Arkiv

februari 2013

Besöker

I brist på vettiga saker att blogga om så får jag dra ett skämt jag precis kom på alldeles själv. Jag förväntar mig minst en kaka.

Vet ni vad fåtöljförsäljaren på IKEA sa när kunden nös i butiken? … ”Provsitt”!

Badompompsh. Typ.

Tandvärk, skulle man kunna tro.

Jag är galen.

För några år sen fann jag House. Tv-serien alltså, inte musikstilen. Jag sträcksåg de tre första säsongerna, och sen dess har jag under vissa perioder varit mer än lovligt hypokondrisk.

Det har varit allt möjligt. Visdomständerna har varit ett problem. Mjälten har jag trott varit sprickfärdig några gånger. Och lymfkörtlarna känns konstant stora. Ett tag hade jag tillochmed med mig en termometer till jobbet varje dag, troget vilande i bröstfickan. Det har jag inte längre. Absolut inte. Eh… Bara ibland, okej?!

Värst var det nog när jag trodde att jag hade problem med prostatan. Det spände otäckt, och jag tyckte att mellangården buktade ut på ett abnormt sätt. Med facit i hand ska det kanske vara så, Google har uppenbarligen inte svaret vad gäller manliga mellangårdar. Vissa dagar värkte det rejält, så till slut ringde jag Sjukvårdsupplysningen. De meddelade att de som vanligt inte hade någon aning, utan tyckte jag skulle ringa vårdcentralen. Ah, Sjukvårdsupplysningen, denna viktiga instans vars uppgift är att kosta skattepengar.

Nä, ingen vårdcentral, tänkte jag, och beslutade mig istället för att kontakta de riktiga experterna. Människor med rejäl erfarenhet. Sakkunniga. Aldrig sinande källor av information.

Flashback.

Där fick jag informationen att det är helt normalt och om jag hade prostaproblem hade jag varit ett medicinskt under, med tanke på min låga ålder. Samma dag försvann värken, och jag har inte känt av den sen dess.

Nåja. Mot andra åkommor! Idag känns ena halsmandeln väldigt stor, och ömmar. Jag utgår från att jag fått körtelfeber, minst, och fullkomligt knarkar Strepsils med jordgubbssmak. Man får bara ta en tablett varannan timme, men jag låter det bara gå en och EN HALV timme mellan tabletterna. Nu dör jag väl av det istället.

Okej. Här kommer det. Jag brukar inte blogga om saker som faktiskt går som jag vill, men det kanske jag borde göra. Så nu gör jag det, för att påtala att mitt liv faktiskt inte är helt tragiskt och utan glädjeämnen, trots allt.

Jag har träffat en tjej. En fullständigt awesome tjej, för att vara exakt. Vi har träffats i några veckor nu, och det hela känns väldigt bra.

När jag kom hem från jobbet ikväll låg det ett kuvert utan frankering på dörrmattan. ”Herr Werner” stod det på det, vilket genast fick mig att tänka på flickebarnet i fråga, eftersom hon har döpt mig till det romantiska ”Herr Werner” i sin telefonbok. Först blev jag väldigt förvånad, eftersom jag inte hade en aning om när tusan hon varit och lämnat det. Sedan började jag tänka på att det kanske inte alls var från henne, utan från någon stalker som försöker vara rolig. Men å andra sidan, nej. Det finns bara två personer som kallar mig ”Herr Werner”, och om inte min lärare från sexan plötsligt börjat sakna mig så kunde det bara vara hon.

Ivrigt öppnade jag brevet, generad redan innan. Jag riktigt visualiserade det parfymbesprutade pappret, och de av kärlek drypande raderna. Och inom några sekunder blev allt så tydligt. Jag förstod hur det hängde ihop.

Det var från Jehovas Vittnen, som ville tala med mig om Jesus.

Igår fick jag för övrigt ett samtal från min läkare, två veckor efter att jag lämnade tre rör blod. Han presenterade sig lugnt, och bad mig sedan att sätta mig ned. Han tog sig verkligen tid att förklara att det här inte är någon dödsdom, men att han hade ganska tunga besked att meddela. Sedan förklarade han att jag har en aggressiv form av AIDS-rabies med extra lök.

… Nej, så var det visserligen inte. Men däremot berättade han att jag har ganska rejäl brist på både D-vitamin (fortfarande), och Folsyra. D-vitamin får man främst från solen, och folsyra får man främst från grönsaker och frukt. Min ohälsosamma livsstil börjar alltså visa sig rent fysiskt. Success!

De goda nyheterna: Nu har jag fått två receptbelagda Supervitamintillskott™ som jag ska ta. Plus att min testosteronnivå var, citat, ”helt ok”. Och det är ju alltid kul.

Förlåt, kära läsare! Med tanke på min långa historia av psykisk sjukdom (eller något i den stilen) så var det nog lite otaktiskt av mig att skriva att jag inte mår bra, och sedan göra ett uppehåll vad gäller både bloggande, twittrande, facebookande, onani, och saftdrickande.

Jag lever.

Det här med att jag inte mår bra bestod ”bara” av en förkylning, vissa magproblem, och en annan relationsmässig fadäs från min sida vilken även den löste sig till slut. Så nu är allt tip to the top! Ingen fara på taket! Hurra! Osv.

För att illustrera min skam inför det obehag detta avbrott orsakat er, och även som plåster på såren, kommer här en bild på en struts.