Arkiv

juni 2012

Besöker

Först och främst vill jag bara säga: Mamma. Pappa. Min familj, mina kolleger, mina vänner. Resten av er som någonsin kommer att ha chans/risk att träffa mig i verkliga livet… Jag är inte säker på att ni vill läsa det här.

Det är nämligen så att jag insåg att det var länge sen jag var sådär riktigt självutlämnande. Sådär så det nästan är äckligt. Så man riktigt rodnar å mina vägnar. Och den här bloggen marknadsförs ju ibland som en självutlämnande sådan. Därför delar jag nu med mig av det här. Jag gör det för bloggen. Tar en för laget.

Okej. Såhär är det. Jag är en ung man som har väldiga problem med det som i folkmun kallas blueballs. Blåpung på svenska, om jag inte minns fel. För er tjejer och lyckligt lottade killar som inte känner till detta fenomen så kan jag berätta att det är något som uppstår när en man har haft stånd för länge, utan att få utlösning. Det låter som något en kille säger bara för att få ligga, jag vet. ”Men älskling, jag måste få komma, jag blir sjuk annars!”. Men det är faktiskt sant. Det blir kramp i blodkärlen eller nåt sånt där spännande, och känns ungefär som att få en spark i skrevet, vilket på en kille inte bara orsakar smärta där utan även illamående och ont i magen.

Det här har hänt flera gånger jag varit på dejt, och är alltid lika hemskt. Det brukar komma när det är som mysigast. Man håller om varann. Kanske pussas lite. Sånt där mysigt. Och det är då det händer. Stånd. Och det är ju inte så att man slutar mysa bara på grund av en sån trivial kroppsfunktion. Så ståndet håller i sig. Timme efter timme. Det ger sig aldrig! Ståndet är som en helt ny person i mysandet! En person som vägrar försvinna.

För några månader sen var jag på en dejt som sträckte sig från tidig eftermiddag till sen kväll. Det såg ganska lovande ut, och aftonen bjöd på både skedande och hångel. Allt under konstant erektion från min sida. Det hela ledde till att en enorm magvärk och tillika illamående kom smygande. Det blev värre och värre, tills ståndet kändes som om onda dvärgar massakrerade min prostata med spikklubbor.

Till slut fick jag gå in på toaletten och smyg-onanera. Sen kom jag ut, lugn som en filbunke, och knäckte två alvedon i förebyggande syfte.

Det hela är naturligtvis helt sjukt tragiskt. Jag har gjort mycket tårdrypande saker i mina dagar, men det här är nog mitt livs lågvattenmärke.

Det går väl lite… sådär med kärleksbiten just nu. Jag vet inte om jag bara har oflyt, eller om jag slungats ner i nån slags negativ spiral av dålig utstrålning. Kontakt med olika folk har jag haft, men av någon anledning har livet alltid kommit emellan.

Potentiell dejt 1: Vi träffades en gång, som kompisar. Det gick sådär. Vi klickade en hel del, tyckte åtminstone jag, och det kändes mer rätt än det gjort på säkert ett år. Hon hade dock pojkvän och visste inte vad hon ville. Jag höll mig i bakgrunden. Sen gjorde hon slut med pojkvännen och kom i samma veva på att hon behövde vara singel ett tag.

Potentiell dejt 2: Vi träffades en gång. Hon hade Aspergers syndrom. Efter dejten SMSade jag skämtsamt ”Ligga?” varpå hon lackade ur.

Potentiell dejt 3: Vi skulle gå på dejt, hon och jag. Samma vecka blev hon plötsligt sjuk och hade 39 graders feber. Vi skulle ses veckan efter istället, bestämde vi. Några dagar senare fick jag via SMS veta att hon åkt in på akuten och blivit diagnostiserad med en hjärntumör. Akut operation och hela alltet. Jag försökte stötta henne så gott det gick från en person hon knappt kände. Sen slutade hon att svara på SMS, men jag såg att hon loggat in på nätet och skrivit att hon varit i stan och shoppat som om ingenting hade hänt. Jag kan ju inte svära på att allt var fejk, men det verkar onekligen så.

Potentiell dejt 4: Vi skulle gå på dejt. Sen läste hon mitt inlägg om feminism, meddelade att hon själv var feminist, och tappade lusten att träffa mig. Jag tror inte hon förstod vad mitt inlägg handlade om. Men precis som att en annan ”feminist” slutade följa mig på twitter enbart för att jag skrev att jag föraktar folk som använder ordet ”hen”, så kanske hon trots allt tillhörde den gruppen ”feminister” som inte jag tycker om. Normala människor som är för jämställdhet hade förstått.

Potentiell dejt 5: Vi skulle gå på dejt. Vi pratade lite löst om lördag. Lördagen går. Ingenting. På måndagen får jag veta att hon träffat en annan.

Och jag vet; nu låter det här som att jag har extremt många tjejer på gång hela tiden. Men detta är under loppet av flera månader. Och det är bara nya bekantskaper som haft potential, det är inte som att jag fått idka samlag eller något.

Filmen ”Miffo”. Jag förtydligar att det är filmen jag talar om, så att ingen bara tror att jag utstöter ordet ”miffo” helt apropå.

Men det skulle jag nästan vilja göra, eftersom den här filmen – trots att jag tycker att den är lite småmysig – provocerar mig något så enormt. Anledningen är huvudpersonens kärleksval. Han har en fästmö som heter Jenny, som är helt underbar. Hon öppnar sig för honom. Hon visar hur mycket hon tycker om honom, låter honom veta hur lycklig hon är, och är redo att planera deras liv tillsammans. Hon är en sån där helylle-tjej, som kanske inte spontant bestämmer sig för att fotvandra i Nepal, men väl står för tryggheten själv.

Men det passar inte. Istället svansar han efter en rullstolsbunden skåning som lever på socialbidrag och har grova aggressionsproblem. Herre-jävla-gud. Jag vet inte, det kanske är just det som den här filmen vill visa. Att det inte alltid måste vara som i alla hollywood-rullar, där flickvännen visar sig vara ett svin och killen till slut väljer ”rätt”. I det här fallet visar Jenny aldrig några negativa sidor (förutom när han inför alla bröllopsgäster säger att han inte älskar henne, men då kanske det är lite mer befogat). Ändå är hon den som blir övergiven.

Men det funkar inte på mig. Jag blir arg, ledsen, och sådär osexigt bitter.

Vilket jävla miffo. GE MIG JENNY!