Arkiv

januari 2013

Besöker

För två år sedan genomled jag botten av min psykiska ohälsa. Jag kunde inte sätta mig på pendeltåget till jobbet utan att få panikångest och börja hyperventilera. Jag var övertygad om att jag skulle kaskadkräkas rakt ut, och hur alla passagerare skulle ställa sig i en ring runt mig och spyan, och hånskratta. Sedan skulle en arg sydamerikansk städare skälla ut mig och tvinga mig att torka upp allt, hela tiden under allas hånfulla blickar.

På grund av det här med kräkfobin blev det problem att äta mat bland folk, speciellt på jobbet. Så fort jag åt nånting så blev jag illamående och började fundera kring sannolikheten att bli matförgiftad, och om jag skulle hinna hem innan det bröt ut.

Därför började jag gå i KBT-terapi; jag fick en remiss via vårdcentralen. På samma gång fick jag ganska starka SSRI-tabletter som jag tog i fyra månader. Såhär med facit i hand så hjälpte de inte det minsta, men däremot hade de väldigt bra effekt vad gällde att göra min penis obrukbar. Så dem slutade jag med rätt tvärt.

Efter att ha gått tio gånger hos terapeuten så utvärderade vi det hela. Jag hade fått fylla i en ångestskala före och efter dessa tio gånger; vid första besöket hade jag en fyra på skalan (maxpoäng vet jag dock inte) och efter tio gånger hade jag en tia. Terapeuten gjorde det mycket klart för mig. Vi kan inte fortsätta, för om vi gör det finns det risk att jag börjar tro att terapi inte hjälper och därför skulle få ”farliga hopplöshetskänslor”.

De efterföljande månaderna var det inte mycket att göra utom att hanka sig fram på jobbet, trots ångest. Sakta men säkert började jag kunna äta där. Om än bara en smörgås. Men ändå; framsteg. Jag började kunna åka pendeltåg; först med stora svårigheter. Sedan med små svårigheter. Nu utan svårigheter.

Men hela tiden har ångesten funnits där. Då menar jag ingen panikångest, utan en mycket värre version. En dov molande ångest som sitter i maggropen, och gör att jag känner mig sjuk. Det går inte en enda dag utan att jag känner mig febrig och har yrsel på jobbet. Det svider i ögonen. Jag känner mig slö och har svårt att ta beslut. Bakfull utan att ha druckit en droppe. Jag känner mig sällan stressad, men det är solklara stressymptom. Efter två år börjar det ta ut sin rätt på kroppen. Sjukdomsperioderna duggar tätare och tätare. Det paradoxala är att jag känner att jag gör framsteg på matfronten, och jag märker utan tvekan hur mycket bättre jag kan hantera resorna. Men ändå känns det som att de fysiska ångestsymptomen bara blir värre och värre… och värre.

Som jag skrivit tidigare (här och här) så har jag gått hos en annan KBT-terapeut, via jobbet, sex gånger nu. Vi har ännu inte kommit fram till hur vi ska ”behandla” mig, eftersom jag gjorde det ödesdigra misstaget att nämna kräkfobin. Jag började gå där för att bli av med den fullständigt vidriga självkänsla jag haft i hela mitt vuxna liv, och på samma gång diskutera vad jag ska göra med de fysiska stressymptomen. Själv tror jag att kräkfobin, eftersom den bara är bland folk och vid andra sociala tillfällen, är ett resultat av att jag på grund av självkänslan är enormt rädd för att göra bort mig.

Men så fort jag nämnde kräkproblematiken så var det plötsligt det vi skulle fokusera på, enligt min terapeut.  Vilket inte jag hade någon lust med. Men när jag berättade att jag hellre vill jobba på självkänslan så ville inte min terapeut fortsätta. Historien hade upprepat sig. Jag fick till besöket idag på mig att bestämma mig vilken approach jag tycker att vi ska ha. Och idag var jag där, varpå samtalet gick ungefär såhär:

Terapeut: Så… Hur har du tänkt om det vi pratade om sist?
Jag: Jaa… Alltså, jag vill nog försöka jobba på det här med självkänslan. Det känns som det värsta, och jag tror att kräkproblemen härstammar från det.
Terapeut: Okej. *tydligt missnöjd med mitt val* Kan du komma med några konkreta exempel på när du har problem med självkänslan?
Jag: Njae, inte direkt, det är mer en känsla jag har. Jag känner mig dålig. Att andra killar är bättre än jag, speciellt när det kommer till relationer. Andra killar verkar vara större kap än jag.
Terapeut: Okej. Men du sa att din f.d flickvän dumpade dig pga självkänslan och för det här med kräkfobin?
Jag: Nja, kräkfobin vet jag inte. Men på grund av min låga självkänsla.
Terapeut: Hur då?
Jag: Jag fick ångest och blev väldigt bekräftelse-krävande en helg. Och så har det varit även tidigare. Liknande episoder. Jag förstår ju att det tär på förhållandet… Men det är inte bara i förhållanden som det känns jobbigt. Det är liksom problem även innan. Jag kan sitta på en dejtingsajt och se en tjej, och sedan känna att det inte ens är någon mening att jag skriver till henne, eftersom jag vet att hon kommer dissa mig ändå. Jag känner mig liksom som att jag spelar i en annan liga. En sämre liga. Korpen, typ.
Terapeut: Du tror inte att det här med kräkfobin bidrar till den känslan då? För jag tror att många tjejer skulle tycka att det är ett stort problem.
Jag: Jo, men. Ja. Jag känner inte att det är huvudproblemet.
Terapeut: Jadu. Det känns fel av mig att fortsätta den här terapin när det känns som att du inte riktigt är redo. En del av dig vill verkligen lösa det här, men sedan vill du ändå inte utföra de uppgifter som ingår i KBT.
Jag: Jaså? Jag vill inte äta lunch med dig, nej. Jag har inga problem med att göra hemläxor vad gäller självkänslan, men några sådana har du inte kommit med. Det har bara varit fokus på kräkproblematiken.
Terapeut: Jag tror att den är ett stort hinder, och gör att du känner dig dålig.
Jag: Men alltså, jag har haft låg självkänsla i många herrans år. Kräkfobin har jag haft i två.
Terapeut: Men det känns inte som att du är villig att utföra de uppgifter som behövs för att detta ska fungera. Du säger ju att du inte vill skriva till vissa tjejer eftersom du redan ”vet” att de är ointresserade.
Jag: Jo, men det är väl inte samma sak. Jag kan ju inte skriva till tjejer för skrivandets skull, det måste ju finnas något intresse från min sida också?
Terapeut: Att jobba på självkänslan skulle nog innebära att du skulle vara tvungen att skriva till fem tjejer varje DAG, en lång tid framöver. För att bryta dina mönster av att inte skriva.
Jag: Men jag har inga problem med att skriva till folk, men det är ju tankarna som ändå finns där. Varför känner jag att jag inte duger?
Terapeut: Jag tror att man måste lära sig att acceptera dessa tankar. Det vi måste jobba på är att inte AGERA efter dem.
Jag: Jaha… Eh. Ja. Jag hoppades väl nånstans att man skulle kunna jobba på att ändra sina tankemönster. Det klart jag kan skriva till folk, och lära mig att inte kräva bekräftelse när jag känner så, men jag vill ju helst av allt slippa ens känna så från första början. En sån terapi behöver jag nog i så fall.
Terapeut: Hur menar du?
Jag: Ja, en terapi där man kan prata och inte göra så mycket praktiska saker.
Terapeut: Då är nog inte KBT något för dig. Det jag är utbildad till är att exponera för det som verkar obehagligt. Det är inte alla människor som blir hjälpta av KBT.
Jag: *börjar nu bli irriterad på riktigt* Nä. Men det är ju bara det som vården har att erbjuda. KBT eller mediciner. Jag är så jävla trött på detta tjat om mediciner! Det är som att läkarna kommer i byxorna så fort de får skriva ut SSRI till någon. Då är det julafton för dem, liksom.
Terapeut: Ja… Mitt förslag är att du går tillbaka till läkaren och kräver att få byta behandlingsform. Det finns kognitiv terapi och psykodynamisk terapi. Och du torde inte behöva ta mediciner om du inte vill.

Sen tackade vi varandra för sex helt värdelösa timmar tillsammans, och jag gick därifrån mer bedrövad än nånsin. Jaha. Jahapp. Tjolahoppsan-fucking-sa. Då var man tillbaka på ruta ett.

Dags att ringa vårdcentralen imorgon, och vara tillbaka i detta underbara ekorrhjul. Först får man vänta minst en vecka på att få tid hos en läkare. Sen kommer de att säga att jag antingen får ta mediciner, eller vänta i någon oändlig vårdkö medan jag jobbar vidare under konstant ångest. Allt enligt Försäkringskassans rekommendationer. Experterna på hur just jag mår.

Välkommen till svensk psykvård, Daniel!

I morse satt jag på pendeltåget, på väg till det som brukar gå vid namn ”arbetet”. Satt väl och lyssnade på någon Amy Diamond-låt eller så. Efter en stund fastnade blicken på en sån där reklamskylt som hänger ned framför halva fönstret i tåget. Det var läxhjälpsföretaget Studybuddy som gjorde reklam, i form av en ganska söt tös och ett mindre sött barn.

För någon sekund funderade jag lite. ”Hmm, man kanske borde anlita Studybuddy, om det kommer sådär fagra damer och hälsar på.”

Sen kom jag på mig själv. Och då menar jag alltså med betoning på ”på” och inte ”kom”, det hade varit märkligt annars. Jag kom på mig själv med vad jag precis hade tänkt. Att jag på fullaste allvar övervägde tanken att anlita ett företag som hjälper skolbarn med läxor, med någon slags baktanke om samlag.

Ibland blir jag så trött på dessa okristliga tankar. Ska man nöja sig med en så simpel förklaring som att jag är man och kokar över av testosteron? Nja, jag vet inte.

Förmodligen är jag bara sjuk i huvudet. *colgateleende och tummen upp*

I natt drömde jag att jag precis hade fyllt år, mycket äldre än vad jag egentligen är, och nu var ute och firade detta med inga mindre än Filip och Fredrik. Vi var på något snuskigt hak tillsammans med säkert sju andra män i samma ålder. Där satt vi nu och snaskade på varsin hamburgare.

En av dessa män var lite småstörig, så när han skulle gå och hämta mer fanta visade jag mitt missnöje inför hela gruppen: ”Alltså, kan ingen döda honom?”

Filip och Fredrik blev upprörda. ”Döda? Varför säger du så? Vadå döda?” frågade de äcklat. Märklig stämning uppstod. Sen vaknade jag. Varför drömmer jag om anstiftan till mord?

Det här med kexchokladätandets ädla konst är farliga saker, har jag fått lära mig den hårda vägen.

Det känns som att hela dess existens är programmerad att straffa den som försöker äta. Vid varje tugga lossnar miljontals mikroskopiska flagor, som sedan faller ner och sätter sig mellan stolen/soffan och ens oskyldiga manskropp.

Någon timme senare reser man sig, för att märka att allt har smält ihop och bildat en stor, ond chokladfläck på byxorna. Oftast precis på ett sätt så det ser ut som att man bajsat på sig, vilket såklart är uppskattat.

Jag känner ganska ofta att jag vill lägga ner den här bloggen.

Jag har sagt det flera gånger. Publicerat inlägg om att jag lägger ner alltihop. Sen har jag hejdat mig. Ångrat mig. Tagit bort inlägget och ersatt det med någon lättsmält humoranekdot.

Men faktum kvarstår att jag börjar bli ganska trött. Trött på mig själv, och vad jag använder bloggen till. Den är trots allt ingenting annat än ett verktyg för min egen bekräftelse. Jag vill att alla ska tycka om den här bloggen,och att alla ska tycka om mig. Så fort jag får negativ respons på ett inlägg så tar jag det personligt och blir deppig.

Som idag. Nu hände det visserligen på Twitter, men det är samma princip där. Twitter är ett rent helvete när man har låg självkänsla. De som följer en blir man lite glad för, men om någon avföljer en blir det en personlig katastrof varje gång. Idag avföljde en gammal kollega mig. En person som jag tycker väldigt bra om, och som har läst den här bloggen i många års tid. Nu avföljde han mig eftersom vi inte setts på väldigt länge, och för att ”det blev lite för mycket”. Jag blev lite för mycket. Och det är nog samma på bloggen.

Det kändes ungefär som att Robin hade bett Batman fara åt helvete. Dvs hemskt. Genast fick jag flashbacks till när min dåvarande bäste vän Patrick sade upp bekantskapen med mig för att jag blivit för självömkande och tråkig. Nu händer samma sak igen. Alla försvinner ur mitt liv. Flickvänner gör slut, vänner orkar inte med mig.

Nu vet jag väl kanske någonstans att han inte ogillar mig för det. Men i mitt stilla sinne känns det faktiskt väldigt ofta som att ingen tycker om mig.

PS. Ovanstående inlägg skall inte tolkas som ett rop efter bekräftelse, även om det må verka så. Jag vill bara, typ, berätta hur jag mår.