Arkiv

augusti 2012

Besöker

Inatt drömde jag att jag började jobba igen efter semestern. Till min stora chock var allting annorlunda. Nån smart person hade kommit på att man skulle slå ihop teknisk support (där jag jobbar) och sälj. Så nu var fokus på att försöka lösa kundens problem och samtidigt sälja en massa.

När jag kom in i den nya salen vi hade blivit flyttade till märkte jag hur alla satt som telefonapor i varsitt bås á nån halvmeter. Inte alls som det sett ut tidigare. På skärmen fanns det inga verktyg för felsökning utan bara ett gäng knappar där man kunde boka på nya mobilabonnemang. Jag totalvägrade, satte mig i mitt bås i hörnet, och började att surfa porr istället. Fråga mig inte varför. När dagen hade gått kändes det helt vidrigt inför att behöva gå tillbaka dagen efter.

”Okej, jag vill börja på Core (en annan grupp på mitt jobb)! Hör ni det?! SNÄLLA låt mig börja på Core!” skrek jag medan jag sprang ut och försökte få tag på min gamla chef. ”Du måste kunna massa SIP-signalering för det” sa en gammal barndomskompis, som av okänd anledning nu jobbade där, stöddigt. ”Men det kan jag ju redan!” ropade jag, men ingen hörde mig.

Istället hörde jag min nya chef bakom mig. ”Daniel! Har du tid en stund?” Och det hade jag ju, så vi satte oss i cafeterian. Han förklarade att min säljstatistik var helt värdelös och undrade varför, varpå jag blev ilsken och menade att detta inte längre var teknisk support utan sälj.

När jag sagt det kom en 14-årig kille och satte sig bredvid mig vid det runda bord där jag och chefen pratade. Han började att ropa saker till sin kompis som satt bakom chefen, så det var omöjligt att ha ett samtal. Jag vände mig till 14-åringen och bad honom irriterat att försvinna. Han blev superarg och börajde att putta på mig.

”Du kan dra åt helvete!” skrek jag, bara för att finna att jag i samma stund har vaknat och skrikit rakt ut i ett tomt sovrum.

… my cock.

Skämt åsido. Ibland blir man något uppgiven. När jag kom hem idag låg en legosak i spillror på golvet. Det visade sig att Salahuddin hade försökt klättra upp i bokhyllan, och ta sig in bakom legot. Det hade inte gått så bra, och nu hittade jag det liggandes. Salahuddin själv hade gått och lagt sig nån annanstans, och bara gått från oredan som hunden från spyan.

Varför kan han åtminstone inte plocka upp efter sig?!

Jag har köpt en Playstation Vita. Har velat ha en toklänge, men det har inte blivit ett köp eftersom Sony inte varit färdiga med stödet för Playstation-spel. Då talar vi alltså Playstation 1-spel. Det är bara sådana jag tänker spela.

Det sjuka är att jag kan spela samma spel på mitt Playstation 3, i vardagsrummet. Men jag vill spela dem bärbart. I sovrummet. Jag vet inte ens varför, det är inte direkt som att jag inte kan sitta uppe och spela på TVn hur mycket jag vill. Men ändå. Jag vill spela bärbart.

Kära Bullen, är jag sjuk i huvudet och bör slås ihjäl med en spade (alternativt en kratta), eller finns det fler som jag?

Jag sitter i soffan, vaken såhär mitt i natten. Känner mig i princip som världens ensammaste människa. Jag loggar då in på Chatroulette, i hopp om att träffa en annan själ att diskutera livets tillkortakommanden med.

Men det går inte. Allt jag ser är penisar. Erigerade penisar, tillhörande män som klickar bort mig så fort de ser att jag är man.

Horliv.

Ikväll var den unge Werner mol allena och beslutade sig för att spendera kvällen med att titta på Thor. Och då menar jag inte en ny boytoy alltså, utan filmen från 2011.

Och… det var faktiskt ingen höjdarfilm. En sjua på IMDB vittnade ju om samma sak, men jag trodde ändå att filmen skulle ha lite mer än hjärndöd och klyschig action att bjuda. Istället så var det just det jag blev serverad. Hårdkokt action med ganska larviga, stereotypa, karaktärer.

Det är ju en superhjältefilm ála Marvel, och de brukar väl egentligen inte vara världsbäst vad gäller figurernas bakgrundsstory. Men nog brukar det vara bättre än såhär. Istället har de skamlöst snott fritt från ”vår” asatro, och skapat en stålmannen-saga av det hela. Komplett med trikåer, mantlar och främmande planeter. Och om jag kan min nordiska mytologi rätt så kunde ingen av asagudarna flyga.

Storyn är rentav usel. Den lilla kärleksberättelsen som de forcerat in i filmen känns extremt krystad, och det är för mig obegripligt hur huvudpersonerna kan lova varann evig trohet när de bara känt varann ett par dagar. Men å andra sidan, jag är ju själv ingen rippad hunk-gud (för självklart måste hjältens tvättbräda visas upp i en scen som inte har så mycket med något att göra – men det stod säkert i skådespelarens kontrakt).

Hur som helst. Ganska dålig. En skam för kåren, minsann. Det blir endast två Daniel av fem möjliga.