Arkiv

juni 2013

Besöker

Om jag precis städade ur kylen? Ja.

Om jag hittade en gammal bunke guacamole från Dackefejden? Ja.

Om den var helt svart? Ja.

Om jag tänkte ”fy helvete, det där vill jag inte komma i närheten av”? Ja.

Om jag skulle skölja ur bunken? Ja.

Om vattnet hade ett sånt tryck att guacamolen stänkte upp rätt i mitt ansikte? Ja.

Om jag svor? Ja för fan.

Jag hörde nyss ett välbekant kluckande från badrummet. Det var Salahuddin som kräktes; han verkar göra det av sin nya mat (en kräkratio på minst två gånger i veckan jämfört med max en gång i månaden). Som tur är så är det inte så mycket kvar av förpackningen. Ja, jag är snål som inte byter ut det direkt.

När jag väl hade torkat upp spyan och sköljt av badrumsmattan (en katt kan ALDRIG kräkas direkt på golvet, det måste vara på en matta, i en soffa, eller någon annanstans där det är så svårt som möjligt att få bort det) så ställde jag mig framför spegeln och tänkte att jag borde borsta tänderna. Men när jag tog tag i tandborsten så kände jag att jag redan hade en speciell smak i munnen. En svag smak av… mint? Hade jag redan borstat tänderna? När då i så fall?

Det slutade med att jag inte kunde komma ihåg om jag borstat tänderna eller inte, så jag gjorde det en gång till.

Hoppas det kommer bra bromsmediciner mot Alzheimers snart.

gammal-borstar-tanderna
Detta är troligen jag inom en snar framtid.

Jag tittar på Remember the Titans. Alltså. Inte för att vara sån, men det är en 113 minuter lång superamerikansk moralkaka-floskel-egorunk-maskin. Vet inte vad det är, men jag avskyr när filmer, serier och tv-program är regisserade enbart så att man ska börja grina. Då blir jag anti. Och Remember the Titans är sån.

Jag menar, jag gillar när det är någon vacker stund i slutet av filmen, när exempelvis killen som varit hård rasist i hela sitt liv ställer sig upp och applåderar den svarta killen som gjort nåt bra. Eller när coachen/ledaren/läraren/fanvetjag håller ett inspirerande tal för sina mannar. Men… Inte hela filmen. Jag har sett minst tjugo sådana ögonblick nu, och filmen är inte ens slut.

Det enda som skulle kunna göra filmen ännu mer cheesy är om det fanns en nioårig unge som är så lillgammal att man får kväljningar. Oh wait, det finns det ju.

vitaepro-bluffKort svar: Nej.

Något längre svar: Nej för helvete.

Jag blir så irriterad på dessa eviga reklamer om Vitaepro, mirakelkuren som ska kunna stärka både leder, muskler, syn, återhämtning efter träning, brosk, hjärta, analöppning, värderingar, och position i samhället. Detta intygar flertalet föredettingar inom idrott, som Stig Strand och Louise Karlsson.

Livsmedelsverket säger däremot att Vitaepro och liknande kosttillskott är värdelösa. Antioxidanterna som påstås vara unika har ingen som helst effekt på kroppen. De vitaminer och Omega-3 som ingår är däremot bra, men sådant får man i sig via vanlig mat. Eller via ett kosttillskott som inte kostar skjortan.

EU har pratat om att skärpa reglerna för reklam om produkter utan en ÄKTA dokumenterad effekt, men det verkar dra ut på tiden. Kan det kanske vara så reklamintäkterna ger mycket fina skattepengar? *temat till Arkiv X*

Men Daniel, varför bloggar du om det här? Jag trodde din blogg handlade om ditt ack så torftiga liv?

Ja, jag vet. Men jag vill att det ska gå åt helvete för Vitaepro.

Varför det?

Dels för att jag vill slippa se deras usla reklamer. Dels för att jag tycker att bluffpreparat-försäljare ska ha all skit. Och dels ”for the lulz”.

Nämen se! Här har vi Dagens Daniel Werner™, kraftigt Instagram-filtrerad då jag haft morgonpass på jobbet i en vecka. Skägget börjar bli ganska stort nu, dock ännu inte så stort som när den ökända ”Smirnoff Ice-droppe i skägget”-bilden togs (den tänker jag dock inte publicera, vill helst ha kvar några läsare åtminstone).

dagens-daniel-werner

Nu på vägen hem från jobbet kom jag ännu ett steg närmare vad som i slutändan kommer att leda till att jag blir inspärrad nånstans.

Jag satt på pendeln mot hemmet, bredvid en tant. Jag hatar att sitta ytterst, för då kan man ge sig satan på att personen bredvid kommer att vilja gå förbi när hen ska gå av, lagom till jag slumrat till (jag lyckas aldrig åka hela sträckan utan att somna). Jag minns att jag tänkte ”undrar när tanten ska av” innan det svartnade. Snart halvsov jag, till ljudet av min shufflade spellista på Spotify.

Tio minuter senare väcks jag väldigt bryskt, av att en skallig man i 35-årsåldern knuffar till min axel. Jävligt hårt. Jag tittar på honom, och sedan på tanten som nu står upp och signalerar att hon ska av. Det känns som att resten av vagnen också tittar på mig, precis som att hela tåget har fått vänta i 45 minuter på att jag ska vakna. Tanten i fråga kunde tydligen inte själv peta på mig (kanske av rädsla för att bli hedersmördad).

Eftersom jag var trött, hungrig, och fortfarande befann mig i hypnopompi (de sekunder där man precis har vaknat och inte riktigt förstår vad som händer), så blev jag ilsken. Jag tittade på den skalliga mannen och semiskrek ”Jääävlar vad du tog i”. Han tittade bara tillbaka med ett leende som kunde kategoriseras någonstans mellan nervositet och hånfullhet. Sen fnyste jag, flyttade in, och stirrade ut genom fönstret resten av resan. Allt medan jag fantiserade om att sätta en tomahawk i huvudet på flintisen.

Ibland funderar jag på om jag bara inte borde bli galen fullt ut. Jag menar, visst, jag skulle förmodligen spendera stora delar av mitt liv på psyket, men jag skulle åtminstone vara sann mot mig själv. Jag skulle känna att jag vore min egen lyckas smed, som gör vad jag vill. Jag vrålar och är konstig mot vem jag vill, minsann! Det kanske vore bättre än att känna hur hela världen kör över en medan man bara knyter näven i ena byxfickan. För det slutar alltid i självhat för min del.

Finns det någon mer som känner så ibland, eller ska jag ange mig själv i förebyggande syfte?

Kära läsare. Vänner. Medmänniskor. Katter. Hundar. Hyndor. Racerbilar.

Jag addresserar er idag för att förmedla glädjens budskap. Idag har nämligen jag, Daniel Werner, ägare och tillika överstebloggare på bloggen, fattat ett mycket viktigt beslut. Ett beslut som kommer att ändra stora delar av hur vi ser på livet idag. Ett be… Okej, komma till saken? Jag har uppgraderat mitt webbhotell till ett ca 70% snabbare, via Oderland. Yay!

PS. Någon som känner av att bloggen går snabbare? Det borde den göra.