Arkiv

september 2012

Besöker

Det har gått över ett halvår sen den senaste frågestunden. Så då kör vi igen tycker jag.

FRÅGESTUND!

Fråga mig vad ni vill. Kom igen. Det blir kul! Jag svarar på allt, hungrig som jag är. Fråga gör ni i kommentarsfältet nedan. Och se till att det blir åtminstone hyfsat många frågor. Inget får en att känna sig så ointressant som en frågestund utan frågor. Då kommer jag bara bli ledsen och tröstäta rent ister.

Idag, kära vänner, är jag INTE på gott humör.

Dagen har väl varit helt okej, men jag förvandlades till mitt hulk-alter ego när jag skulle gå på posten efter jobbet. Det är då jag blir en ung ilsken man, och inte riktigt känner igen mig själv. Det är då jag går lös på min omgivning, och släpper all den där hemska ilskan fri.

För det första hade jag grundat lite med att sova på pendeltåget, så jag var nyvaken och irriterad när jag klev av och påbörjade färden mot posten. Varenda människa tycktes vilja gå framför fötterna när jag gick, som en hemlig agenda dikterad från den hemliga underjordiska verksamhet som existerar enbart för att göra mitt liv så irriterande som möjligt.

När jag väl kom fram till posten tog jag upp telefonen, meddelande mitt fyrsiffriga paket-ID, och berättade sedan att paketet ska skickas tillbaka eftersom jag annullerat köpet. Jag beställde nämligen en ny webbkamera på lördagen, avbeställde den på söndagen (på grund av att den inte fungerar med mac – det lär bli macköp relativt snart), men likförbannat hade de skickat paketet på måndagen. Blir nästan arg bara av att tänka på det hela.

När tjejen i kassan hämtat mitt paket var det den mest diskreta avsändare jag någonsin sett. Jag köpte kameran från Pixmania.se men kartongen var helt omärkt och med en mumbo-jumbo-avsändare. Inte direkt som Webhallen, som klistrar polistejp med sin logo över hela paketet. Då vet man åtminstone varifrån det kommer. Men nu visste jag alltså inte vad det var i, och eftersom jag köper en del småsaker på ebay och liknande så kunde det vara i princip vad som helst.

”Alltså, jag vet inte vad det är för nånting”, sa jag och visade upp lika delar frustration och förvirring. Under några sekunder övervägde jag att helt enkelt öppna paketet, men då hade det inte gått att skicka tillbaka. Dessutom kanske det hade varit något helkonstigt sexhjälpmedel jag beställt under någon kåt-dimma och sedan glömt bort när nyktrat till. Så jag lät bli.

”Jag vet inte vad det är…” sa jag igen, medan gubben bakom började harkla sig och skruva på kroppen för att tydligt signalera att jag slösade hans alltför värdefulla tid. ”Nej… Det vet ju inte jag heller” sa kassörskan, vilket jag i min irritation upplevde som hånfullt. Vid det här laget kändes hela kroppen som den kokade av pinsamhet. Varför vet jag inte ens. Till slut bad jag ändå kassörskan att skicka tillbaka skiten, medan jag ilsket gick därifrån. Ett par glåpord åt den stressade farbrorn bakom mig hann jag även yttra. Förhoppningsvis inget han hörde.

Jag ville ju inte skicka tillbaka något jag inte visste var det var, så jag ställde mig bredvid en trave ölburkar, och försökte desperat hitta mitt bekräftelsemail från Pixmania. Hjärnan fungerade dock inte, eftersom jag är världssämst på att hantera stress, så jag fann mig med att öppna och stänga mail-appen några gånger.

Då blev jag så arg att jag bet mig själv i handen. Så nu har jag två fina tandrader formade som en ring vid ena tummen.

Efter en stunds letande hittade jag slutligen mailet, och kunde bekräfta att paket IDt hade samma sista siffror som kollinumret. Det var rätt paket. Ilskan hade dock ännu inte lagt sig, så jag fullständigt klampade därifrån. Jag var ett ”DUMMA MAMMA!” från att kunna kallas Lotta på Bråkmakargatan.

Nu sitter jag här och tröstäter potatissallad. Ibland hatar jag mitt liv lite.

Det speciella med mina blogg-groupies är att de inte vill ligga med mig. Måste säga att jag känner mig lite blåst på konfekten.

Liksom, här skriver jag texter, dag ut och dag in. Allt för er njutnings skull. Och hur tackar ni mig? Genom att rapa och gå från bordet, som hunden från spyan. Ni bara går. Inte ens ett litet slick längs penisroten får man. Fy fan, säger jag. Jag vet inte hur ni är uppfostrade, men det är faktiskt kutym i såna här sammanhang.

Det finns bara två saker att göra. Antingen skaffa fejk-rustning och decimeterlång tunga, det fungerade ju för Gene Simmons. Eller så får jag ta en bild där jag ligger i en soffa, insmetad med bajs. Det fungerade ju för Jockiboi.

Tänk er följande scenario:

En ung man på en sisådär 26 höstar sitter på pendeltåget hemåt. Han sitter med hörlurar i öronen, och ser med tom blick ut genom fönstret. Kanske tänker han på vad han ska äta till middag. Kanske tänker han på någon form av avföring. Det får vi aldrig veta.

Hur som helst har han begått ett stort misstag. Ett ödesdigert sådant. Han har glömt att sätta i hörlurarna i telefonen, så just nu strömmar musiken obehindrat från högtalarna och in i medpassagerarnas irriterade sinnen. Den unge mannen själv märker ingenting. Istället höjer han volymen, eftersom han tycker att ljudet är lite lågt. Allt till medpassagerarnas ännu större förtret.

Varför tycker jag att detta är det absolut värsta som skulle kunna hända? Nog för att jag lyssnar på rätt skev musik ibland, men… är det verkligen hela världen?