Arkiv

oktober 2012

Besöker

Nu gjorde jag det äntligen. Efter att hungrigt ha surfat upp hela internet i jakt på Mac-rykten så tryckte jag till slut på den där jävla knappen. Det här ska bli spännande.

… Typiskt mig. Istället för att vara glad över en stundande leverans av en dator jag längtat efter så har jag ångest på grund av det ganska omfattande minusbeloppet på kontot.

Fast äsch. Mat och boende är ändå överskattat.

Och så ägnar vi dagens stora tack till Telia med sin enormt hjälpsamma och trevliga support.

Jag kom visserligen fel från början, men hur skulle jag veta att all chat endast gäller teknisk support när det bara står ”support”? Nåväl, nu har jag lärt mig att den tekniska supporten tycker att det är för mycket begärt att skriva ut en autogiroblankett. Samt att man bara får TVÅ SEKUNDER på sig att svara, innan ”handläggaren” avslutar chatten.

Förresten – och jag ber om ursäkt över att jag nu låter allt för mycket som en gnällig kund – så tycker jag att det framstår som ganska otrevligt när man bara slänger fram en länk sådär. Men det kanske bara är jag som har gått kurser i kundhantering på mitt jobb.

Nåja. Nu ska jag vara en duktig pojke och ringa fakturasupporten, så får vi hoppas på ett trevligare bemötande där.

Fotnot: Nu har jag ringt fakturasupporten, pratade med en Mattias som mycket vänligt berättade att de skickar hem en sån blankett till mig. Det hela var över på en halv minut ungefär (som flickan sa).

Jag råkade se en lite tråkig sak idag, när jag planlöst surfade omkring på Ansiktsboken. I gruppen ”Vita kränkta män” hade följande urklipp publicerats, tillsammans med den sarkastiska kommentaren ”varför är tjejer så krävande? :(”

Jag vet, jag är kanske inte helt opartisk när det gäller sånt här. Jag har själv varit där; när man skrivit till någon som verkat jätteintressant och fått nobben på ett mer eller mindre brutalt vis. Eller när det hänt för tionde gången på rad. Då känner man att man vill lägga ner alltihopa. Jag känner igen känslan precis.

Hemskt ledsen, men jag kan inte se vad signaturen ”Less Singel” har gjort för fel här. Han har beklagat sig offentligt, än sen då? Det enda som kan tolkas negativt är att han anser att tjejer är kräsna. Men kanske är det så? Varken jag eller han säger ju att det inte gäller killar också. Folk har blivit väldigt kräsna vad gäller dejting. Det är inte som på 40-talet då man träffades på logdans, delade en sockerdricka, och sen höll ihop hela livet.

Men tydligen väcker den här klagosången fruktansvärda känslor hos folk, främst då tjejer. Det finns vissa vettiga människor som faktiskt inser att det här inte torde gå under kategorin vita kränkta män, men de allra flesta kommentarer är av det hånfulla slaget, och försöker få det till att killen i fråga tycker att det är tjejernas skyldighet att dejta honom. Var har han påstått nånting sådant? Det kan åtminstone inte jag läsa i texten.

”Åh hjälp” säger en person. ”Hihi! Bittra vita män.” säger en annan. En tredje menar att ”det kanske är dags att ta sitt ansvar som kvinna och ställa upp på den dejt med ”less”, då.” varpå det bara fortsätter med ”Fan, insåg inte att jag hade skyldighet att dejta alla som vill dejta mig” och slutligen ”Jag skiter i hur synd det är om honom. Idén att det är kvinnors fel att män går ensamma är så jävla vidrig, så den åsikten ska hängas ut, pekas på och pissas på.”

Sedan orkade jag inte läsa mer. Det är ju skrämmande.

Ni kallar er feminister och jämställda (för vad jag förstår är ”Vita kränkta män” skapat under feminismens baner, som en pik mot traditionella medelålders män med lite halvsunkiga värderingar) men ändå är det just NI som är de värsta douchebagsen där ute.

Ni okränkta kvinnor föregår ju inte direkt med gott exempel när ni kommenterar som ni gör. Jag förstår att ni inte är vana vid hur det är att vara kille på dejtingsajter, men lite empati har ni väl? En kille får helt enkelt inte lika mycket mail som en tjej får. Baserat på vad jag läst och hört av bekanta så får de flesta tjejer en hel del. De flesta killar får det garanterat inte. De flesta killar har en mycket lägre svarsratio än de flesta tjejer, så är det bara.

Skärp er för fan, och försök sätta er in i hur det kan kännas för en person som i stundens hetta kände sig lite extra ratad, och ville få utlopp för detta. Det var förmodligen inte värre än så. Man måste inte tolka in patriarkatets förtryck och kvinnohat i precis allting. Kudos till er tjejer och killar som faktiskt försvarade insändaren, men er andra kan jag inte kalla annat än vita kränkta kvinnor.

Ja, eller nånting hemskt drömde han om i alla fall.

Precis när jag stängt av kameran klappade jag lite på honom, och då vaknade han och fräste. Salahuddin fräser ALDRIG (förutom åt dammsugaren). Men sekunden efter lade han sig på rygg och började kurra. Han var väl glad att det bara var en dröm. Vad vet jag, min arme dräng.

Idag har undertecknad fyllt år, faktiskt hela dagen. Åtminstone stora delar av den.

Jag blev egentligen firad i söndags, så ikväll hade jag lite ensamfirande med hjälp av god mat jag inte annars brukar unna mig. Det blev oxfilé, pommes och bearnaisesås. Det var precis lagom efter att ha värmt upp med fasta hela dagen, och mina artärer tackade så mycket för middagen.

Att hämta ut maten, från O’learys, var däremot ingen vidare upplevelse att prata om. Jag har handlat där några gånger förut (faktiskt riktigt bra mat) och det är alltid kaosartad stämning. Stressen och springet är ungefär i klass med McDonalds, förutom att McDonalds faktiskt har koll på ens beställningar.

O’learys… not so much. Först ringde jag och beställde via telefon. En oxfilé med pommes och bearnaisesås, sa jag. Två stycken, sa han. Nej bara en, sa jag. Tack så mycket, började han, innan jag avbröt med att jag vill ha den well done. Annars hade de ju fått gissa sig till hur de skulle grilla den, och då hade jag garanterat fått den blodigare än en sätesbjudning.

Trettio minuter skulle det ta, vilket visserligen var lite i överkant på väntetid, men inte spelade så stor roll. Efter 25 minuter kom jag dit, och satte mig för att vänta på att betala. En servitris uppmärksammade det hela, och berättade att min mat var på gång. Efter en kvarts väntan började jag känna mig bortglömd. Sökte ögonkontakt utan gehör. Försökte undvika att ställa till med en scen, så jag höll mig lugn trots viss frustration och hunger.

När jag till slut fått betala kollade jag för säkerhets skull vad jag fått för mat den här gången, eftersom O’learys är ökända för att aldrig lyckas stoppa in rätt saker. Bearnaisen såg misstänkt vit ut, och jag hoppades att detta inte var resultatet av ”kockens överraskning”. Jag orkade dock inte vara finkänslig, så jag stoppade ner ena fingret och smakade. Mycket riktigt. Aioli, inte bearnaise. Jag berättade detta för servitrisen, och fick den rätta såsen.

”Du får den här på köpet idag då”, sa hon med en ton som lät ungefär som att jag skulle vara tacksam. Som att hon precis bedrivit välgörenhet, och nu förväntade sig att jag skulle gå ner på knä och suga på hennes tår, eller åtminstone bocka och säga ”tack goa direktörn”. Jag gjorde ingetdera, men bjöd henne ändå på ett tack innan jag gick.

O’learys. God mat, men bättre kan ni.