Arkiv

april 2013

Besöker

För ungefär en vecka sedan såg jag en man på pendeltåget. Han hade nån sorts brännskada i pannan. Jag minns att jag tänkte ”oj, det där såg inte bra ut”.

Häromdagen kom straffet. En stor finne i pannan. Visserligen beror 90% av det jävliga utseendet på att jag själv kliat sönder den, men jag skyller nog ändå på att det är Guds straff. Ja, så får det bli.

Idag satt jag på pendeln hem tillsammans med min kära flickvän Micaela. Jag vet inte riktigt hur det kom på tal, men tydligen har jag nåt sätt att se på henne, som hon tycker ser… märkligt ut.

Micaela: Haha, ska du inte se sådär sexig ut som du brukar, när jag tycker att du ser död ut?
Daniel: Just det. ”Död ut”. Det gillar jag.
Micaela: Du vet sådär som jag såg ut i sängen igår.
Daniel: Eh… *tittar sig omkring i den överfulla tågvagnen*
Micaela:
Daniel: Sådär kan du ju inte säga.
Micaela: Eh. Jag menade ju inte så!

Jag såg på nyheterna idag. Nedan följer vad de sa, och min reaktion.

”En död man hittades fastfrusen i Mälarens is vid Blackeberg idag. Det är oklart vad som har hänt, mannen har legat där en längre tid, men i det här läget misstänker polisen inget brott.”

”… Bredvid mannen på isen låg det som tros ha varit mannens hund, även hunden var död.”

Häromdagen kom jag att tänka på en kort episod från när jag var liten. Jag får såna där flashbacks ibland, oftast saker som får mig att göra en rejäl facepalm eftersom jag var ganska pinsam redan då.

Detta var när jag gick i lågstadiet, ettan eller tvåan. Jag och min barndomskompis Mikael lekte, nånstans framåt eftermiddagen när det plötsligt hette ”fritids” eftersom man bara satt och väntade på att bli hämtad av exempelvis mamma, pappa eller mormor. Jag minns inte riktigt vad vi brukade göra under all denna dödtid, men förmodligen blev det innebandy, ritande eller Mahjong med Eva CP. Mahjongstunderna var de enda gångerna man gillade henne, tanten.

Så jag och Mikael lekte alltså, varpå jag plötsligt blev kissnödig. Jag gick in på toaletten, lät med lätthet urin passera ur den då ännu obesudlade penismynningen, spolade, och skulle sen tvätta händerna. Och givetvis blev det en jävla sprutt på kranen, så jag fick en liten vattenfläck på byxorna. Precis i skrevet. Varför blir det alltid i skrevet?!

”Attsingens (på den tiden kunde jag inga grövre könsord), Mikael kommer att tro att jag kissat på mig!” tänkte jag. Och det var då jag begick det fullkomligt ÖDESDIGRA misstaget att försöka ordna upp min situation. Fråga mig inte hur min pojkhjärna tänkte, men jag tänkte att om jag stänkte MER vatten på byxorna så skulle det verka mycket mer troligt att det var kranens fel. Så mycket kan man ju inte kissa på sig, eller hur?

… Jodå. Jag kom ut ur toaletten med en enorm fläck i grenen, och förklarade att jag spillt vatten. ”Ah… Jag förstår” sa Mikael med en ton som att han ville försäkra mig om att han inte skulle berätta för någon att jag var en byxkissare. En byxkissare…

Ikväll får den här byxkissaren upprättelse.

FÖRLÅT för att jag inte bloggat på så länge. Det är inte okej, jag förstår ju det. Men ändå så… Jag vet inte. Det är inte så kul att blogga längre. Jag har ingenting att skriva om. Det händer ingenting.

Att jag ska blogga om mitt liv på någon sorts kontinuerlig basis är just nu lika svårt som att jag skulle försöka skriva en 400 sidors avhandling om olika sorters elementarpartiklar. Så antingen har jag tappat det. Eller så är jag deprimerad. Eller så har jag bara fått en osynlig stroke som förhindrar mig från att ha något som kan liknas vid fantasi och inspirationsförmåga.

Men jag kommer tillbaka, så fort jag hittar fantasin igen.