var långbord med tillhörande trerättersmiddag. Och ja, jag satt mitt i fucking smeten. Verkligen en mardröm, faktiskt. När jag gick nedför trapporna in till själva markplätten i mitten av arenan kände jag instinktivt att jag bara ville smita därifrån. Liksom, försvinna i massorna och ta tåget hem. Men jag lät bli! Jag satt med hela kvällen, var åtminstone så pass social som man kan förvänta sig av en person, och åt t.o.m lite av maten. Absolut inga mängder, men att ta tio tuggor bland flera tusen personer, det är tamejfan stort för att vara jag. Och helt ärligt överraskade jag mig själv genom att knappt tycka det var jobbigt. Mäkta stolt över mig själv ikväll.

Och för övrigt så innehöll kvällen sånt som en firmafest måste innehålla för att officiellt få kallas firmafest, nämligen:

  • Ett evigt egorunkande av företaget; tänk överentusiastiska säljchefer på speed.
  • Minst en kollega som spydde i en papperskorg innan klockan nio på kvällen.
  • Kollegor som fullständigt borta klev upp på scenen och stod och juckade i luften.
  • Kollegor som spillde ut vin, cider, öl och kaffe över bordet. En av dem lyckades spilla ut sin dricka sju gånger under samma kväll.
  • Smått pinsamma chefer som inte visste om de skulle prata svenska eller engelska, så det blev varannan mening.

En mycket trefvlig afton!